I rullning

Vårbrytning

Grattis Kallbadhuset – 12 år!

Idag är det tolv år sedan Ulricehamns Kallbadhus invigdes. Invigningen hölls lördagen den 1 mars 2008. Tre år tidigare hade Ulricehamns Kallbadhusförening bildats.
     Ett gäng visionärer träffades under en julfest och spånade på det som så småningom skulle blir verklighet. Den första styrelsen var sammansatt av ett entusiatiskt gäng ulricehamnare med olika kompetenser.
     Grundplåten till bygget kom från Sparbankens Ulrikafond, Tore G Wärenstams stiftelse samt ett stort antal företag i Ulricehamn och bygden omkring. Det fanns starka sponsorer som köpte ”Guldboj, Silverboj eller Bronsboj”. Var och en efter ekonomiska förutsättningar. Andra sponsorer köpte bryggpålar och privatpersoner köpte bryggplankor.
     Många företag gjorde massor av sponsorjobb och det såldes cirka 1500 medlemsskap. Folk och företag i hela bygden var verkligen sugna på att återuppväcka stadens kallbadhustradition!
     Det lär ha funnits ett litet kallbadhus redan kring 1850. Ett större uppfördes på samma plats omkring 1870. Dessa båda antas ha legat där Badhusgatan möter Åsunden. Det senaste av dessa hade gjort sin tjänst 1904. Men ett kallbadhus verkade vara ett måste i staden. 1909 stod ett nytt badhus klart att invigas. Och då på ungefär den plats som dagens kallbadhus är uppfört. Under åren genomgick badhuset från 1900-talets början en hel del renoveringar och ombyggnader. Omkring 1945 ansågs det i ett alltför dåligt skick. Det stängdes och revs ett par-tre år senare.

     Under alla åren sedan 2008 har jag haft årskort. Och har badat massor. Det har blivit ett måste att minst en gång i veckan, helst två, bada bastu och kallt.
Det går att njuta av kallbadhuset på många sätt. För min egen del är det en kombination av det välgörande badet och naturupplevelsen.
     Från kallbadhusets västra brygga kan man uppleva årstidens växlingar och varje väderförändring. Jag vågar påstå att det inte finns två dagar under alla dessa badtillfällen då Åsunden, himlen och horisonten sett likadana ut. Liknande men inte lika.
     Ständiga växlingar gör att jag aldrig tröttnar på att sitta där, efter några rundor i bastun och kalla dopp, med ryggen mot väggen och bara ”tomglo”. Låta blicken följa horisonten. Se hur moln och molnslöjor drar förbi. Solens blänk i vattnet. Månreflex. Isens gnyende. Vågornas skvalp. Eller sjön som en spegel… Som ett ändlöst skådespel. En lisa för själen…
     Under en lång period av flera år släpade jag runt på min kamera vart jag än skulle. Kallbadhuset inget undantag. Det har blivit rätt många bilder på huset i skiftande väder och skiftande ljus.
     En bild tog jag i ett alldeles speciellt morronljus onsdagen den 14 oktober 2009. Den bilden visar Ulricehamns Kallbadhus i sin ursprungliga skepnad. Så som det såg ut just när det var alldeles nytt. Den bilden finns nu på det nya passerkortet som i samband med årsmötet (i morgon 2 mars) skall börja delas ut till betalande medlemmar/årskortsbadare.
     För mig är det väldigt hedrande att det är just denna bild från oktobermorgonen 2009 som pryder kortet!
På kortet finns också den ursprungliga logotypen. Med ett typsnitt från mitten av 1800-talet som sammanlänkar det gamla med det nya. På baksidan finns den första enkla skissen av det som senare blev verklighet!
 
GRATTIS KALLBADHUSET på 12-årsdagen!

Skottdagen

Säsongspremiär

Jag åker på min åker,
fram och åter...

En solig dag

Avtappning

Så här mycket vatten rinner det i Forsa:
http://www.vkr.se/Hist/AtrnForQ.htm

Här är den aktuella vattennivån i Åsunden vid Torpa:
http://www.vkr.se/Hist/AtrnAsuY.htm

20200220 – Måttet rågat?

Bild 1) Fästeredssund
Bild 2) Haganäs badplats
 
Vattennivån i Åsunden vid Torpa
2020-02-20: 164,89 möh

Så där så det hoppar och far

Trädvård

År 1934 kom familjen Broman till gården Skärvenäs. Som arrendebönder. Familjen bestod av Ragnar och Hanna och deras sex barn. Näst äldst i syskonskaran var Karl-Gustav. Min blivande far. Kalle hade många intressen. En tid efter att familjen funnit sig till rätta på gården började han bland annat att sätta äppelympar i vildaplar.
     Kalle hade fått lära sig att ympa av Ernst Eriksson (”Stig i kioskens” far). Ernst, som var född i Rude 1901, hade gått en trädgårdsmästareutbildning i Skåne. Med sin förvärvade kunskap åkte han runt i bygden och hjäpte folk med beskärning och ympning av fruktträd.
     Sannolikt var ett sådant uppdrag på gården Skärvenäs upprinnelsen till Kalles intresse för ympning.
     Fortfarande – 80 år senare – finns det fruktbärande grenar från ympningar som gjordes i början av 1940-talet. Jag har skrivit om detta tidigare här på bloggen (se länk nedan).
     För en tid sedan berättade jag om de gamla ymparna i Skärvenäs för vännen Christer i Haganäs. Christer har genom åren ägnat mycket tid och intresse för beskärning och ympning. En dag i november gjorde vi ett besök i Skärvenäs för att titta på ympträden. Just vid det tillfället fanns det rikligt med mogen frukt.
     Christer blev entusiastisk. Han tyckte att vi snarast borde restaurera trädet. För att som han sa ”rädda det för framtiden”.
     Sagt och gjort. Vi bad om lov hos markäagaren och skred till verket.
     Trädet består av grundstam och tre huvudstammar vara två är ympar. Den tredje stammen är en uppstickare från den ursprungliga vildapeln. Vi sparade vildapelstammen av flera skäl. Dels ansåg vi den alldeles för grov för att kapas då snittytan skulle bli alltför stor. Dessutom tror vi att vildgrenens bladmassa gör att läkning och tillväxt gynnas.
     Efter en dags arbete blev trädet befriat från alla döda grenar, stammen renskrapad från mossa och kronan utglesad. Solljus och luft får nu spela fritt i grenverket. Förhoppning är att detta skall vitalisera trädet och förhindra att det blir förstört av hårda vindar.
     Kanske får vi möjlighet att återkomma för att göra ytterligare beskärning om ett par år.
     När jag ett par dagar senare samlade ihop alla kapade grenar passade jag på att ta vara på ett knippe fjolårsskott. Till våren skall dessa kvistar bli ympar i en vildapel här i Skog.
     Jag har försökt att ta reda på vad det är för äppelsort på ymparna. Det mesta tyder på att det handlar om Signe Tillisch. Enligt Wikipedia är ursprunget omtvistat. En dansk pomolog (äppelkännare) har skrivit att äpplet härrär från en kärnsådd 1866 gjord av Tillisch i Bjerre på Jylland. Och Signe var hans dotter. Signe Tillisch är en sen sort. Äpplet mognar i november.
 
Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html

20200202

Dagens datum känns lite spooky på nått vis. Från vilken ända man än läser så står det samma sak.

20200202 är ett så kallat palindrom. Som ANNA och KAJAK fast med siffror. Ett sifferpalindrom.
 
Vid sådana här magiska sifferkombinationer kan det lätt uppstå tankar som att det skall inträffa något ovanligt eller skrämmande. Någon dator skall starta en loop och skicka samma meddelande i oändlighet tills det uppstår härdsmälta i alla hårddiskar i hela universum.
 
Eller kanske händer det ett under. Ett under av det positiva slaget. Ett underverk! Fritt och överraskande!

Idag under (?) min cykelrunda kring Åsunden gjorde jag en observation (bilden) som fick mig att filosofera smått:
– Är det härifrån som alla under utgår? Och är det verkligen klokt att, genom centralisering, sätta sig över ett under...

I går

Framträdande

Hamlade lindar

UT-seniorer hos Wärenstam

https://warenstams.com/

https://www.tgws.se/

Ugglekväll

Bäcken brusar,
månen är full.
Kattugglan hoar
i Ugglekull...

Förnyelsebart

Söndagen den 10 januari 2010 gjorde jag mitt första inlägg här på bloggen. Det är ett decennium sedan dess. Tio år och 2132 blogginlägg inklusive detta. Det känns som om tiden gått fort. Att åren susat förbi. Men när jag kollar i min dagbok här på nätet inser jag att det varit innehållsrika dagar, veckor, månader och år. Åren 2013 och 2014 är bloggen heltäckande. Varje dag har sitt eget inlägg.
Mycket har handlat om ängarna och allt det som hör därtill med hamling, buskröjning, fagning och slåtter. Det har också handlat om husrestaurering i alla dess former. Många inlägg har det också blivit om ved. Hugga, kapa och klyva.
Just idag har jag gjort några timmar med ved. Det är mycket arbete för den som skall värma sig med ved. Och det gamla talesättet att ”veden värmer många gånger” har jag ofta fått höra, från förbipasserande, där jag stått i mina vedhögar genom åren.
Ja, det är mycket arbete med ved. Men jag har genom detta arbete ständigt blivit påmind om att den energi som skall till för att skapa ljus och värme i våra hus kräver kraft. Det finns egentligen inga trollformler eller genvägar. Vi har under ett drygt århundrade undvikit att satsa på förnybara energikällor till förmån för fossila bränslen som olja, gas och kol.
Och därtill på ett tanklöst och slösaktigt sätt förbrukat dessa dyrbara gåvor till mänskligheten. Nu har det som i nyordslistan benämns ”klimatnödläge” uppstått. Och kampen om de sista lättfunna fossila energierna tenderar att mynna i stora världsliga konflikter med oöverblickbara konsekvenser. Som den dystopiker jag är har jag svårt att tro att det blir någon förändring förrän den sista droppen olja är förbrukad. Tyvärr är det väl så att när detta sker befaras att alla ekosystem är så svårt skadade att ingen räddning finns ur mänskligt perspektiv. Och då är att notera att vi och våra levnadsbetingelser är del av dessa system.
Frågorna är stora och komplexa. Svaren saknar ord och formuleringar. Eller snarare... det finns inga svar.
Jag tänker ibland och har också uttryckt att: ”Det bästa har varit”. Men jag hoppas samtidigt att jag har fel… för Ebba och Lisas skull… ja, för alla som skall forma en dräglig framtid för sina liv…
Nu står vi inför ett nytt år och ett nytt decennium. Det nya året har dessutom en extra dag och innehåller 366 ”oskrivna blad”. Det blir liksom omstart… en omstart som ger oss chansen att koppla på lyhördheten… och att efter bästa förmåga uppträda vänligt och hänsynsfullt mot allt levande… mot allt det som vi alla är en del av…

Gott Nytt År och Lycka till med allt du företar dig framöver!

God Jul 2019

Vintersolståndet

Årets kortaste dag. Eller längsta natt om en så önskar. Vintersolståndet sammanföll detta dygn med den fjärde advent.
En liten stund mitt på dagen sken den bleka decembersolen helt obeslöjad här över nejden. Som att visa hopp om återkomst efter en lång tids bortavaro.
Kändes faktiskt fint med en ”äkta” skymning efter solens korta sejour. Och så passande att då tända ett extra ljus i kvällningen...