Rödhaken

Kyliga och blöta aprildagar står på kö i väderprognosen. Naturen tar små, små steg. Knoppar brister i smyg. Nästan obemärkt. Försiktigt stiger grönska ur jordens kalla hud. Det är som om ljuset besegrar kylan. Trotsigt. De förlängda dagarna bestämmer allt mer takten. Och avgör att liv ska spira. Även denna vår.
Om morgnarna sjunger koltrasten.  Sången blir mer intensiv för var dag. Ur trastens bröst väller ett ändlöst flöde av mjuka toner. Mitt i det värsta snöfallet spelar han den mest kraftfulla, klara och fullödiga sången ur hela sitt partitur. Som om han med sin varma andedräkt ville smälta varenda flinga som faller.
Om kvällen är det rödhakens tur. När alla andra röster tystnat träder han fram på scenen. En solist med vittljudande stämma. Från en knoppande gren i den hamlade unglindens glesa krona levererar han sin explosiva sång. Det unika soundet med bubblande silverglitter i strupen. Fågelkroppen vibrerar. Vartenda dun. Hela luften. Och plötsligt, i samma ögonblick som det formbara lämnar rödhakens vidöppna näbb stelnar det. Faller som ett metalliskt strössel över hela nejden och sköljs hastigt ner i bäckfåran.  Så pågår det. Från skymning till mörker. Ackompanjerat av den längtans röst som höjer sig ur rännilens milda tonfall när den begynner sin resa mot havet. Allt formas i en harmoni som tar kylan med sig i strömmen...
Det känns bekant. Våren är sig lik. Kreativ. Löftesrik.