skip to main |
skip to sidebar
För ett år sedan gallrade jag fram några unga lindar ur ett stort buskage i källarbacken. Meningen är att det på sikt skall bli ett litet bestånd med dekorativa hamlingslindar. Som alltid när man man gallrar och hugger lind blir det en mängd basalskott. Redan påföljande år är de hundratals och nästan meterlånga. Idag har jag klippt bort alla skotten. Jag gör det för att de små unga lindarna skall få en gynnsam start inför nästa växtsäsong. Troligen lär jag få hålla på att hålla efter basalskotten några år framöver. Men genom att göra det räknar jag med att den mesta växtkraften skall komma lindarna till del. Om skotten får vara kvar växer de snart upp till dubbla höjden och suger musten ur de träd jag valt ut. Det skuggar också stammarna vilket missgynnar tillväxt och etablering av lavar. Det hindrar också insekter som gillar att sitta på solbelysta trädstammar.
Att ligga på knä och klippa årsskott med sekatören kan för den utomstående te sig som ett tämligen andefattigt, oviktigt och meningslöst göromål. Men för mig är det en trivsam och avkopplande syssla. Att vara utomhus är det bästa som finns. Att arbeta vidare med mångfaldsmålet och med landskapets estetik är den kraftkälla som bäst av allt fyller på i mitt energiförråd...
LÄNK TILL FÖRRA ÅRETS INLÄGG:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/10/buskar-och-ris-2.html
I flera hundra år har den stått högst upp i branten i Sorgedalen. Den gamla asken. 300 år... kanske 400 har gått sedan den lilla fröplantan slog sig ner där uppe på toppen av odlingsröset. I tidiga år blev asken topphuggen – hamlad – för att ge vinterfodertillskott åt kreaturen på gården. Lövtäktsbruket har återupprepats vart sjätte-sjunde år... Femtio, sextio gånger har människor kapat kvistar, bundit kärvar och hängt på tork. Lövet har varit begärligt för djuren. Grövre grenar som blev kvar blev till ved. Efter att djuren ätit lövet och barken blev tunnare pinnar och kvistar kvar. De användes för värma bakugnen. År 2006 var ett av de sista åren som asken forfarande hade gröna löv. Vi gjorde då ett försök att restaureringshamla den. Detta för att försöka förhindra att den bröts itu av sina höga förvuxna toppskott. Och för att den skulle kunna bilda en ny krona. Det ingreppet blev den definitiva dödsstöten för det gamla trädet. De få skott som det orkade skjuta från de nygjorda kapställena angreps redan första året av askskottsjukan. På det sättet fick asken inte någon riktig chans att på nytt utveckla sin krona. Den helt ihåliga sammen började så smått att tappa sin bark och till slut stod stammen där helt naken. Instabil. Den lilla rest av rotsystemet som fanns kvar angreps av svampar eller rötades. Varje gång jag gått förbi har jag tänkt... att nästa gång jag kommer är det nog slut. Och i morse när jag tittade ut genom fönstret märkte jag genast att något var förändrat. Gamlingen hade fallit omkull... den orkade inte en vinter till... natten till den 17 november 2014 drog den sin sista suck... och föll till marken.
Nu återstår bara skelettet. Ett ihåligt skal. På sina ställen vackert mönstrat av skalbaggslarver som ätit sig fram mellan ved och bark... och nu har jag att bereda kvarlevorna inför den sista vilan...
Rödbetssoppa – eller borsitj – tenderar allt mer att blir min paradrätt. Framförallt till höstsupéerna här i Björkebacken. I kväll var vi fem runt bordet som njöt av den röda soppan. Toppad med heta korvar och krämig youghurt. Extra, extra, extra blev måltiden med förstärkning av ett alldeles enastående bröd, bakat av vännen Malin i Lilla Bageriet. Ett mustigt surdegsbröd kryddat med jalapeño och cheddarost.
Ibland är det roligt att laga mat...
...och att bjuda!
Som den notoriske bastu- och kallbadare jag är tänker jag mig att kunna påstå att just bastun är ett ställe där det ofta kryper fram sanningar. Både behagliga och obehagliga. Det kan vara den nakna sanningen om kroppens förfall. Ja, mest hos andra då förstås. Det kan också vara fantasifulla och verbala kommentarer. Ofta välmenta och broderliga. Och därtill sanningar i de flesta nämnbara ämnen. Och som bara i bastumiljöns speciella klimat och tysta överenskommelser ibland också passerar det förbjudnas gräns. Det är bra med en sådan plats. En plats för fria ord. Ett sådant tillåtande klimat. Ångande och spritt språngande. Frigörande. Och det som sägs i bastun stannar i bastun... eller?
Ikväll har jag varit på Folkets hus i Ulricehamn. Och lyssnat till Birger Schlaug. (Språkrör för Miljöpartiet 1985-88 och 1992-2000). Under rubriceringen ”Från tillväxt till utveckling” talade Schlaug om ekonomisk tillväxt på en ändlig planet. Tidigt i hans anförande slog han fast att vårt samhälle är byggt på fossila bränslen och lagrade kolatomer. Kol, olja och fossilgas. Naturresurser som vi med allt högre intensitet konsumerar. Obs – inte producerar. Hur vi föröder ett naturkapital för att göra siffror på konton i ekonomismens årtionden.
Bland annat citerade Schalug riksbankschefen som gjorde ett uttalande i samband med att räntan nyligen sänktes till 0,00 procent. Så här sa riksbankschefen: ”Nu hoppas jag att människor börjar köpa mer saker”.
Detta kommenterade Schlaug med:
– Mer naket har väl samhället aldrig stått?! Alltså måste hushållens skulder öka för att upprätthålla tillväxten. När det i verkligheten är precis tvärtom! Behöver medelklassen verkligen fler plastleksaker i barnrummen?
Han berättade också att Sverige klättrat uppåt i listan över vilka länder som gör störst ekologiska fotavtryck. Och då menas att man gör fula märken. Från trettonde till tionde plats. Vi har dock lyckats trolla med siffror som gör att vi inte behöver ta ansvar för alla de utsläpp som sker i Kina... där merparten av våra konsumtionsprylar tillverkas.
– För att upprätthålla vår tillväxttakt krävs det alltså, enligt våra politiker, att hushållens skulder måste öka. Det är ett grundläggande fel. Vi har fastnat i ett system där människor har det dåligt när, de facto, den starkaste drivkraften från början var ett bättre liv. Det går inte att klara målen för att skydda planetens processer, som vi alla är beroende av, genom att shoppa och tro att vi på detta sätt bygger välstånd.
Schlaug belyste också att drivkraften för människors strävan efter ett bättre liv tidigare gick hand i hand med ekonomisk tillväxt. Och så ställde han frågan: Vad är ett bättre liv?
Ekonomiskt tillväxt med mer och mer och mer..., skynda, skynda, skynda, låna nu, köp nu, ta ut vinsterna nu... i ett hjul som mal sönder oss.
Schlaug betonade också att ett bättre liv är inte samma sak idag som för 40 år sedan.
Enligt gamla filosofer (som jag tyvärr till viss del missande namnen på) skulle vi, när vi nått det materiellt goda målet, den materiella basen, låta andra saker växa fram. Saker som andlighet och reflektion.
Att vi skall kunna öka tillväxten genom ökad konsumtion och på så sätt uppnå det goda livet är en lögn. Och tillväxt är inte det samma som utveckling.
– När jag satt i riksdagshusets bastu, berättade Schlaug... ja, det är en liten bastu... man sitter där naken tillsammans med andra riksdagsmän... under samtalen där i bastun är alla överens... det är klart, det vet väl alla att ekvationen inte håller... det där med ekonomiskt tillväxt är ju en lögn!
Men när kavajen och slipsen kommer på då uppmanas medborgarna till att konsumera... att aldrig vara nöjda...
– Var aldrig nöjd din jävel... konsumera – gör din plikt för landet...!
Jaha, tänker jag... i bastun kommer sanningarna fram... både behagliga och obehagliga...
För några dagar sedan skrev jag om späntved och spinge-stickor. Det handlade om att göra tändmaterial till kakelugnar och spis. Idag har jag verkat i rakt motsatt riktning. Jag har införskaffat utrustning för att släcka eld. Och då naturligtvis oönskade brasor. När jag styrde mina steg mot varuhuset hade jag i sinnet att handla en alldeles brandkårsröd och vacker släckare till ett attraktivt extrapris. Mindre än 300 kronor faktiskt. För en 6 kilos pulversläckare. När jag började granska utbudet av släckare upptäckte jag att det, förutom traditionellt röda, också fanns vita, svarta och metallfärgade. Och flera modellbeteckningar. För att slippa läsa och ändå riskera att inte förstå hur jag borde välja haffade jag en butikspersonal för att ställa frågor.
Den svarta släckaren blev min favorit. Och när jag dessutom fick klart för mig att den hade mer än dubbel kapacitet mot den jag först siktat in mig på blev valet enkelt.
För bostäder skall man välja en A-släckare. A-släckare används där det framförallt finns trä, papper och textilier. A-släckare kan vara vatten-, skum- eller pulversläckare. Pulversläckare är att föredra av rent släcktekniska skäl. Pulver har hög släckeffektivitet per kilo släckmedel och är hyfsat lätta att använda även för en som inte övat. Dessuotm fordrar pulversläckare mindre underhåll än till exempel skumsläckare.
Den släckare som säljs till extrapris just nu på varuhuset X har beteckningen 34A. Det är allstå en A-släckare med släckeffekt 34. Den jag till slut valde har beteckningen 55A. 55 är den för närvarande högsta klassifiseringen av släckare för A-bränder.
Ordinariepriset på en 34A och en 55A skiljde cirka 100 kronor. Nu var den svarta släckaren ytterligare lite dyrare. Men jag tyckte den matchade min gamla svarta järnspis och hela miljön mycket bättre än både rött och vitt så därför fick jag lägga till ytterligare några kronor. Men vad gällde valet mellan 34A och 55A torde det vara dumdristigt att snåla. När man väl står där med släckaren inför öppen låga känns det nog rätt bra att ha lite extra pow(d)er...
