Beståndsdel

I N F Ö R   S T U N D A N D E   B I S T R A   T I D E R :
”Har en bara petäter så redar en sek”

Historiska gravar

Efter att ha sett Vetenskapens värld och filmen om Varnhem blev det omöjligt att motstå en resa dit. Varnhems kloster etablerades i mitten av 1100-talet. I klosterkyrkan finns flera gravkor och i dessa vilar kungar ur den Erikska ätten. Knut Eriksson (d.1196), Erik Knutsson (d.1216) och Erik "Läspe och halte" Eriksson (d.1250).

1234 brann Varnhems kloster. Den som då starkt bidrog till återuppbyggnaden var Birger Magnusson – Birger jarl. Genom denna insats räknas han som klosterkyrkans byggherre.

Birger utses 1247 till ”jarl” – kungens närmaste man – åt sin svåger kung Erik Eriksson. År 1250 dör Erik Eriksson och Birgers äldste son Valdemar blir vald till kung. Birger blir sonens förmyndare och jarl och förblir det fram till sin död 1266.

Birger framstår som intelligent, kunnig och hårdför. Han skapade det första skatteväsendet, upprättade lagar, byggde borgar och anlade städer. Han lade grunden till ett nytt svenskt samhällssystem. Sverige utvecklades – under Birger jarls tid – till ett katolskt kungarike.

Birger ”jarl” Magnusson dog 1266 och begravdes i Varnhems klosterkyrka.

Magnus Gabriel de la Gardie ligger också ”begravd” i Varnhems klosterkyrka. Hans och hustruns kistor står i ett gravkor på södra långsidan i kyrkan. Magnus Gabriel fick slottet Höjentorp i bröllopsgåva av drottning Kristina och i den gåvan ingick även kyrkan. Magnus gillade kyrkan och läget. Han beslutade att genomföra en omfattande restauration med tillhörande utbyggnad. Restaureringen gjordes under 1600-talet. Samtidigt gjorde de la Gardie Varnhems klosterkyrka till platsen för sin släktgrav.

K A T A   G Å R D
I programmet ”Vetenskapens värld” visades i somras en film om de senaste utgrävningarna i Varnhem. I parkområdet intill klosterkyrkan finns spår efter en rik och mäktig gård som låg på platsen under järnåldern och vikingatiden. Alltså innan klostret etablerades under 1100-talet. Utgrävningar som genomförts under åren 2005–2008 har visat att på kullen ovanför låg en av de allra första kyrkorna i Västergötland. Ruinen efter kyrkan finns kvar, omgiven av sin stora kyrkogård med tusentals gravar. Här har funnits en stenkyrka. Och innan den också en gårdskyrka i byggd i trä.
Utgrävningarna kom att skriva om delar av Sveriges historia. Vad man fann var att det fanns kvarlevor efter kristet gravskick i gravarna kring resterna av kyrkan. Vissa av gravarna kring kyrkoruinen är daterade till omkring år 960.
Vid den arkeologiska utgrävningen 2006 påträffades en murad kalkstenskista alldeles intill kyrkans grund på den norra sidan. På den släta hällen som täckte graven fanns avtryck av en borttagen sten. Den borttagna stenen var sedan tidigare tillvaratagen efter ett fynd i samband med en ytlig grävning. Stenen har runor med texten ”Kettli gjorde denna sten efter Kata sin hustru, Torgils syster”.
När graven öppnades fann man ett mycket välbevarat skelett av en 30–35-årig kvinna. Och man hade också namnet på henne: Kata! DNA-analysen visade att hon troligen hade ljusbrunt hår och blå-grå ögon och att hon dog omkring år 1040.

Mer spännande än så här kan det väl knappast bli… FANTASIN FLÖDAR FRITT!

Bild 1) Kata ligger kvar i sin gravkista och kan beskådas precis så som hon hittades när graven öppnades. Gravhällen med inskriptionen ligger intill.)
Bild 2) Inne i byggnaden som ger skydd åt kyrkoruinen.
Bild 3) Byggnaden utifrån. Ritad av Magnus Silfverhielm AIX Arkitekter.
Bild 4) Birger ”jarl” Magnussons grav.
Bild 5) Interiör i Varnhems klosterkyrka.
Bild 6) Ros och rosettfönster.

Högt i tak

Björkebacken 14.07

Från Lycke till lyckan

Under några dagar under sensommaren har jag haft finbesök i skogsbeteshagen. Området kallas för Intagskullen och den lilla åkerlappen på toppen heter Intagslyckan. Ardennerhästarna Dunder och Burna kommer från gården Lycke och verkar trivas fint.
Lyckligt från Lycke till lyckan således!

Dagar vid havet

By the sea:
Några dagar vid havet med ungdomsvännerna har snart blivit blivit tradition. Denna gång med bland annat utflykt till Rönnäng och Tjörnehuvud.

Lera på taket

Ugnstaket på min Husqvarna 725 har länge varit i behov av restauration. Den gamla leran har eroderat efter många år av eldande. I övrigt är vedspisen helt intakt. En mindre skada på det vänstra brännjärnet men annars mycket gott skick.
En spis av modell 725 är en rejäl pjäs. Det gick åt sex kilo eldfast lera för att täcka hela ugnstaket med ett 1,5 centimeter tjockt lager. Leran skall skydda taket från att brännas sönder. Men framförallt ger leran en jämnare värme inne i ugnen.
Nu skall leran torka 3–4 dygn. För att följa instruktionen skall jag efter ett dygn ställa in några värmeljus i ugnen. Detta för att försiktigt driva ut fukt ur leran och på så sätt förhindra att leran spricker när värmen blir hög.

Höströst

Kajsa och Bella

Symmetri

Dra åt skogen

Efter den torra sommaren har återvväxten i ängarna varit minst sagt sparsam. Nästan obefintlig. De magra ängsmarkerna brukar i normala fall inte ge någon över sig frodig grönska men i år har det verkligen stått helt still. Under augusti har det kommit drygt 100 millimeter regn här hos mig. Och det är väl först nu, med några varma dagar i månadsskiftet, som växtligheten kommit igång. Fläckvis har det faktiskt vuxit på ganska bra.
I det längsta har jag tvekat över om det alls skulle vara någon mening att stängsla upp för efterbete. Men nu är det alltså gjort. De gamla vanliga fållorna i slåtterängarna och på ängsvallarna har fått komplement av ett halvt hektar skogsbete. Den utökade arealen har gjort det möjligt att hålla ett par sinkor i minst en månad framöver. Projektet med skogsbetet har jag tänkt och drömt om länge. För ett par år sedan bottenröjde jag sly, just med tanke på att få in betesdjur i skogen. Idag har den drömmen gått i uppfyllelse. Och det känns verkligen fint. Det är första gången som jag själv får se hur det kunde se ut här i Skog innan djuren försvann från gården i mitten av 1950-talet. Från 1909 till 1957 bestod sommarbetet i huvudsak av skogsbete. Ända nerifrån Intagskullen upp till Jönsalyckan.
Nu kommer kossorna att gå i den nya fållan i Intagskullen några dagar. Sedan får de efterhand dra sig neråt på åker och äng. Samtidigt som kossorna lämnar skogbeteshagen skall ett par hästar få ta över Intags-fållan. Jag ser med spänning fram emot hur det kommer att ta sig ut framåt hösten...

Relaterade länkar:
http://sunebroman.blogspot.com/2016/12/fran-morker-till-ljus.html
http://sunebroman.blogspot.com/2017/01/topless-under-klar-himmel.html

Kulturvandring

Idag har det varit Tvärreds hembygdsförenings årliga kulturvandring. Denna gång i markerna kring gårdarna Badene och Olofsbo. För guideningen svarade Jan-Henry Svensson och syskonen Lennart och Eija Bodenhem. Alla tre med rötter på platsen. Vandringen gick förbi torpen Hästhagen, Jans lycka, Bergatorpet, Källeberg och Sågare-Svenna. Vid Hästhagen finns en välbyggd och häpnadsväckande intakt jordkällare. Hela valvet lagt i sten. Ett byggnadsmonument som står kvar mer än hundra år efter att torpet revs eller flyttades. På Jans lycka finns torplämningar i form av husgrund och jordkällare. I slutet av 1800-talet var här småskola – mitt i skogen! Sågbacken eller ”Sågare-Svenna” ligger på gränsen mellan Badene och Haghult. Här har det, som namnet förtäljer, varit såg och kvarn. När man står vid platsen höjs tankar av förundran. Hur gick det att driva såg och kvarn vid denna lilla bäck? Bäcken kommer från Arnungaredssjön och rinner mot Väghult. Fallhöjden upplevs som nästan ingen alls. När jag under kvällen ägnade lite tid åt att forska på nätet finner jag att det funnits massor av små kvarnar i små vattendrag. De allra äldsta är skvaltkvarnarna som är väldigt vattensnåla. De användes enbart för malning av säd.
Jag hittade en fin beskrivning på Wikipedia av en sågkvarn med underfallshjul som mycket väl skulle kunna passa vid Sågbacken i Badene:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Brunnsbacka_s%C3%A5gkvarn

Äppeltider

Stamgäst #3

Svavelticka på Intagseken.

Arkeologidag i Näsboholm

Arkeologidagen är en nationell temadag med aktiviteter över hela Sverige. Den arrangeras alltid sista söndagen i augusti och har funnits sedan 1988. Syftet är bland annat att ge människor möjligheter att förstå och tolka historien. I Ulricehamns kommun fanns flera intressanta sådana aktiviteter.
I en förhandsartikel i Borås Tidning i veckan berättades bland annat om en guidad vandring till tegelbruket i Näsboholm. I reportaget publicerades också en bild som fick mig att haja till. Bilden var tagen av Bo Carlsson. Den visade tre stycken gamla tegelpannor. En av pannorna hade en tydlig stämpel på klacken. Ett N.
I samband med att jag nyligen gjorde lite restaureringsarbeten på min gamla jordkällare byttes några gamla pannor ut. Bland dessa pannor fann jag några som har just ett sådant N. Vid det tillfället fantiserade jag om varifrån pannan kunde ha tillverkats. Men fantasin förde mig ingenstans. Men nu, via tidningsbilden, fick jag svaret. Den är alltså tillverkad i Näsboholm i Marbäck. På den västra sidan av Åsunden i höjd med Alhammar.
Jag blev nyfiken på att veta mer om platsen och tegelpannornas ursprung.
I Näsboholm har det funnits tegelbruk sedan 1700-talet. Bruket tillverkade både mur- och taktegel. Dock finns inga säkra uppgifter på när tillverkningen startade. Det man känner till är att manbyggnaden på Näsboholms gård var uppförd 1782 och då med tegel från bruket på gården. Vid tillverkningen användes blålera från Åsunden. Under hela 1800-talet låg bruket på samma plats. Men i början av 1900-talet flyttades det ett stycke och nyuppfördes. I slutet av bruksperioden fraktades leran från lergravarna med ett litet ånglok fram till själva bruket. Arbetsstyrkan uppges ha varit omkring 25 man.
Under dagens vandring fick jag nöjet att tala med en gammal infödd marbäcksbo, Alvar Johansson i Storegården. Han var uppväxt i Näsboholm. När Alvar fick veta att jag kom från Tvärred tillfördes historien lite nya dimensioner. Alvar berättade att hans mor kände många tvärredsbor.
– Ja, säger Alvar, på sin ålders höst när mor läste dödsannonserna i Ulricehamns Tidning hände det titt som tätt att det var bekanta från förr som gått bort. Bekanta från Tvärredskanten. Detta hade sin bakgrund i att det var just många tvärredsbor som arbetade på tegelbruket. Även på det intilliggande sågverket. Tvärredsborna som arbetade i Näsboholm kom via sjön. Från Alhammar eller Rude. Vår, sommar och höst rodde de över vattnet. Under vintern kunde de gå på isen. När isen var osäker använde de sparkstötting, berättade Alvar. Sträckan över sjön är cirka 1300 meter (0,7 sjömil).
För mej blev detta blev lite som att sy ihop säcken. En del av tegelpannorna som jag har på mitt jordkällartak här i Skog kan alltså varit tillverkade av någon tvärredsbo. Alvar berättade också att det var snickare från Tvärred som byggde Åsundens station. Bygghantverkare från Tvärred var kända för sin kunnighet. Men det är, som man ofta brukar säga, en annan historia.
Efter att jag nu fått besöka platsen där mina tegelpannor är tillverkade, och fått veta mer om förhållandena, känns pannorna med ens mycket mera värdefulla. De har fått en historia… och det var ju precis det som Arkeologidagen hade som mål…
Innan jag påbörjade källarrestaureringen i somras hade jag bara fått för mig att allt tegel på taket måste ha kommit från det närbelägna tegelbruket i Haganäs. Det kan också mycket väl vara så att en del av teglet kommer just därifrån. Ett stort antal av pannorna saknar nämligen stämpel men är helt för övrigt lika i formen som de från Näsboholm.
I Tvärredsboken ”Tvärred förr och nu” berättas i kapitlet om Högagärde om två tegelbruk på gården vid Yttre Åsunden. Det första bruket skall ha legat på Skärve-udde. Precis som i Näsboholm tillverkades där mur- och taktegel samt en del keramik. Tegelbruket på Skärve-udde har sannolikt varit föregångare till Haganäs-bruket. Inte heller här finns några exakta årtal för när bruket startade. Men Astrid Gustavsson, född 1905, berättar i Tvärredsboken att hennes farfar, Karl Larsson från Marbäck, år 1854 kom till Haganäs tegelbruk. Han blev där anställd som brännmästare. Sannolikt hade han kunskap och erfarenhet från tidigare anställning vid bruket i Näsboholm.
Innan jag idag for till Näsboholm tog jag en hastig titt bland jordkällarens tegelpannor. Jag upptäckte då ett par pannor med en annan stämpel, nämligen ett U. Utan att veta får jag gissa. Jag gissar att de pannorna han härröra sig från Ulricehamn. Där drevs under tegeltillverkning under hela 1800-talet. I ”Ulricehamns krönika” (Gustaf Boger, 1951) kan man läsa: ”År 1828 sades det, att där tillverkades så mycket tak- och mursten som stadens och angränsande landsbygds behov fordrar. Leran togs från ett intilliggande lertag och lär ha varit av god beskaffenhet, men teglet ansågs inte alldeles förstklassigt.”
På mitt källartak finns alltså pannor med olika ursrpung. Det kan mycket väl ha varit så att under de hundra åren som källaren stått där i backen har det behövt bytas någon panna då och då. Som nu i sommar då jag gjort precis detta. Eftersom det på gården finns ett litet förråd av reservpannor är det sannolikt att mina förfäder, min morfar eller morbror, samlat på sig från olika ställen när tillfälle getts.

Tack Marbäcks hembygdsförening och dagens guide Bo Carlsson för en välrepeterad historisk skildring!

Källor:
Marbäck – Bygden vid Åsunden, Marbäcks hembygdsförening 2000.
Tvärred förr och nu, Tvärreds hembygdsförening 1988.
Ulricehamns krönika, Gustaf Boger 1951.

Bilderna:
1) Utsnitt över Näsboholm ur härdaskartan från 1890. (Några år före järnvägen, som var klar 1906, byggdes).
2) Lergrav som nu är en vacker damm med egen historia.
3) Dagens ciceron Bo Carlsson visar upp en Näsboholmspanna.
4) Alvar i Storegården (sittande).
5) Källartaket i Skog.
6) En av mina egna pannor från Näsboholm. Tillverkad under 1800-talet.
7) Ytterligare en av mina pannor. Den med U-stämpel.

Långegrund efter 20

Dagens obsar: Kustsnäppa 2, Gluttsnäppa 2, Kärrsnäppa 3, Större strandpipare 5, Enkelbeckasin 2, Häger 2, Stenskvätta 1, Bläsand, Snatterand, Gräsand, Fiskgjuse...

Kollegeträff vid Öresjö

Visit i fönstersmygen