Nu har det gått en hel månad sedan jag sände livstecken här på bloggen. Tiden har runnit iväg med en faslig fart. Men samtidigt har en förlamande trötthet slagit sig ner i min lekamen. I början av oktober testade jag positivt för covid. Hamnade i säng några dagar med feber. Tillfrisknade ganska snabbt och drog igång med fysiskt utomhusaktivitet. Ganska snart gick jag i ”däck”. Orkeslösheten var svidande. Lock för öronen. Huvudvärk. Värk i höfter och axlar. Och det satt i ganska länge. Kanske fortfarande för jag har svårt att få kroppen att göra det jag vill. Det smäller i öronen och en astmalik hosta gör sig påmind av och till.
Kanske är tröttheten ett tecken på ålderssvaghet som ger sig till känna? Hoppas inte det.
Detta till trots… under veckor med surt väder och fysiskt motstånd har jag ägnat ganska många timmar till mitt ständigt pågående släktbokprojekt. Mitt mål har varit, och är fortfarande att ha alla kapitel klara före nyår. Släktforskningen och bokprojktet har pågått under vintrarna nu i fyra år. Alldeles för lång tid. Och jag är faktiskt innerligt trött på alltsammans. Men någon har myntat att ”har man tagit fan i båten får man också ro hen i land”. Skulle inte kännas bra att ge upp nu.
Men så denna veckan har jag äntligen kommit ut till min årliga buskröjning. Intialt har jag avverkat tio hasselbuskar. Dragit samman riset och börjat bygga det som är tänkt att bli påskbrasa till våren eller närmare bestämt om fem månader – påskafton den 19 april.
Processen är precis som tidigare år. Fäller buskarna. Lägger knippen och snarar dem med rep. Drar med min ”åsna” till passande position i närheten av den växande rishögen. Kapar stammarna med motorsågen ungefär på en tredjedel från rotändan. Den tjocka änden blir spisved. Riset hamnar i högen.
De här rishögsprojekten har pågått i två årtionden. Jag byggde den första högen tidigt 2000-tal och sedan dess har det varit minst två, ofta tre eller fyra högar.
Det jag nu vet, eller i alla fall anar, är att det sannolikt är sista gången som jag röjer hasselbuskar i Sorgedalen. När de nya buskarna blir lika gamla och stora som de jag fällt i dagarna… då är jag så pass till åren kommen att det skulle vara som genom ett under om jag orkar en gång till.
Kanske någon annan kommer att ta hand om sysslan att hålla ängen ljusöppen. Om inte så blir det en sakta återgång till det som var när jag för första gången började röja upp.
Men det finns ju andra sysslor än att hugga hasselbuskar och släpa ris. Och som inte är lika fysiskt krävande.
TACK OCH LOV!
