Uppstammat

Fram till början av januari 2005 stod två stora björkar utanför stugan i Skog. Vårdträd som med sina stora kronor och hängade grenar skapade en fantastisk miljö. Björkarna finns med på ett foto från 1925. Vad man kan utläsa av den bilden är att de redan då uppnått mogen ålder. Den ena björken fick i början av 2000-talet en del svampangrepp kring rötterna. När stormen Gudrun drog in från väster kunde den inte stå emot. Den föll handlöst till marken och blottade då ett illa medfaret rotsystem. I fallet bröts flera grenar på tvillingbjörken. Den sargade björken fick stå kvar något år efter men med de fula grenbrotten och synlig röta i övre delen fick den till slut fick sin dödsdom. De grövsta delarna av stammen lades till sista vilan som faunadepå uppe i Intagskullen.
Ytterligare något år senare, kan ha varit 2008 eller 2009, gick jag med lien på den lilla gräsremsan intill framfartsvägen och putsade. Jag upptäckte då att där fanns små plantor av lind. Riktigt små. Troligtvis hade jag slagit av lindplantorna tidigare år utan att uppmärksamma det. Nu när jag fick ögonen på dom hejdade jag mig och bestämde mig för att spara några stycken. Jag sparade tre som stod på rad. Resten slog jag av. Så markerade jag de tre små plantorna med varsin pinne.
Nu har åren gått och de små trebladiga plantorna har utvecklats till unga träd. Planen är att dessa tre, om alla överlever, skall bli små hamlingsträd. Alltså topphuggna och formade. Lite som bonsaier.
De skall falla in i den långa traditionen med hamlade träd som funnits här på gården Skog.
Idag har jag stammat upp lindarna. Det vill säga att jag har kapat de nedersta grenarna. Jag vill att kronorna skall komma upp en bit så att det blir fri sikt under från alla håll. Nu får det gå ytterligare ett par år innan hamlingskronan slutligen formas.

Bilder nedan:
2002 Björkarna ståtar vid stugan.
2005 Dagen efter stormnatten
2013 De nya vårdträden – lindarna – syns som buskar.

 

Kajsa, Rosita och Bella

Idag har årets tre kossor, Kajsa, Rosita och Bella, gjort entré i slåtterängen. Resten av augusti månad och hela september skall de gå här och efterbeta i äng och på vall.

(Mera text... när orden kommer..)

Skördetid

Det har artat sig till ett bra odlingsår. Potatisblasten fick visserligen bladmögel tidigt men innan dess hade det hunnit blir riktigt rikligt med knölar i jorden. En sättpotatis på cirka 65 gram gav 902 gram tillbaka. Ett plus på 837 gram! Den torra perioden under augustis första del påverkade inte heller tillväxten av rotfrukter nämnvärt. Morötterna som står djup i jorden fortsatte att växa i värmen. Rödbetorna däremot stannade av lite grann. Rödbeta Forono – en långsmal sort – har rötterna grunt i jorden och själva betan växer till ovan jord.
Nu har jag börjat skörda av alla sorterna. Det blir rotfrukter i ugn mest varje dag. Potatis, gulbeta, majrova, morot och rödbeta.

Och så har jag startat två omgångar med mjölksyrade rödbetor.
Förra årets syrade rödbetor gav mersmak. Jag åt av dom till frukost. En rejäl klick tillsammans med ägget. Och kvällsmackorna fick syrad rödbeta som pålägg kväll efter kväll. Syrad rödbeta med lite majonnäs på toppen. Så länge förrådet räckte. Näst in till beroendeframkallande. Matigt och nyttigt!

I mina treliters fermenteringsburkar bereder jag 1600 gram rödbeta tillsammans med 750 gram vitkål eller rödkål och 250 gram gul lök plus en tillsats av 40 gram jodfritt havssalt (cirka 1,5 procent).

På bilden med fermenteringsburkarna syns också en burk med vitkål som står på syrning. Den fick jag i present den 16 augusti. Blir ett fint komplement till allt det röda.

Som inspiration och grund för syrning av rödbetor har jag använt jag ett recept från Katarina Ekeströms blogg på tidningen Lands hemsida.

Länk till ”Mjölksyrade rödbetor – Så gör du”:
https://blogg.land.se/skog-till-bord/mjolksyrade-rodbetor-sa-gor-du/

New starter

 

Prassel av vingar

Plötsligt rasslade det på ett mystiskt sätt inne i mitt kök… ett frasande ljud. När jag tittade upp såg jag en stor insekt med skira genomskinliga vingar fladdra runt i rummet för att strax sätta sig på väggen. En grön vårtbitare hade sökt sig inomhus. Lite vilsen klättrade den på väggen upp mot taket… följde taklisten runt halva köket.
Efter att ha tittat närmare på vårtbitaren hjälpte jag den att hitta tillbaka ut igen. Den blev då sittande på väggen utanför en stund… men surrade strax iväg på sina tunna vingar och försvann in i den den stora eken framför vindskyddet.
För ett par veckor sedan gjorde jag också en observation av en flygande vårtbitare. Den flög upp framför mig när jag slog med lien, men försvann hastigt in i en hasselbuske . Kanske var det samma individ som idag kom in i köket… kanske inte.
Det är många år sedan som jag såg vårtbitare här hos mig. Och har ingen aning om hur vanlig eller ovanlig den är just här. Enligt Artfakta är grön vårtbitare mycket vanlig i södra Sverige. Kanske krävs det större uppmärksamhet!
Hur som helst… en spännande stund med en sällsam uppenbarelse!

Såningsmannen #2

Många arter som är eller har varit knutna till slåtterängar och naturbetesmarker är hotade. En av de som har det tufft och som blir alltmer sällsynt är fältgentianan. Krympande arealer slåtterängar, upphörd eller förändrad skötsel är främsta orsaken till att gentianan hamnat på rödlistan som ”starkt hotad”.
En åtgärd för att förbättra statusen för fältgentianan är att så in den på lämpliga marker där den antingen har försvunnit eller där den inte har tidigare känd förekomst.
En sådan mark är ängarna i Skog. Här har mig veterligen inte funnits fältgentiana. Däremot vet jag att den fanns på min farfars gård i Skärvenäs under 1940-talet. Omöjligt är det inte att den också funnits här i Skog.
För två år sedan gjordes försök att så in gentianan. Det försöket lyckades inte. Kanske blev groddplantorna uppätna. Kanske fröet inte kom i jorden tillräckligt snabbt efter insamlandet. Kanske jordmån och växtsammansättning inte alls passade på de fläckar som valdes ut. Men skam den som ger sig…
Idag har Ingvar från Länsstyrelsen varit här och initierat ett nytt försök. Denna gång gjorde vi tillsammans en grundlig markberedning för att optimera förutsättningarna för groningen.
Mossrivare/vertikalskärare på djupet och gräsklippare på ytan. Nu hoppas vi och ser fram emot ett bättre utfall. Det vore fantastiskt om det lyckas. Och att gentianan kan trivas och utvecklas här.

Tråddragning

Idag har kusin Sören och jag stängslat för kommande period av efterbete av ängar och ängsvallar. Det är fjortonde gången som vi gör detta tillsammans. Första gången var 2007.

Just idag har de senaste dagarnas värmebölja toppat. Vid 14-tiden hade vi +29 grader i skuggan.

Under eftermiddagen noterade jag att trollsländorna som jagat insekter över vallarna kände dragning till de nyuppspända trådarna.

Den ena sländan efter den andra... de följde varandras exempel.

Tydligen det perfekta stället att sitta på för att göra snabba attacker i jakten på föda.

 

16 augusti – Mera bad!

 

Vätterndelfin

 

Såningsmannen

Idag har jag agerat såningsman. En stor del av det insamlade fröet från ängsskallrorna har jag sått på ängsvallen. För att någorlunda ha koll på var sådden är gjord körde jag en linje med fyrhjulingen från röse till röse. Och mellan hjulparen spred jag sedan fröet.

Det skall bli intressant att se effekten av skallrorna i den gamla sega grässvålen som rödsvingeln så hårt har bundit. Som jag tidigare berättat är ängsskallran en halvparasit och beroende av gräsens rötter för att utvecklas.

Tanken är nu att det skall bli mera blommor än gräs på de ställen där skallrorna etablerar sig.

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/07/skallraormen.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/07/frospridning.html

Sorgedalen bärgad

Augustikväll i Haganäs

Reptricket

Slit och släp

Från att ha varit regn och kyla under en lång period kom plötsligt efterlängtad sol och värme. Kände på mig att det kunde bli några dagar med hötork och började därför slå delar av det kvarvarande gräset. Redan efter två dagar kunde jag fylla ett släp med hö från den mest solbelysta delen av ängen.
Hoppas på mera högtryck och värme framöver...

Fröspridning

För några dagar sedan skrev jag om ängsskallror och frön. Det jag missade, eller var otydlig med, var att ängsskallran är en ettårig ört. Det betyder att den är beroende av att generera grobart frö varje år för att överleva och finnas kvar på växtplatsen. Det förklarar i viss mån det faktum att den plötsligt försvann från mina ängar.

Numera är skallrorna väl spridda över slåtterängar och ängsvallar. Vilket betyder att den är säkrad som art här hos mig under överskådlig tid.

Jag skrev också att jag samlat en ansenlig mängd frön med hjälp av min dammsugare. Dessa frön skall jag sprida på valda ställen så snart alla ängsytor är slagna.

Förutom det insamlade fröet har jag också flyttat gräs från skallrarika ytor till ”gräsliga” ytor på ängsvallarna. Ängsvallarna är de ytor som i närtid varit åkerjord där de senast odlade ytorna inte varit plöjda de senaste 40 åren. Ängsvallarna är tänkta att successivt i viss mån likna slåtterängen vad floran beträffar.

Ängsvallarna sköts maskinellt med traktorburet slåtteraggregat. På vissa ytor är det alltför många jordfasta stenar för att detta skall fungera. Jag har varje år tagit undan ett par ytor som fått blomma ut och kunnat bli tillflykt för ”hemlösa” insekter när all annan växtlighet slagits av. Dessa ytor har med tiden blivit stående i vanhävd. ”Blomma ut” har blivit synonymt med ”ej slagna”. Detta har i sin tur gjort att här efterhand har blivit ett näringsöverskott och gräsen har tagit över ganska mycket.

Förra året slog jag den ena ytan. I år har jag slagit båda. På grund av dålig hötork har allt gräs körts till en nyanlagd deponi (kompost) i en avlägsen del av skogen.

De senaste dagarna har jag nu dessutom slagit mina ”provytor” närmast huset. Dessa ytor är tänkta att kunna innehålla många av ängens örter. Som en liten ängsrabatt med prov på vad ängen innehåller. Dessa ytor har denna sommar blivit väldigt rik på just ängsskallror.

Trots att de gått i frö och släppt mycket redan där de står gick det att dammsuga upp en ansenlig mängd frön. Och trots detta syntes det finnas mycket kvar i fröhusen.

Det jag nu gjort är att jag med största möjliga försiktighet slagit av alla skallrorna och dessutom samtidigt en mängd andra växter som gått i frö. Gökärt, käringtand, rödklöver, sommarfibbla, vit klöver, åkervädd, liten blåklocka, nattviol, darrgräs med flera.

Samlat ihop allt gräset och spridit ut det på de ängsvallens nyslagna ”vanhävdsytor”. Nu får det ligga ett tag och så får jag se till att vända i det några gånger tills allt fröet trillat ut. Sen blir det att köra bort gräset till skogs.

Det är förvånansvärt hur mycket frö dessa skallror kan producera. Trots att de på eget vis har släppt frö, att jag har dammsugit och nu dessutom skakat runt med lien… så ser jag mängder av frön som ligger kvar i kärran efter att jag tömt ur allt det slagna gräset…

Ska bli spännande att se hur detta experiment faller ut. Kanske skall jag också toppa med lite extra av det insamlade skallrafröet för att ge gräset en rejäl match!

Vändpunkt

Text, text, text...

Skallraormen

Mera blommor – mindre gräs…

Ängsskallran är en blommande halvparasitisk ört. Den parasiterar på gräs genom att suga näring från gräsens rötter. På så sätt gynnas blommande örter på gräsens bekostnad. Gräshöjden minskar. Mer ljus till blommorna. Främst därför att gräs har större konkurrensförmåga än blommor. Att ha ängsskallra i sin äng bedöms mycket positivt för andra och önskade arters livsutrymme och blomning.

I början av 2000-talet fanns en liten rest av ängsskallra här i mina ängar. Bara några få exemplar längst ner i kanten av Björkebackens södra del. Något år senare konstaterades den helt försvunnen. Troligen hade förekomsten varit god under lång tid fram till 2000. Men ökad beskuggning med minskad blomning som följd hade skallrorna gått ut. Den sista resten som trots allt fanns kvar slogs troligen av innan den hunnit sätta frö. Sannolikt genom en kombination av sen blomning och tidig slåtter.

Efter den första restaureringsinsatsen i ängarna 2006 gjordes insådd av ängsskallra. Skallrorna svarade direkt och finns nu i solbelysta ytor lite varstans i ängsarealen.

På några ställen till och med så talrikt att den nästan tar livet av sig själv. De växer så tätt att det inte alls finns något gräs för den att parasitera på. Kanhända att det med tiden uppstår balans.

Varje år har jag plockat stänglar och spridit frö till nya platser. Framgent ligger prioritering på att få ängsskallrorna att etablera sig och sprida sig på ängsvallarna. De gamla åkrarna som numera också sköts som slåtteräng.

Att plocka frö från ängsskallra går bra i mindre skala. Bästa sättet är att ta hela stänglar just i frömognadstid. Eller att slå en fläck med lie. Spara och torka som hö. Innan frögömmorna öppnar sig helt och fröet börjar sprida sig på naturlig väg.

Om man är sent ute, som jag var detta år när skallrorna dessutom mognade tidigt, blir det värre. Jag försökte att plocka stänglar genom att försiktigt dra dem lodrätt uppåt. Om jag var försiktig kunde jag behålla fröna kvar i fröhusen för att sedan släppa ner alltsamman i en burk. Men vid minsta vickning eller skakning for det mesta av fröet ur och gick förlorat.

För några dagar sedan hade jag en tanke på att det kanske skulle kunna gå att suga upp frön ur stänglarna. Tanken återkom när jag under förmiddagen dammsög mitt sovrum. Jag tänkte då… jag måste prova! Städningen fick anstå och strax var jag igång med mitt nya projekt. En ny fräsch påse i dammsugaren och en  förlängningssladd ut i till min närbelägna ”skallra-odling”.

Redan på den svagaste sugeffekten rasslade – eller skallrade – det löftesrikt i ”skallraormen”. Jag ökade effekten en aning och sedan rensades stänglarna effektivt på allt sitt frö!

Efter att jag gått över de allra tätaste bestånden tömde jag påsen och mätte upp 1,3 liter frö… inkluderat en del gräsfrö, en viss andel fröhusfoder och lite annat skräp. Men trots allt mest skallrafrö! Kanske en liter!

Lite succéartat… om jag får säga det själv!

Övningskörning