Gott Nytt År!

På årets första dag, detta strax förlidna år, lovade jag mig själv att lägga mera tid på fågelskådning. Och från den dagen noterade jag också varje ny fågelart som observerades. Totalt blev antalet 170 arter under 2017. De sista nya på listan lades till efter en exkursion till Öland i september. Höjdpunkten under skådaråret 2017 blev tveklöst majdagarna i Vattenriket i Skåne. Det var kallt väder de här dagarna. Maxtemperaturen låg kring fem–sex grader under de tre dagarna. Men kvällen på Håslövs ängar smäller väldigt högt. Den gav upplevelser som hamnar i topp av allt det jag upplevt under detta skådarår. Minnesvärt. Hela nejden småputtrade av spelande rödspovar, storspovar och enkelbeckasiner. Kan bara fantisera om hur det kunde blivit om temperaturen varit drygt den dubbla och torrt i luften.

En annan fågelupplevelse av högsta rang blev kvällen den 10 juni på Böne mader då ett antal vaktlar spelade intensivt under en aftonrodnande himmel. Nästan obeskrivligt. En ljudbild som sände oss tillbaka många decennier i tiden. Ett smått hallucinatoriskt skådespel.

En annan upplevelse som kommer att finnas i minnet under lång tid är kajakpaddlingen den 12 november. En hel dag på Yttre Åsunden och Torpasjön helt inhöljda i dimma. Så alldeles konturlöst och fullständigt översinnligt!

Ytterligare en ljuspunkt för mig har varit att bevittna den tolfte havsörnsungen, på åtta år i ”mitt” revir, växa upp och komma på vingarna.

Just nu känns det oerhört fattigt på fågelfronten. Vid fröautomaten syns bara ett par talgoxar, någon enstaka blåmes, en nötväcka och ibland ett fåtal gråsiskor. Finkarna lyser helt med sin frånvaro. Det mesta solrosfröet försvinner ner i magarna på ett par ekorrar som dagligen käkar frukost och lunch här. En av dem har jag sett övernatta i den närbelägna holken på linden. Smart att kinesa så nära frukostbordet.

Bäcken brusar högt och har så gjort under veckor tillbaka. Marken är vattensjuk överallt och sjön svämmar över sina bräddar. Badvatten saknas inte för den som är sugen.

Tidigt i höstas längtade jag efter november och december. Med bara några timmars ljus mitt på dagen. Tänkte att nu under den mörka tiden då skall jag hinna med en massa eftersatt arbete. Sitta inne och mysa. Ordna med bildarkivet och mina ”on-demand-böcker”. Vips! Nu är dessa båda månaderna försvunna. Tiden har gått fort. Och inte har jag hunnit med mer än att nudda vid allt jag tänkt och skullat.

Helgen före jul var helt fantastisk. Mina barnbarn Ebba och Lisa var här och firade ”förjul”. Och alla önskningar föll på plats. Lördagseftermiddagen med snö och pulkaåkning. Kvällen med gran, småtomtar och klappar. Söndagen i strålande solsken, sex minusgrader och skidorna på. Glada barn, äppelröda kinder, blåbärssoppa och hembakat på trappan i Skog. Denna helg blev det både vinter och jul i samma paket.

Förutom dessa båda ”jul”dagar har tungsinnet hängt som ett solkigt draperi över min tillvaro. Nostalgian slog till rejält här vid juletid. Lusten och orken slog i botten och jag famlade i ett töcken av vilsenhet. Hjärnans substans kände som en sås som skurit sig. Min bästa tröst under mörka höst- och vinterdagar har varit kallbadhuset. Gud välsigne kallbadhuset! Att värma och kyla kroppen rejält under ett par timmar förmår oftast jaga ut de allra mest högljudda demonerna. Åtminstone tillfälligt.

På den officiella julaftonen gick jag ut för att ventilera mina lungor. I grådask och regn gav jag mig ut på en Skärvenäs-runda. Strax nedanför ”Åliden”, mellan ”Vadet” och ”Fins lycka” såg jag något i diket som såg underligt ut. Något som på nåt vis krävdes att bli upplockat och undersökt. Böjde mig ner och plockade upp en komplett ljudbok på cd-rom. Skiva 11 i paketet låg lös och fodralet var grusigt. Konstigt kan tyckas att någon kastat ut en hel ljudbok. Ett ganska ovanligt objekt att hitta i vägkanten. Tussilago och pantburkar har jag plockat i dikena men aldrig en komplett ljudbok. Och skrämmande därtill vid varseblivandet av denna boks titel: DEN SISTA UTVÄGEN… och dessutom med mina initialer på en liten klisterlapp i ena hörnet… VEM talar till mig… och vad vill hen säga?

Framtiden är oviss. Och som den dystopiker jag är ser jag mest hot. Väldigt lite löften. Igår hörde jag ett program på radion som bland annat handlade om artificiell intelligens, ai. En ”snubba” i programmet lovordade ny teknik och firade med att lustgasa hela världen med imaginärt löfte om fördubblad tillväxt när datorer och robotar tar över. Jag blir skrämd av sådant. Inte kanske för egen del. Men för det som vi människor är satta att förvalta. Skapelsen. Jorden vi ärvde. Det sköra vackra täcket som ger oss skydd, mat och lycka. Vad är det som gör att mänskligheten ständigt måste öka farten? Öka exploateringstakten. Inget tycks gå tillräckligt snabbt. Inget lämnas i fred. Och hur skall det gå för Ebba och Lisa? Och för elefanterna, insekterna, fåglarna och mina vänner i Voi som oftast lider brist på friskt vatten…

Det MÅSTE finnas en väg! EN SISTA UTVÄG? UT UR DIMMAN...

Jag är redo att möta det kommande året 2018. Och jag tänker göra vad jag kan och frammana krafter att sköta mina slåtterängar. Att vårda den spillra natur där en liten kvarstod av biologisk mångfald kan bevaras och upplevas… åtminstone ett tag till.
Och jag TACKAR och välkomnar, i detta nu, ALLA mina hjälpare. Ni som varit med här under åren: Huggit och gallrat bland träd och buskar, hamlat träd, släpat ris, räfsat löv, eldat högar, slagit med lie, kört slåtterbalk i ängarna, slåttermaskin på vallarna, rakat hö, hjälpt till att sätta stängsel, lånat ut betesdjur till efterbetet… Och inte minst alla som genom uppmuntrande ord och handlingar gett det oerhört viktiga och värdefulla STÖDET…

GOTT NYTT ÅR!

(PS. Jag har ännu inte lyssnat på ljudboken. Kanske där finns något svar...)