Gräsbränning i Källarrenen

Idag tog jag ledigt från röjningen. Med tiden hade det uppstått ett ansenligt behov av inre tjänst. Som att städa. Tvätta. Ja, sådant som tenderar att bli eftersatt när annat, mer stimulerande, tillåts gå före.
Samtidigt är det behövligt med lekamlig återhämtning. Räfsan är ett bra träningsredskap för överkroppen, men efter några dagar infinner sig en påtaglig ömhet i musklerna jämte stelhet i nacke och rygg.
Framåt eftermiddagen fick jag dock för mig att gå ut och känna på det lurviga fjolårsgräset i källarrenen. Kunde det måhända vara så torrt att det skull gå att bränna hela backen?
Jo, då… det kändes absolut genomförbart! Trots att det kommit lite snö under natten och att det bara varit ett par grader och nordostlig vind hade det torkat upp. Källarbacken ligger i sydvästsluttning. Där hade varit vindstilla och solen hade legat på hela dagen. När jag stack ner handen i gräset kändes det alldeles ljummet.
Jag satte min plan i verket. Fyllde vattenkannorna några gånger och vattnade rikligt kring den tänkta brandytan och tände på. Sedan skötte allt sig helt självt. Det var bara att följa eldens framryckning genom fjolårsgräs och vinterståndare av johannesört.
Senare på kvällen gick jag en sväng uppåt skogen. Kanske skulle jag få höra vårens första morkulla dra över Intagskullen. Det blev ingen morkulla. Men minst lika trevligt var att få höra vårens första stare. Blygt och återhållsamt levererade han några välbekanta visslingar. Någonstans uppe i den högsta almen satt han. Först kunde jag inte få syn på honom. Men strax lämnade han sin höga position och flög raka vägen in i holken på samma träd.
Den isiga kvällsvinden till trots… sinnena signalerade tydligt att det är vår i luften. Himlens speciella rodnad… koltrastens gnolande upp i brynet… starens återkomst… allt detta pekar ut vårens riktning. Och imorgon är det vårdagjämningen...