Nerver

Crocus vernus: Artnamnet vernus kommer av latinets ver (vår) och betyder ”blommar på våren”.
Om man, på skoj, kastar om bokstäverna lite, vilket jag har gjort, kan man få ordet ”nervus”. Och då översätter jag det lite hastigt och lustigt till nerver... vilket denna Crocus verkligen ståtar med.

Röjning och trastsång

I kväll hade vi kurs i Skog. Ängsskötsel del ett, skulle man kunna säga. Grunden till en välskött äng är fagningen. Vårstädningen. Röjningen.
Länsstyrelsens Ingvar Claesson berättade ingående och detaljerat om fagningens betydelse för att nå ökad biologisk mångfald i slåtterängen. Den som är noggrann med sin röjning får snabbare resultat. En betydande och snabb effekt är tidigare växtstart. Och på lite längre sikt ökad mängd blommande örter. Vi körde ett praktiskt pass också. Som uppvärmning. Och provade ett par olika redskap. Kursen avslutades med trivsam fiksastund och rundvandring i ängarnas olika partier.
Tyvärr hade regnet gjort att det inte gick att fullända hela upplevelsen med löveldning. Men vad gjorde det en kväll som denna. Ljummet i luften och trastsång från fyra arter – dubbeltrast, koltrast, taltrast och rödvingetrast. Senare på kvällen kom vårens första morkulla dragande över nejden och ett par fladdermöss gjorde en runda över hustaken.

Liv och död

I morse när jag vaknade hörde jag att det hänt nåt speciellt under natten. Ljudbilden var annorlunda i dag än tidigare morgnar. Det hade slagit om till plusgrader. Vårvärmen, om än sparsam, lockade bofinkarna till sång. Och de sjöng så livligt att fönsterrutorna skallrade här i mitt enkla vindskydd... och nötväckorna visslade högljutt i protest... Hittills har ju de och grönfinkarna fått äga nästan hela ljudrummet. Men idag blev det minsann ändring på det.
Många flockar med tranor har dragit på flytt. De flesta på hög höjd. En riktig transträckardag blev det. Tänk vad de har stått länge och stampat på Rügen. Nu äntligen fick de börja sin resa mot norr. Ett tiotal sädesärlor har jag också hört. Rastlöst har de hastat vidare åt samma håll. Mot norr. Beväpnad med teleförsedd kamera har jag slagit långsamma lovar runt husen. Tänkte att kanske vårens första ärla skulle landa här hos mig. På ladugårdstaket. Så som ärlor brukar. Men icke. Inte idag. Däremot upptäckte jag de första utslagna vitsipporna i södersluttningen. Hasselns små röda honblommor lyste som rubiner i motljuset och hängena börjar inom kort strö sitt pollen för vinden.
Under strosandet föll min blick plötsligt på stenmuren... något färgstarkt lyste där... en grönsiska, som sökt sig en skyddad plats inför någon av alla kyliga nätter, hade dukat under och låg där nu som i en liten gravkammare... Jag försökte uppväcka den från döden men det gick naturligtvis inte... kroppen var frusen och själens ångor var sedan länge skingrade för vinden...
Så blev jag lite sorgsen. Det var ju vackert väder... och ganska varmt...

Tolvtimmarsbrasa

Idag har jag hållit lågan brinnande hela dagen. Tände rishögen kl 9 på morgonen och nu kl 21 lyser små bloss i mörkret från den stora glödhögen. Det har varit ett perfekt väder att elda i. Bra torrt i riset. Lite fukt på marken. Och lagom vind från väst som har matat in syre till elden jämnt och fint. Under tiden som rishögen brunnit har jag kört fram kärra efter kärra med mer brännbart. Hela dagen har har jag hålllit på och jag har lastat och kört minst tjugo släp med hjulingen.
Känner mig rätt nöjd nu i kväll. Allt ris och alla grenar från avverkningarna och röjningarna är uppeldade. Nu blir det lövbrasor på kvällarna framöver... bara det blir torrt och varmt väder...

Borttaget inlägg

Här fanns en bild på mig när jag var glad men jag tog bort den. För jag är mindre glad nu...

Lövrökelse

En sista hälsning

Idag har jag varit och tagit avsked av min barndomskamrat Lennart.

En vacker, tät och högtidlig begravning där det svarta dränktes i ett hav av gula blommor.
När Monica, med sin klara röst, sjöng ”Mitt hjärtas fågel”... då längtade tårarna ut ur sina reservoarer... min kind blev våt och varm, likt en berghäll i vårsol som fuktas av droppande smältvatten från vinterns is...

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm

En droppe som faller i tidernas ström

Den skimrar i regnbågens färg en minut

brister och faller och drömmen är slut.         Nils Ferlin

Tack, Lennart, för den del av mitt liv där du finns i minnets bilder!

Till minne: http://sunebroman.blogspot.se/2013/03/lennart-johansson-till-minne.html

Kyligt i badet

Jag en passionerad kallbadare, men det finns gränser... i detta fallet var det avsaknaden av en värmande bastu som fick mig att tveka... och så hade jag inte handduken med mig...

Första blomman

Nu är den utslagen. Den första blomman på mina övervintrade och omplanterade pelargoner. Just detta exemplar är dragen från en stickling som jag satte förra året. Och jag tänker att det är en Mårbacka-pelargon; Pelargonium xhortorum ”Mårbacka”.
Släktnamnet Pelargonium är ett släkte av familjen näveväxter. Och ordet pelargon kommer från grekiska pelargos som betyder stork. Och släknamnen Geranium kommer från det grekiska ordet geranos som betyder trana. Allt syftade på pelargonernas tran- eller stork-näbbslika fröställningar. Lite extra passande att ägna tranorna en tanke idag... flera småflockar har dragit här över under eftermiddagen. Siffran från i går vid Trandansen i Stora Bjurum var 2940.
Vad kännetecknar då en ”äkta” Mårbacka?
Enligt SLU:s Program för Odlad Mångfald, POM, låter det så här i ett citat från Karin Martinssons bok ”Pelargoner – Kulturarv i kruka:
”Den har dubbla, öppna blommor med en speciell ljust varmrosa blomfärg som på engelska kallas ”shrimp pink” – räkrosa/.../Kronbladen bleknar något mot kanten. En ”äkta” Mårbacka skall ha rosa ståndarknappar med rosenrött pollen som bildar skrap kontrast mot de ljusa kronbladen”.

Två procent mindre

Har legat för ankar i dag hela dagen. Fysisk utmattning och förkylning hand i hand. Framåt kvällen blev jag rastlös. På svaga ben, och med bilens hjälp, lyckades jag ta mig till Fästeredssund. Tänkte att där kan vara något att kika på. Och mycket riktigt. Det var mängder av fågel både i och kring sundet. Vårens första skäggdopping, spelande knipor, gräsänder, storskrakar, grågäss, kanadagäss, en häger, några skrattmåsar, en sjungande sävsparv och en liten flock med tranor som kämpade mot norr i motvinden.
Men de som syntes mest och hördes vida omkring var den stora flocken med sångsvanar som rastade på isen norr om broarna. Etthundra räknade jag till. Och bland dessa stod två stycken mindre sångsvanar. Alltid lite extra roligt att se dessa näpna små svanar. Det tillhör absolut inte vardagsobsarna. Denna kväll utgjorde de mindre två procent av sångsvanarna vid Fästeredssund.

1) På översta bilden ser du: Närmast till vänster sångsvan, längst bort i bild ungfåglar av sångsvan, och till höger mindre sångsvan.
2) I den andra bilden står en sångsvan och en mindre sångsvan intill varandra mitt i bild. Närmast kameran står sångsvanen. Den mindre står bakom. Man ser skillnaden på näbbarna ganska bra (om du klickar på bilden blir den lite större). Mindre sångsvanen har kortare hals, det gula på näbben mindre utbrett och något ljusare gult.
3) Grågås i flykten.
4) Trana i kvällssolens sista stråle.

Ute i backarna

Forsatt kallt och kyligt. Har jobbat ute hela da’n idag. Kört ris. Räfsat. Kapat ved. Kluvit. Svettats. Frusit. Burit. Kånkat. Svettats. Frusit. Vinden har varit isande och ett par snöbyar drog förbi under eftermiddagen. Himlen mörknade plötsligt och när snöovädret drog ut över sjön var det som om ridån gått ner. Hela landskapet blev konturlöst för en kort stund.
Mitt på dagen när jag jobbade som allra hårdast..., och jag kände att det kanske var läge att tagga ner lite..., fick jag syn på nåt blått under almarna i källarbacken... Äntligen fick jag en anledning att stanna upp i min iver... ta min paus... och, i det prasslande fjolårslövet, andäktigt knäböja...

Prooosiiiit....! Oj då... jag tror bestämt att jag fått en rejäl snuva...

– – –

Blåsippan ut i backarna står,

niger och säger nu är det vår.

Barnen de plocka små sipporna glatt,

rusa sen hem under rop och skratt.

”Mor, nu är våren kommer, mor!

Nu får vi gå utan strumpor och skor.

Blåsippor ute i backarna stå,

ha varken skor eller strumpor på.”

Mor i stugan, hon säger så:

”Blåsippor aldrig snuva få.

Än får ni gå med strumpor och skor,

än är det vinter kvar,” säger mor.
Text: Anna Maria Roos. Trad musik: Alice Tegnér

Preparering for fire

I en tall hos mina närmsta grannar bygger skatorna bo. Omsorgsfullt, pinne för pinne, konstrueras det som skall bli hemmet för deras ungar framåt försommaren. Jag samlar också pinnar. Lite som skatorna. Pinne för pinne städar jag upp efter vinteravverkningen och bygger sakta vårens rishög nummer två. Som drivkraft i mitt ”plockepinn” har jag delvis den bild som jag bär i mitt sinne… I bilden ser jag mig själv sitta på en stubbe ett stycke ifrån. Vilande. Kanske med en termos varmt. Det är en stilla, lite småkylig vårkväll. Trastar och rödhakar levererar soaréns sista crescendon samtidigt som eldens sprakande förvandlar den gamla ekens grenar till flödande värme. Värmen skall, om så bara för en stund, hjälpa våren på traven. Jag kommer att välja en sådan kväll för att tända min eld... tills dess skall jag göra allt för att hålla den inre lågan vid liv...

Leaf combat

Äntligen har jag kommit igång med vårens fagning! På de flesta ställen i ängarna är marken fortfarande frusen och lövet är vått, trots all sol som flödat dagarna i ända. Men på de mest solexponerade ytorna börjar det bli rätt okej.
Hade ett meningsutbyte med en bloggande vän häromkvällen. En vän som gillar organiserad träning på gym med begrepp som X-fit med situps, puschups, chins, dips och burpees, och så återkommande rejäla doser Body Combat! Ord som för mig är obekanta, får jag tillägga. Men combat kunde jag översätta. Så det har jag lånat.
Eftersom jag är raka motsatsen... jag gillar inte träning specifikt... det vill säga det är omöjligt för mig att hitta motivation i en gymlokal... jag har provat. Jag vill ha min motion genom fysiskt arbete, utomhus och med ett annat mål än att bränna fett.
Just nu har jag, efter att ha kapat och kluvit 40 kubikmeter ved, alltså börjat med årets lövräfsning (fagning). Körde ett medelhårt pass på två timmar i eftermiddagssolen. Och det lär bli rätt många sådana Leaf Combat-pass innan allt är borta. Målet är att det skall vara klart innan april månad är till ända lupen. Och samtidigt som jag bränner fett kommer jag också att bränna en hel del löv... Grannarna kommer att märka när, för det brukar bli en del rök också in The Battlefield...

Isreflexer och koltrastsång

Var nere på isen ikväll. Gick min fyrakilometersrunda. Först till Haganäs och sedan över isen till Skärvenäs. Hård solid is. Men solen gör kraftiga inskriptioner på dagarna nu. Mönster i isen mejslas fram. Läggs i dagen. Kvar på ytan ligger rester av vinteraktiviteter som fotspår, skidspår och skoterspår. Ett ensamt eklöv har under dagarna fångat solens strålar och format sin egen skyddande krater. Det går till och med att se smältan på kanten runt lövet. Dag för dag.

Vattnet har sjunkit rejält i sjön denna kalla och nederbördsfattiga senvinter. Isen hänger på kanterna och det blir rejäla nedförsbackar från land och ut. På somliga ställen ligger isen helt på bottnen. I sprickzonen nära land har bildats isfria brunnar. Där gäller att vara uppmärksam om man vill slippa oönskat kallt bad.

När jag kommer upp från sjön, till gården Skärvenäs, sitter koltrasten i den sist solbelysta talltoppen. Jag har hört honom ett par gånger tidigare i år men inte så vackert som ikväll. I den tysta stilla kvällen farmför han ett kristallklart och variationsrikt solo... alltmedan temperaturen hastigt faller under nollan. Det blir en kall natt igen men ur koltrastens strupe kommer varma toner...

En och annan dag

Annandag Påsk

Idag har vi byggt kojor, risbon och mystiska skogar åt legoriddarna, draken och lammi...