onsdag 31 december 2025

Gott Nytt År!


För drygt ett år sedan fick jag på min födelsedag ett grattis-foto från forne vännen Jan Töve. Jag tror att bilden är tagen nere vid Haganäs vid vårvintertid. Fågelskådning. Tiden kan vara mitten 1970-tal och den röda toppluvan är då fortfarande i bruk. Detta var också en tid då riktigt långa halsdukar var på modet. Två meter var väl ungefär vad som gick som godkänt. Den röda toppluvan hade följt mig i många år. Och i flera sammanhang. Till exempel hade jag luvan redan i slutet av 1960-talet när jag var skidaktiv i Tvärreds IF. 


Nu under senhösten 2025 uppmärksammade jag att Naturkompaniet uppgraderat sitt utbud av mössor med en klassisk röd toppluva. En luva från Sätila. En storlek. En färg. 50 procent merinoull. 50 procent acryl.

Vid upptäckten ilade tankarna till 1970-talet i full nostalgi. Toppluvan blev i detsamma min önskejulklapp. Nu är den min! Och den är så sköööön… huvudsakligen klädd för ett GOTT NYTT ÅR!


På väg mot målet – 1969


Bokslut




Vid den här tiden för fem år sedan, alltså hösten/vintern 2020, startade jag projektet att skriva släktbok. Tänkte då att det skulle blir bra med en höst- och vintersyssla. Det blev verkligen höst- och vintersyssla – i FEM ÅR!

Under vintrarna reproducerade jag bilder och skrev. Texterna var till att börja med sådant som min faster Greta och min far Karl-Gustav nedtecknat.

Det var också gamla brev från början av förra seklet som min farmors syster Anna och broder Carl skrivit. Bilder kom till att börja med från min fars fotografialbum och även sådant som han samlat från äldre tider. När jag senare fick tillgång till min farmors kvarlåtenskap växte projektet avsevärt.

Här fanns många gamla och intressanta bilder. Oändligt många timmar ägnades åt att identifiera människor och miljöer. Parallellt med detta gjordes sökningar i husförhörslängder och födelseböcker i Riksarkivet på nätet.

Ännu fler bilder blev det när jag hösten 2021 hämtat en välfylld plastback med gamla fotografier från gården Getaryggen i Murum där min farmor varit piga i sju år 1903–1910.


Farmor föds – mamman dör

Min farmor Hanna föddes i Öra 16 februari 1886. I samband med hennes födsel drabbades hennes mor av en förlossningspsykos. Hon togs in på Lunds hospital sexton veckor efter att min farmor var född. Hon dör i Lund i mitten av oktober. Farmor och hennes två äldre syskon, Carl och Anna blir då moderlösa.

För min farmor innebär det att hon blir omhändertagen. Först av sin mormor en kort tid men snart därefter av en moster. Sedan flyttas hon runt från ställe till ställe. Som fosterbarn/sockenbarn. Sju flyttningar fram till konfirmationen. När hon sedan som trettonåring blivit ”vuxen” får hon ge sig ut och tjäna som piga. Sju olika platser har hon som piga fram till 1914 då hon gifter sig och och får sina första barn.

Släkten på min fars sida är uteslutande torpare, arrendebönder eller soldater.
Barnen som föddes i dessa hem fick direkt efter konfirmationen ge sig ut och tjäna som drängar och pigor.


Mina rötter

På min farmors sida är de djupast funna rötterna i 1700-talets Od – i Östra Bränninggård. På min farfars sida i ryttartorpen Kärragärde och Påvagården i Hällstad.

Fem härader ingår i släktresan; Redväg, Ås, Gäsene, Frökind och Kind. I dessa härader inte mindre än totalt 15 socknar och en stad; Blidsberg, Knätte, Böne, Timmele, Södra Ving, Börstig, Murum, Möne, Kärråkra, Hällstad, Humla, Alboga, Öra, Od, Ulricehamn och Tvärred.


Utflykter och samtal

Under sommarhalvåren gjordes många utflykter till ställen där släkten haft sina uppehällen. Jag har sökt mig längs krokiga vägar. Bland gårdar, torpställen, ruiner och kyrkogårdar. Projekttiden har också gett kontakter med fler än etthundra personer. Varav flertalet jag ej tidigare känt.

Just detta har varit så oändligt berikande! Många goda samtal har det blivit. Med fantastiska människor. Många av de kontakter jag fått leder in i framtiden med förhoppningar om återseenden. Och så himla många fina platser som jag fått se under dessa utflykter! Landskapen i Ätradalen, kring Norra Sämsjön och Lidans källflöden bjuder fantastisk mosaik i en rik kulturbygd.


Bäst i världen

Nu har denna delen av släkten någorlunda utforskats. Och jag får väl säga som Bea Uusma när hon sammanfattar sitt förhållande till Andrée-exepeditionen: ”Det är kul att vara bäst i världen på något!”

För min del då: ”Jag är bäst i världen på min egen släkt!”


Nya projekt

Jag har inte ännu gett mig något löfte om att göra samma projekt på min mors sida. Det är dock en lockande historia. Material finns. Och mycket som är spännande. Klart värt att ägna några höst och vinterkvällar åt. Om energierna samverkar kanske det blir nästa uppdrag.


Biblioteket

I måndags var jag inne på biblioteket i Ulricehamn och lämnade två exemplar med titeln ”Ragnar och Hanna – Bilder och berättelser ur en släkts historia”.

Det ena exemplaret stannar i Ulricehamn, det andra hamnar biblioteksfilialen i  Blidsberg – Blidsberg som är något av släkthistoriens epicentrum.


Befriande

Samtidigt som det har varit spännande känns det nu onekligen befriande att lämna över till presumtiva läsare. Hjärnan har blivit grundligt trött av att hålla hålla alla kopplingar i minnet. Mina vänner tror jag också bestämt blivit uttröttade då jag hela tiden velat berätta om mina nya upptäckter samtidigt som min förmåga att lyssna varit satt på väntläge. Som en grav form av ”hjärnröta”!


Gott Nytt År – ALLA BERÖRDA!


Anna-Lena och Jossan på biblioteket tog emot två böcker.

måndag 15 december 2025

Ingen vinter utan rishög





Sedan jag i början av 2000-talet inledde restaurering och skötsel av slåtterängar och betesmarker här i Skog har det inte gått en enda vinter utan minst en rishög. Vissa år två eller tre högar. Denna vinter är inget undantag. Det var i höstas bestämt att jag inte skulle hugga någon ved. Det behovet är fyllt för de närmsta fyra vintrarna. Det betydde dock inte att det helt gått att avhålla sig för arbete ute i markerna. Det känns som att det är just den aktiviteten som hör höst och vinter till.

Några hasselbuskar har tagits ner. I skogsbeteshagen – Intagskullen – har jag ”bottenröjt”. Det betyder att sly och småträd inklusive unggranar sågats ner. Kvar står nu det som genom gallring om något år kommer att fylla vedförråden på nytt. Där blir också en del unga träd stående kvar som kommer att kunna bli erättare för det som gallras bort. Bland det som jag konsekvent sparat vid denna bottenröjning är oxel och rönn.

Idag har jag röjt bort lindbuskar vid lillstugans gavel som länge gett den platsen ett ovårdat utseende. Årsringarna avslöjar att det var tio år sedan detta senast gjordes. Nästa gång blir alltså 2035 (senast)!

När buskarna var bortröjda avslöjas behov av nya projekt. Ny brädfodring på stugan känns angeläget. Och en del justeringar på stenmuren som utgör stöd för den lilla P-platsen med utrymme för fyrhjulingens släpkärra.