onsdag 31 december 2014

Gott nytt år!

Stensoppsoppa
En krämig soppa till förrätt som värmer i nyårskvällen.

50 g torkad karljohansvamp (stensopp)         
3 scharlottenlökar        
2 vitlöksklyftor
3 dl vispgrädde
2 hönsbuljongtärningar
5 dl vatten    
salt och svartpeppar
finhackad persilja

Blöt upp den torkade svampen så den blir mjuk. Hacka schalottenlök och vitlök. Fräs svamp och lök försiktigt i smör.
Häll över svampfräset i en kastrull. Rör sedan i grädde, vatten och buljongtärningar. Låt småkoka i 10 minuter. Mixa med stavmixer till en slät soppa. Smaka av med salt och vitpeppar. 
Strö över persilja. Servera med grissini, krutonger eller en toast med vällagrad cheddarost eller annan favorit.

tisdag 23 december 2014

Hemmagjort


I början av december fällde jag ett par vackra björkar här utanför. Stammen och de grövsta grenarna är på väg att bli värmande ved för kyliga dagar. Av riset band jag en önskekrans. Jag blandade granris, björkris och enris till den stora krans som jag många gånger tänkt jag borde gjort.
Vid samma tillfälle som jag plockade riset till kransen kunde jag också dela med mig till min granne Kjell-Åke. Han hade för många år sedan lärt att binda kvastar av björkris. När jag fällde mina björkar väckte jag hans skaparlust. Och resultatet lät inte vänta på sig. Gåvan som jag fick pryder nu kvastens givna plats. I det lilla hörnet vid trappstenen. Ett tidstypisk hantverk från en svunnen tid. Bunden av den blonda björkens mörka hår. Precis så här såg det ut vid varenda farstukvist för hundra år sen. Björkriskvasten stod på vakt. Och höll rent framför dörren. På den tiden köptes inget som gick att göra själv... då feck dä duga mä hemmagjort...

måndag 22 december 2014

Vintersolståndet

Igår, idag och imorgon genomlever vi årets absolut kortaste dagar. Just idag har solen bara varit uppe sex timmar och 32 minuter. Vid Göteborgs horisont. Enligt almanackan. Och när jag blickade ut över min horisont kl 14.11 låg solen gömd bakom Ugglekullens skogbeväxta hjässa. De sista flämtande ljusknippena sändes ut och lyste upp några trasiga moln innan solen försvann för gott i sydväst. Det är inte undra på att jag känner mig trött, trött, trött... när inte ens solen orkar upp. Solen som driver hela maskineriet är snål mot oss här i norr. Ovan polcirkeln är det rena natta hela dagen... om man säger så.
Trösten är att från och med julafton återvänder ljuset igen – om än sakta. Och dagarna ljusna. Minut för minut...

söndag 14 december 2014

Stjärnan blå

Ser du stjärnan i det blå?
Allt du önskar kan du få
om ditt hjärta har begärt vad du har kärt.
Stjärnorna har sällsam makt,
och när du din önskan sagt,
från en silverstråle klar du får ditt svar.
Ödets fe kan vackra gåvor ge
åt alla dom som tror
på himlens stjärnor.
Binder du en önskekrans,
får du allt vad vackrast fanns,
när du möter aftonstjärnans klara glans...

måndag 8 december 2014

Likören klar

Den 27 september plockade jag en knapp liter slånbär på Öland. Efter att ha legat i frysen några dagar tömdes de frostnupna bären i en stor glasburk och jag hällde över 0,7 liter 40-procentig vodka. Alltsammans fick sedan stå och dra i fyra veckor. Därefter hälldes spriten ifrån och fick vila. Till de spritdränkta bären adderades strösocker enligt recept.
Nu, drygt fem veckor senare, var det dags att sila ifrån bären och förena sprit och sockerlag till den färdiga likören. Sockret har dragit ur all vätska och bären ser precis ut som russin. Skrynkliga och torra. Nu skall allt gifta sig ordentligt innan det är dags för den högtidliga provsmakningen.
– Hej Tomtegubbar.... SLÅN I GLASEN...

lördag 29 november 2014

Gallring och hamling



Röjningen i bäckravinen och kring Mouhûleakern fortsätter. Idag har jag hamlat en lind på toppen av den lilla kullen som begränsar Moahûla mot nordost. Ett lite knepigt jobb. Alltid när jag hamlar assisterar jag med fyrhjulingen. Reser en stege. Klättrar upp till minst dubbla höjden mot det tänkta kapstället och fäster en wire. Wiren hakar jag sedan fast i fyrhjulingens winsch. Därefter spänner jag försiktigt i fällriktningen. Sänker ner stegen till nästa arbetshöjd och sågar rikt- och fällskär. Fällskäret gör jag med stor brytmån. När jag är nöjd med dessa förberedelser går jag ner på marken. Startar fyrhjulingen och lägger i backen. Gör ett ryck. Oftast lyckas jag fälla trädet i första försöket. Arbetsmetoden är väl utarbetad efter att ha gjort många liknande fällningar.

Förutom denna nyhamling har jag också valt att fälla en lång, gänglig och grenfattig lind helt nära bäcken. Alldeles intill växter ett par unga och mera grenrika lindar som får utvecklas till ersättare. Och kanske även här så småningom göra en hamling...


fredag 28 november 2014

Hjuldagen


Så var det då åter dags att knäböja inför fälgkorset. Det hör hjuldagen till. Från och med måndag är det krav på vinterdäck om vinterväglag råder. Om det finns att läsa på transportstyrelsens hemsida: Vinterväglag anses råda när det finnes snö, is, snömodd eller frost på någon del av vägen. Det är Polisen som avgör om det råder vinterväglag på platsen. Så långt Transportstyrelsen.
Morronsolen bröt plötsligt fram med fullständig kraft. I en smal molnspringa sände den sina bleka strålar. Överraskande. Välkomna. Den novembertrötta själen fick en välbehövlig energiinjektion. En livgivare i rättan stund.
Trots att det snart är december präglades dagens väderstämning mera av vår än vinter. En gröngöling hördes ropa i skogsbrynet. Lika förnöjd som jag över den lilla solstrimman. Samtidigt drog ett tåg med glada mesar fram genom terrängen. Ivrigt sökande efter fredagsgodis. Eller kanske på väg till någon av villakvarterets många utfodringsplatser. Ett gäng skator spatserade obekymrat om kring på grannens gräsmatta. Från ekarnas kronor hördes nötväckornas twittrande… tweet, tweet, tweet… 
Det kändes påfallande konstigt att ligga på knä och muttra med vinterhjul när vårkänslorna flödade fram.
Det som mest påminner om att det trots allt är vinter i rådande är väl att solen inte kommer särskilt högt på himlen även om den lyser. Det mörknar tidigt. Ett annat tydligt tecken är att badtemperaturen i sjön sjunker för varje dygn som går. Idag 6,5 grader… nu biter det!!! Hoppas att mina dubbar också biter om jag hamnar på glid…


torsdag 27 november 2014

Kill your darlings #2



Nu är det fullbordat! Igår den ena. Den andra idag. Tvillingbjörkarna har fallit för bilan. Och, i och med det, börjat sin resa mot eldbegängelsen. Kakelugnsved tänker jag mig. Brasor att avnjutas med aktning och vördnad. I virrvar av lågor och glöd skall minnesbilder projiceras. Som en retrospektiv exposition... och ur skorstenen utandningen – kolets frigörelse – ett dansande väsen över skogen...
...att åter inlemmas i nya löv, grenar, stammar... i nya minnen... i nya bilder... ett evigt kretslopp...

onsdag 26 november 2014

Kill your darlings #1


Det känns aldrig bra att avsluta ett trädliv som är vitalt. I växande. Tvärtom. Oerhört tungt och svårmodigt. Och just därför har jag dröjt i flera år med just dessa två blonda skönheter. Jag har helt enkelt inte haft hjärta att fälla dem. De båda björkarna är tvillingar. Frögrodda samma år. Deras vita stammar och hängande grenar, som ett vackert flor, har motsvarat sinnebilden av de perfekta björkarna. Som ett signum för svensk idyll. De har slagit rot och tillåtits växa upp i en liten ”nipa” i Bredåkers brantaste del mot ravinen. I stort sett lodrätt sluttar det ner mot bäcken. Här har någon i historisk tid, kanske min morfar, kanske min morfars far byggt en stödmur. Under mycket möda och stort besvär har de baxat fram stora block och stenar. Byggt muren och skyfflat jord för att fylla upp på åkersidan. Jag kan tänka mig att det med den tidens hjälpmedel kan ha tagit flera veckor i anspråk. Målet har varit att bygga en jämn kant för att få åkerjorden att stanna kvar. Hindra den att rasa ner i ravinen.
Det jag befarat under lång tid, men som hittills inte inträffat, är att de båda björkarna, i allt mer tilltagande storlek, skulle bilda hävstång, falla omkull och rasera hela den uppbygga stödmuren. Denna risk är nu eliminerad. Ibland finns ingen återvändo... Sometimes you have to kill your darlings...

måndag 24 november 2014

Gubbar på rotlösa stubbar

Idag har jag, tillsammans med vännen Jan, skapat installationskonst i Ruggebo. Kanske låter det lite pretentiöst att kalla det vi gjort för konst. Men på något sätt är det i alla fall en installation. Ett rumsligt integrerat verk. Vad det i verkligheten handlar om är att vi har röjt stigen ner till Ruggebotornet. Vårt fågeltorn i strandkanten. Ett antal askar i varierande grovlek har, efterhand vindarna dragit fram, blåst omkull och lagt sig över stigen. Och stigen har mer och mer börjat likna en hinderbana. Mer hinderbana än lättforcerad väg. Den allra grövsta av stammarna styckade vi upp till kubbar i bekväm sitthöjd. När vi var klara med jobbet och betraktade platsen med de rotlösa stubbarna fick den en touch av monumentalitet. Eller ävensom en ceremoniplats. Här kan nu den vandrande ta sig en paus. Sitta ner och filosofera. Installera sig. Lyssna till naturens ljud. Eller sina egna... allt efter lust och fallenhet...

söndag 23 november 2014

Örnen i alen – ett, två. tre



Idag har vännen Lasse varit här och fyllt min dag med innehåll. Som alltid när vi träffas drar vi ut en sväng med kikare och termos. Oavsett väder. Oavsett odds att uppleva något extra i naturen. Idag var det minsann både taskigt väder och dåliga odds. Mörkt, regn i luften och snålblåst från sydost. Så vad göra. Efter en runda härutanför för att detaljstudera röjningsläget och mina framtida planer i ängsregionen drog vi ner till sjön. Ruggeboviken. Precis som väntat – i stort sett livlöst i viken. Ett par skarvar trängdes på den största av Ruggebo stenar. Den lilla del som fortfarande sticker upp ur högvattnet. En skäggdopping syntes på långt håll. Med låg profil i det blekgrå vattnet. Och ett par knipor.
Så inträffar det oväntade... En storvuxen havsörn dyker plötsligt upp på himlen norr om fågeltornet. En gammal fågel. Vit stjärt. Troligen revirets härskande örnmamma. Örnen gör en vid gir över viken. Med hängande fötter. Ser det nästan ut som om den tänker sig ett fiskafänge... sänker sig över vattnet men ångrar sig och flyger in mot strandskogen på låg höjd. Kommer ut en sväng till och gör sig synlig. Låter sig studeras. Magnifikt. Ståtligt. Tillbaka in bakom träden.
Reflexmässigt sliter jag upp min kamera trots att jag bara har normalzoomen på.
– Pass på, säger jag till Lasse... förvånar mig inte om vi får örenen rakt över oss... det känns som den är på väg söderut.
Vi väntar några sekunder... kanske en halv minut. Men ingen örn.
Våra skärpta sinnen slappnar av... och då, just i den stunden när vi är lite ouppmärksamma... då kommer örnen... seglar upp bakom alarna alldeles intill oss...
Just som den ska glida över den närmsta toppen, högst tjugo meter bort och till synes landa rakt i tornet, får den syn på oss.... tvärvänder blixtsnabbt och försvinner...
Under den korta stunden hann jag huka mig ner på golvet i tornet... fyrade reflexmässigt av två exponeringar helt på måfå... autofokusen tecknar alens grenar skarpa och fina... den flyende örnen förvandlas till ett hjärnspöke...
Samtidigt som jag fotograferar örnen genom alens grenar.... riktar Lasse sin kamera mot mig... Så förvandlas detta ögonblick och stundens dramatik till en fotosession – ett, två, tre...

fredag 21 november 2014

Hornprydd keramik



Idag trillade jag in på Vävkompaniet i Borås. På Marina Bengtssons visning av rakubränd konstkeramik. Har tänkt flera gånger att jag borde kika in och se utställningen men inte förrän nu, på dess näst sista dag, blev det av. Ett 30-tal figurer finns att beskåda. De flesta hornprydda. Lite som storviltjägarens troféer hänger de där på väggarna. Men i mina ögon mera levande. Den rakubrända keramiken skapar livlighet i ytan på skulpturerna. En nästan organisk struktur som i sin tur ger föremålen en energisk laddning. De hornförsedda hästarna, enhörningarna, är lite av Marina Bengtssons signum. Jag har sett dem i en tidigare utställning och upplever, nu som då, att dessa sagoväsen i Marinas tappning förstärker sin ställning som svårfångat mytologiskt väsen. Vackra! Spännande! Fantasieggande!
– Det är något magiskt med rakubränd keramik, man vet inte rikgit hur det blir... Det är oförutsägbart och resultatet blir unikt, säger Marina när hon beskriver fascinationen med tekniken.