Blötsnö över maden

Det är alltid viktigt att komma ut ett tag varje dag. Minst ett par timmar. Och jag är tacksam att ha den friheten. Att styra min egen tid. Idag var det rätt surt väder och i sådana lägen kan det vara frestande att stanna inne. Men kroppen kräver rörelse. Enklast är det när det finns pågående projekt som drar. Just nu är jag ivrig att se resultatet av mina egna röjningarna uppe vid maden och i bäckravinen. Jag har rensat upp rejält. Det finns inte mycket buskar kvar. Och jag är rädd att jag inte kan låta bli att ta det lilla som ännu är kvar. Ju mera öppet det blir desto bättre kommer landskapets konturer fram. Det blir mera himmel synlig. Det är ungefär som att måla en tavla. Eller forma en skulptur. Man måste backa några steg för att se hur det tar sig ut. Från olika vinklar. I olika ljus. Nu fantiserar jag och drömmer om hur det kommer att se ut när det första lövet spricker ut. Och hur kvällssolens varmgula strålar skall landa i de stora rösena med sina mossbelupna stenar. Det skall också bli spännande att hur blomningen på maden kommer att utvecklas. Och därmed också insekts- och fågellivet. Bilden här ovan är inte första från maden... och sannolikt inte den sista. Maden kommer otvivelaktigt att bli mitt nya och intressanta besöksmål genom alla årstider...


Relaterade länkar:
http://sunebroman.blogspot.se/2015/05/pa-maden.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/11/karnfullt.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/11/pudersno-och-hamling.html
http://sunebroman.blogspot.se/2017/11/npvembersol-over-maden.html

After mooning...

...and before...

Huvud på skaft

För några år sedan tillverkade jag skaft till räfsor av senvuxen gran. Långa, smäckra och lätta skaft. Med bra spänst. Fantastiska att räfsa med! Rena nöjet! Bland de skaft jag gjorde är det några stycken som varit favoriter sedan dess. Med rätt längd och rätt grovlek. Tämligen raka och fina. Efterhand som vi blivit fler som räfsar på slåttern har jag fyllt på med räfsor. Men jag har fuskat med udda och usla skaft av rundstav. Sådana skaft som sitter i vanliga sopkvastar. Alltför korta. Utan känsla. I somras tröttnade jag på att ha de fula och stumma räfsorna i min arsenal.
När slåtterarbetet var över gick jag åt skogen med sågen. Halvvägs till Lycke står ett tätt och risigt, nästan ogenomträngligt, bestånd av undertryckta granar. Där lyckades jag plocka ut ett helt knippe med lämpliga ”spröt” som jag sedan barkade och ställde på tork. Undertryckta eller senvuxna betyder att de stått skuggigt och vuxit sakta under lång tid. Oftast är årsringarna så tätt sittande att de är svåra att räkna. Nu har de barkade stammarna stått på tork i ett halvår. Och idag har jag satt igång pysslet att aptera räfshuvuden på skaften. Filat bort rester av grenar och putsat med sandpapper.
I samband med att jag kapade bort ett par bitar fick jag för mig att räkna årsringarna. Putsade ändträet med fint sandpapper och lade sedan en liten skiva trä i scannern. Och scannade med maximal upplösning. På bilden gick det ganska bra att räkna. Tvärsnittet på bilden är 30 millimeter på bredaste stället. Jag har räknat till cirka 40 årsringar. Om jag utgår från radien, alltså 15 millimeter, är årsringarna i genomsnitt 0,37 millimeter breda. Undertyckt, senvuxet, tätvuxet!
Kanske kan tyckas att det är simpelt med plast till räfshuvuden. Ja! Och nej! Faktum är att det fungerar allra bäst med plast när det gäller redskap som skall lånas ut. De är oömma. Tål rejält hård behandling. De första plasträfsorna har hängt med nu i snart femton somrar. Jag har några träpinneräfsor också men de är mera som ”kulturföremål” och jag är lite försiktig med att låna ut dem…

Kvitter och brum

Idag blev det lite vårlikt i luften. Och det kickade igång fåglarna på direkten. På lite avstånd hördes en domherres mjuka vissling. Runtomkring flera stämmor. Skatans skrattande. Talgoxens filande. Grönfinkens rysning. Och növäckans tweets. Upplivad lade jag på en basstämma i bakgrunden. Både med med min egen röst och med tresextins enstånkabrum.
Tresextin är min arbetshäst. Min dragare. Jag försöker så långt möjligt att köra manuellt. Framförallt för att ge kroppen välbehövliga styrkepass. Och för att kunna njuta av naturen fullt ut utan störande ljud. Men i vissa moment är hjulingen oumbärlig.
Som tillexempel när större knippen med ris och buskar skall släpas längre sträckor fram till ”styckning” vid rishögen…

Små pinnar är också ved

Väderomslag med snösmälta och regn fyllde bäcken till brädden. Det ljusnade lite mitt på dagen och det blev signalen till anträdande av årets första motionspass.
Under höst och vinter har kroppen fått genomgå en period av inre omvälvelse. Behövlig vila har satts under under hård press. Förkylning med hackig hosta och ändlösa slemtågor. En elak dos tungsinne. Växande bukmått. Och förslappad muskulatur.
Det blev mjukstart idag. Har släpat lite ris. Kvistat och sorterat. Det som skall brinna i påskelden och det som skall förädlas till brännved. Två högar. Det är samma tema varje år och jag har skrivit om det förut. Mitt resonemang är att ”små pinnar också är ved”. I detsamma jag fäller en buske har jag på något sätt gjort en betydande del av jobbet. I nästa moment är det bara att välja i vilken hög den skall hamna.

Var gång förvånas jag över hur alla de små pinnarna tillsammans tenderar att växa till en ansenlig hög. Välsignat på nåt sätt. Jag fantiserar om hur vedpinnarna, även de små, kommer att värma. Att räcka till sköna varma duschar. Eller flera badkar fyllda med vatten från min egen brunn… uppvärmt till njutbart tempererade bad under kyliga kvällar i midvintertid… De tankarna motiverar mig!

När jag går där på Björkebackaåkern med yxa och såg känner jag det behagliga lugnet. Kroppen gillar att röra på sig. Muskelarbetet boostar energifattiga celler i hjärnan. Cellerna svarar med att leverera viljekraft till kroppen. Rätt som det är går arbetet av sig självt.
Grånaden i luften lyfter. Några ljusblå fläckar öppnar sig på himlen. Maden lever upp till sitt namn. Översvämmad. Himlens blå fläckar speglar sig i vattnet. Bäcken brusar.
Ett par sparvhökar visar sig. Skruvar i snäva cirklar över Ladugårdsåkern. Ett par varv. Som om de håller ett hastigt rådslag över var dagens jakt skall ske. När avgörandet är fattat lägger de sig i flack glidflykt ner mot byn. Säkert blir det ett par mesar färre vid något fågelbord innan dagen är slut. Förvandlade till bränsle i sparvhökens kropp…
 

Bild för sinnet...

Liknande tankar i äldre inlägg:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/paskeld-och-spisved.html

Andrum

Kungligt och sorgligt

I morgon är det, på dagen, ett år sedan jag fotograferade kungen. Kung Carl XVI Gustaf var den 22 januari 2017 på besök i Ulricehamn för att bevista världscuptävlingarna. Jag har aldrig fotograferat kungen tidigare. Aldrig träffat honom. Aldrig ens sett honom mer än i media. Den här dagen var jag själv en del av media och fick då alltså tillfälle att både se, träffa och fotografera kungen.
När vi började ”jakten” på kungen fanns det en hel del oklarheter. När skulle han komma? Var skulle han dyka upp? Skulle jag hamna i läge för att få mina kungabilder?

Jodå, kungen kom. Han dök upp i ett vimmel av fotografer, prominenter och vakter. Men han hade ingen krona och inga juveler! Han var alldeles grå och oansenlig. Ja, det kändes nästan som om han allra helst hade önskat att vara helt osynlig. Det enda som skiljde ut honom från allmogen var hatten han bar.

Igår fick jag bud, via sms av vännen Jan, om att en annan kunglighet gjorde visit i Fästeredssund. En kungsfiskare! Jag gav mig ner till Sundet för att få en skymt. Och så fiskade jag så klart också efter att få en bild. Men den kunglige dök inte upp! Inte igår.
Idag gjorde jag ett nytt försök. Samma frågor som vid ett helt vanligt kungabesök: Skulle han bli synlig? Och var skulle han dyka upp? Och skulle jag hamna i läge för att få mina kungabilder?
Ja, det blev en träff! Till skillnad från kungen, som inte hade några juveler alls, är kungsfiskaren helt i sig själv en glänsande juvel. Gnistrande färgstark med varmrött bröst och en mantel skiftande i smaragdgrönt och safirblått.
Den snabba flykten och de starka färgerna skapar uppmärksamhet. Men så skygg! Det blev bara korta glimtar. Det är tydligen så med kungligheter att de önskar att uppträda diskret… när omgivningen försöker ha ögonen på dom.
Men jag fick mina bilder om än så tagna från väldigt långt håll…


– – – – – – –

Och så en helt annan sak:

EN SORGLIG HÄNDELSE
När jag stod där vid Sundet, vid middagstid, med min kamera hörde jag höga rop. Det lät som det kom från Ängsö. En hund skällde. Sen blev det tyst. En stund senare hördes sirener. Från Boråshållet kom en ambulans. Snart var hela nejden fylld av larmande signaler. En isande obehagskänsla tog mig tillbaka till ropen jag hört. Fanns det ett samband? Senare stod det klart att en man i 65-årsåldern… alltså i min egen ålder… hade (enligt uppgift) gett sig ut på isen för att, precis som jag, fotografera. Han hade hamnat i vattnet och anträffades livlös på isen... Hans liv gick inte att rädda...
Detta har väckt stor förstämning i mitt sinne. Han och jag hade samma längtan. Att få fina bilder. Jag kom hem med mina bilder men inte han…

Till anhöriga vill jag härmed meddela

M I T T  D E L T A G A N D E  I  S O R G E N . . .

Svanfamiljen

Himmelsblått

Grenverk

Mera säkert

Sant men inte säkert!

Sola och bada

Idag på förmiddagen satt jag ett par timmar på trappan i söderväggen. Alldeles stilla i flödande sol. Det perfekta tillfället att ladda kroppens celler med energi. Och ge tallkotten en hormondusch. En god försmak av vårkänsla infann sig. Snön på taket ändrade form och rann under livligt porlande ut ur stuprören. Som små glittrande pärlor. En gröngöling utstötte ett par gälla vårskrik. Som övning inför vad som komma skall.

I en holk på en av de stora ekarna syntes något mystiskt som fångade mitt forskande öga. En  tuss med skägglav satt som en försegling för ingångshålet. När jag gick fram för att titta närmare stack det plötsligt fram en liten nos! Jo, mycket riktigt där kikade en nymornad ekorre ut genom gluggen. Den hade bäddat i holken med madrass och täcke av skägglav. Kan tänka att den hade haft det mossigt mysigt därinne under den förlidna kalla vinternatten. Nu blev den sittande med nosen ute. Vädrade i den friska vinterluften och verkade njuta precis som jag.

När mina batterier var färdigladdade gjorde jag en utflykt till strömstareforsen. Nere i forsen släpps just nu 28 kubikmeter vatten ur Åsunden varje sekund. Som den notoriske kallbadare jag är betraktar jag mestadels sjöns innehåll som badvatten. (Ibland också som farvatten för min kajak). Även om friluftsbadaren inte har något specifikt mått på hur mycket ett bad innehåller så är det ändå oemotståndligt att göra en liten räkneoperation: 28 kubikmeter i sekunden… det motsvarar 11.200 badkar*) per minut eller 16 miljoner per dygn. Mycke' vatten! Men ändå är det mesta kvar i sjön...

För strömstararna har den stora vattenmängden troligen skapat svårigheter. En strömstare behöver fånga en ansenlig mängd**) nattsländelarver (husmask) varje dag för att klara livhanken. Infångandet av varje larv fordrar ett dyk i det strömmande kalla vattnet. Och dykning efter föda pågår i stort sett oavbrutet alla dygnets ljusa timmar. Det är alltid lika fascinerande att se hur strömstararna kastar sig huvudstupa i det iskalla vattnet. Och oftast komma upp med nått ätbart. Han är en baddare på vinterbad. Och han badar i sitt eget skafferi…

*) Standardbadkar från Gustavsberg som rymmer 150 liter (produktnummer: 7320808).
**) Okänt antal.

Nu vänder det!

Vattenståndet i Yttre Åsunden har smugit upp till ganska höga nivåer. Centimeter för centimeter. Allt regnande och snösmälta har fyllt på vattenmagasinet rejält. I torsdags var vattenytan 164,72 meter över havet. Igår hade den siffran sjunkit med en centimeter. Kallare väder väntar och ingen nämnvärd nederbörd verkar vara på väg de närmsta tio dagarna. I alla fall om vi skall lita på SMHI… och det känns som om i alla fall jag vill det just nu.
Alltså är högstanivån i sjön nådd och nu vänder det!
 
Skiftningar väntar också vad dagslängden beträffar. Just nu går solen upp en minut tidigare på morgonen varje dag. Och ner en minut senare. Sedan den sista december har dagen blivit tio minuter längre. Solens lägstanivå är nådd och nu vänder det!

Gick idag Skärvenäs-rundan. Den vanliga rundan. Den ger mig god variation och känns aldrig enformig. Kikaren fick följa med ut. Det jag hoppats på var att se lite fågel. Och det fick jag. Med betoning på lite. Det känns trist att det är så fågelfattigt. Nämnde senast den ödslighet som råder vid fröautomaten. Samma ödslighet inne i skogen, längs stranden och på sjön.

En domherre hördes på avstånd i Sjöhagen. En högröstad gärdsmyg i Hunnahagen. Några grönsiskor på flykt genom strandskogen.

När jag kom till badplatsen vid Haganäs lyste solen. Så vackert! Jag plockade fram mitt sittunderlag, tog av mig mössan och vände plytet mot solen. Ljuset och ett litet uns av värme väckte något till liv djupt inne i kroppen. En förnimmelse av optimism infann sig...
Jag tänkte att nu vänder det!

Samtidigt uppenbarade sig en flock gråsiskor. Säkert tjugo. Hastigt i böljande flykt bortifrån Bruksudden. Under ivrigt tjatter slog de sig ner i alarna bakom badhytten. Det blev lunchpaus med alkottefrön i det bleka solskenet. Energipåfyllning.