fredag 20 april 2018

Lindlunden fagad


Lövröjningen flyter på. Idag har jag fagat från Lillstugan och fram till och med Lindlunden. Just i Lindlunden samlas det extremt mycket löv. De små träden blir som en lövfälla. När lövet väl kommer ner där mellan stammarna ligger det kvar. Hur mycket det än blåser. Mängden löv på den här arealen blev tre rejäla lass med lövhäcken. Alltså i runda slängar sex kubikmeter. Lindelöv och ekelöv 50/50.
Under vinterhalvåret hade mitt midjemått ökat så till den grad att alla mina fina Fjällrävsbyxor var omöjliga att knäppa. Nu efter två veckor med 62 timmars lövjobb funkar byxorna igen om än lite trånga! Visst är det fantastiskt med löv...

torsdag 19 april 2018

onsdag 11 april 2018

Lövbränning i kålgroparna

I Björkebackens allra östligaste del finns lämningar från 1800-talet. Eller kanske till och med 1700-talet. Märken i naturen. I backens övre del som vetter mot söder finns ett tjugotal gropar i marken. Mellan en och två meter i diameter. Inte särskilt djupa. Det har givits lite olika teorier om groparnas historia. ”Petätegropar” har någon trott. Och då skulle de vara från 1800-talet. Det finns också något som kallas för ”kål-gropar”. Helt enkelt hålor i marken avsedda för rovor eller kålrötter. Så kallade ”stibbor” där rötterna förvarades frostfritt under vintern. Om det är kålgropar kan de vara historiskt sett vara äldre än om de använts för potatisförvaring. Jag har inte svaret. Men det jag gjort idag är att jag eldat löv i groparna. Jag har gjort det för att groparnas djup ska synas bättre. Det är alltid svårt att komma ner i botten med lie så därför byggs det på med gammalt fjolårsgräs och mossa. Efter att högarna brunnit ut skall jag kratta och föra bort den aska som blir kvar. Det jag har att göra framöver är att mera aktivt söka svar på vad groparna har för historia.

PS. Idag har jag  plockat ”min” första fästing!

tisdag 10 april 2018

Lövkompost


Efter en sur och efterhängsen influensaliknande förkylning har livet nu sakta börjat återvända. Denna veckan har jag börjat med fagningen av ängarna. Har startat i lugn takt med backarna kring huset. Nu har jag också invigt min lövhäck. En påbyggnad på fyrhjulssläpet som ökat lastvolymen rejält. Betydligt mindre körande och därmed också mera effektivt. I vår har jag tänkt att begränsa eldningen och istället lägga det mesta lövet i den stora lövkomposten. Det innebär att jag kan räfsa även när det är lite fuktigt ute. Det för också det goda med sig att jag inte stör omkringboende med utbredda dimmor av lövrök. Kommer dock utföra en del mossbränning på vissa delar av arealen. Så en vår helt utan lövrök blir det inte. Till tröst för de som gillar den bouqueten...

Mera om mossbränning:
http://sunebroman.blogspot.se/2018/02/mossbranning-och-vintertrim.html


Mera om lastkapacitet:
http://sunebroman.blogspot.se/2017/09/hacken-full.html

fredag 30 mars 2018

Uppvaknandet

Våren är här. Vad beträffar ljuset råder inga tvivel. Den nattliga sänkningen av temperaturen däremot gör att det stundtals ändå känns ganska vintrigt. Temperaturer ner emot minus tio grader dygn efter dygn i flera veckor.
Efter dagarna vid havet förra helgen tvingades jag gå i ide. Inte på grund av det vintriga vädret utan styrd av helt andra influenser. Fyra heldagar i horisontalläge, berg-och-dalbanefeber, nattliga svettningar, hosta och yrsel. Till detta lade jag själv en god portion självömkan som delats ut som smakprov till alla som jag kommit i kontakt med. I hopp om uppmuntran. Och uppmuntran har kommit. Exempel: Njut av återhämtningen även om den är ”flunsa-förpackad”. Gott så.

I går kväll lät jag ytterdörren stå öppen för att vädra ut ormlukt och instängdhet. Liggande i soffan med massajfilten över mig. Trots att ena hörselgången är täppt kunde jag tydligt höra koltrasten gnola bortifrån hagen. Det är just så som definitionen på vår gestaltas. Trastsång vid solnedgången. Inte med fullt drag... det skulle ju bli ytterligare en kall natt. Men lika väl trastsång från en näbb höjd mot en klar och rodnande kvällshimmel.

Trots mitt tillstånd har jag njutit en ”Ranelidare” varje dag vid middagshöjden. Femton minuter med ansiktet rakt mot solen. D-vitamin och solbränna. Båda ur samma förpackning. För hälsan och för fåfängan.

Sent denna dags eftermiddag kände jag mig en smula piggare. Frestade då med att gå en sväng upp mot skogen. I brynet hade vårsolen nyligen väckt liv ur en myrstack. Trots att stacken under hösten genomsökts av en hungrig gröngöling fanns där nu ett myller av myror. Vimmelkantiga av det plötsliga uppvaknandet. Och där till syntes de lika planlöst irrande som då jag själv stod upp ur min egen dvala.

Myrorna bedömde mitt intrång som alltför närgånget. Under fotoseansen fick jag insupa en rejäl dos av den ettriga myrsyran… Vårens första doft!


GLAD PÅSK!

söndag 25 mars 2018

By the sea #3


Strövtåg på röd granit.
Åhört vårens första stare.
Uret ruckat till sommartid.
Vispad grädde och våffelfräs.
Hosta och snuva i sommarstuva.

torsdag 22 mars 2018

Tranor i snölandskap


I tisdags var det vårdagjämningen. Tillsammans med en vän gjorde jag en fantastisk skidfärd på Komosse. Toppföhållanden. Ett par minusgrader. Skare. Knallsol. Och en enastående skymningstimma när solen försvann i väster. Mitt under eftermiddagen när vi befann oss närmast himlen hördes ljudliga trumpetanden rulla ut över landskapet. Två tranor kretsade på hög höjd över den snöhöljda mossen. Jubel eller larm tänkte jag. Eller bara ett sätt att låta höra att ”hallå, hallå – här är vi”.

Idag drev min rastlöshet mej ut på en tur ner till sundet. Sjön ligger fortfarande frusen. Bara lite öppet där vattnet strömmar som mest. Här samlas fler och fler fåglar i väntan på att kunna fortsätta norrut. Eller för att invänta islossning i hemmaviken. Ett sextiotal grågäss, storskrake, knipor och gräsänder. Samma arter som under hela vintern. Fast fler av varje sort.

På åkrarna vid Högagärde stod ortens tranpar. Nyanlända. Vilset spejande. Var finns maten? Det lär dröja ett tag innan de kan lägga sina två ägg i en hemtrevlig tuva på Ruggebo mosse. Men tranor är tuffa fåglar. Så det kommer säkert att ordna sig.

Dagarnas längd, det tilltagande ljuset, driver på flyttfåglarna. I synnerhet datumflyttarna. De som följer almanackan i första hand och inte vädret. Idag hade jag fyra bofinkar som gjorde sällskap med de övervintrande mesarna vid fröautomaten. Trevligt inslag och goda vårtecken. Men jag tror de kan få det kämpigt. Prognosmakarna siar om minusgrader nattetid så långt in i framtiden de vågar spå. Och det kan komma ännu lite mera snö...

tisdag 20 mars 2018

Detta är toppen!



Vårdagjämningen firades idag med en topptur till Komosses högsta punkt. 348 meter över havet. I toppenväder.

söndag 18 mars 2018

Smältvår

De senaste veckorna har vintern gjort sig rejält påmind. Kylan har kopplat grepp om naturen. Snön har legat intakt över hela landskapet. Igår var jag tillsammans med en vän i Ölsremma och åkte en fantastisk 17 kilometerrunda igenom skogen och ute på Bohestramossen. Idag blev det en skogstur på hemmaplan. Från åkrarna i Skog, genom skogen till Jönsalyckan och därifrån över till Lycke. Där fick skidorna bäras en bit. Men på gamla landsvägen blev det fritt påsläpp ner mot Trumfmants Åhbro. Med en liten avstickare på åkrarna kring Väghult. Kändes som att det blivit lite bortglömt att åka skogstur på hemmaplan. Det var sånt jag ibland gjorde när jag var ung. Det måste bli ändring på det. Nästa gång det blir gott om snö ska den typen av åkning prioriteras. En del av upplevelsen är att se mängden spår av djur inne i skogen och ute på åkerlyckorna.
Det känns verkligen att våren är här nu. Solen är tidigt uppe och går ner senare och senare. Dagslängden tänjs ut. Efter en natt med neråt 15 minusgrader blev det rejäl dagsmeja framåt eftermiddagen. Det är så fantastiskt härligt med en sådana här smältvårs-dagar. Snön fryser på nätterna. Men solen på dagarna gör att den samtidigt både sjunker ihop och stiger till värders. Torkar bort.
I soliga lägen öppnas små grå öar i snöhavet. Det kikar det fram tuvor av fjolårsgräs. Sådana tuvor är efterlängtade tecken på förändring. Smältvår kallar jag det när snö och is försvinner med dagsmeja och plusgrader utan regn och rusk. Det porlar, droppar och frasar när snön ger vika i solvärmen.

Det vackra vädret har varit samtalsämnet för dagen. Inte bara i mänskliga möten eller på sociala medier. Hos fåglarna har det uppstått en formidabel spontanjubelkör där alla närvarande arter haft var sin stämma. Härutanför i linden satt en grönsiska som jag trodde fått tokspel. Helt i extas. Den sjöng ensam så intensivt så att det lät som det var minst en handfull fåglar. Därtill på listan domherre, grönfink, gröngöling, korp, nötskrika, skata och så klart alla mesarna. Vad vore en vårlig spontankör utan ett gäng filande talgoxar... ti-ti-tuu – oj-så-fiint...

Stämningsläget fick mig att tänka på historien om en historisk extremvinter:

Det var en vinter då det var så in i h-e kallt att när man pratade frös orden till is. När våren sedan kom så småpratade det i varenda buske... Då snackar vi kallt!

Efter skidturen belönade jag mig med en stor balja välsmakande Crescendo mörkrost och en ”Ranelidare” *) på trätrappan i Skog. Samtidigt passade jag på att NJUTA AV ATT FINNAS TILL!




*) Rarnelidare är ett begrepp som jag plötsligt hittade på. Det kommer sig av att jag för länge sedan lyssnade till en intervju med Björn Ranelid. Han berättade då att han fått svara på frågor om hur hans solbränna kommit till. Det hade väl framkastats att han i fåfänglighet lagt massor av tid i solarium för att få den där speciella nyansen på skinnet. Han förklarade då att det var inte märkligare än att han mitt på dagen lämnade sitt kontor. Satte sig utomhus på en stol i solskenet. En kvart om dagen när solen kikade fram. Alltså. En kvart med nunan mot solen varje gång solen visar sig. Det kallar jag numera för en ”Ranelidare”… dock inget man ”lider” av… utan snarare njuter...

fredag 16 mars 2018

Bertil Gardell – Till minne


SAMMA DAG då Tvärreds hembygdsförening hade sitt årsmöte lämnade min lärare, inspiratör och vän Bertil Gardell jordelivet. Idag har jag deltagit i begravningsgudstjänsten i Tvärreds kyrka. 
Under Bertils sjukdomstid blev jag en gång hembjuden till honom. Han ville ge mig en spegel. En av många han gjort. Som gåvor till vänner. Själva ramen är hans skapelse. En mosaik, sammansatt av fyrahundramiljoner år gamla fossilstenar fallna ur den Gotländska kalkberggrunden.
Jag tänker mig att varje enskild sten som Bertil satt på plats, var för sig symboliserar en händelse. Ett minne. Och spegelglaset – den ograverade ytan finns där som mitt fria rum för återblickar. 
Med min spegel framför mig reflekterar jag över den tid som förrunnit. Från det första minnet av Bertil. Till det sista. Läste någonstans att ”skriva är att utforska sitt minne”. Och jag har nog inte upplevt det starkare än just i detta sammanhang. En flod av minnesbilder har projicerats för mitt inre. Samtidigt som jag arbetat med den här texten har jag fått mer och mer klart för mig vilken betydelse min lärare från sjätte klassen fick i mitt liv...

Läraren, inspiratören och vännen

I mitten av 1960-talet kom det nya lärare till Tvärreds skola. En av dessa blev min magister i sexan. Så småningom skulle han skapa mening och innehåll åt mina ungdomsår. Ja, för hela mitt liv. Han skulle också sätta bestående avtryck i hela bygden.
Bertil Gardell hade lämnat Gotland för att bli folkskollärare i Tvärred. När han började trampa mark i Tvärred var han fast besluten att vinna den nya hembygden åt sig och sin familj. Under sina otaliga exkursioner genomsökte han varenda vrå av socknen. Bekantade sig med naturen och kulturen. Med geografin, historien, föreningslivet. Och framförallt med folk som ville följa med på vägen och berätta. Allt utforskades och dokumenterades. Sannolikt genomkorsade Bertil Gardell vartenda hektar av Tvärred. Vissa områden besöktes många, många gånger. Bokeskogen är väl det bästa exemplet. Bokstavligt uttryckt – han vände på varenda sten.
 

UNDER SAMMA TID som Bertil kom till Tvärred var hembygdsrörelsen på frammarsch. Det dröjde inte länge förrän Bertil kom i kontakt med intresserade i bygden. På något sätt var det som om Tvärred bara väntade på att någon skulle komma in, stampa i farstun och blåsa liv i det som legat och pyrt. Bertil nöjde sig inte med att stå i farstun. Han gick ”all in” och han fick folket med sig ut. Med sin sanna glöd bidrog han till ett oskattbart kulturellt uppsving. Bertil blev både profet och visionär i sin nya hembygd. Samtidigt som han utforskade sin nya hembygd levandegjordes fädernebygden åt tvärredsborna själva.

HEMBYGDSFÖRENINGEN BILDADES 1964 och Raska-Minas stuga i Bokeskogen blev det första projektet som enade verksamheten. Efter Raska-Minas följde en lång rad projekt. Imponerande vart och ett på sitt sätt. Torpinventering med skyltning, hembygdsgården i Onsered, restaurering av Gärsbo kvarn, hembygdsboken ”Tvärred förr och nu”. Listan med projekt kan göras väldigt, väldigt lång. Mina föräldrar var mycket aktiva i föreningen. Framförallt min far som målade och tapetserade både i Raska-Minas och i hembydsgården. Han var också med i det lag som regelbundet arbetade med naturvård, museum och husreparationer. Både mor och far har skrivit texter i Tvärredsboken. De deltog också varje gång då hela Tvärreds skola var inbjuden till ”allaktivitetsdag” i Onsered.
Samtidigt med verksamheten i hembygdsföreningen hade Bertil flera egna projekt. Han rev de gamla kyrkstallarna, övre kvarnen i Gärsbo och ett hus i Vasared. Allt fraktades ner till Horsabacken vid Lillasjö i Alhammar där timret återuppstod i ny skepnad. En sommarstuga.
Dessutom användes somrarna till fornminnesinventeringar på andra orter i Sverige. Och så hade familjen huset på Gotland.
 

VI SOM GICK I SKOLAN under den här tiden fick per automatik stor inblick i allt som pågick i Bertils liv. Och vi fick höra mängder av historier. Och se massor av bilder. Under Bertils ledning gjorde vi många utflykter i närområdet. Vandrade i Bokeskogen och cyklade till Alhammar. På vägen fick vi delar av vår bygds historia. Bit för bit.
Bertil var en auktoritet på flera sätt och på många områden. Också tydlig med vad han tyckte. Med bestämda åsikter. Men om han någon gång haft fel var han noga med att tala om det på ett tydligt sätt. Han ingav respekt. Och möttes med respekt. Det var på den tiden som ungar hade respekt för sina lärare. Ibland kunde medlen upplevas som onödigt hårda för att skaffa den respekten. Och det hände mig en gång att jag fick uppleva en påföljd efter ohörsamhet.
 

TVÄRRED GJORDE SIG KÄNT för ett rikt föreningsliv. Fotoklubben Micro som bildats 1962 hamnade ganska snart under Bertils överinseende. Under den tiden tillkom många nya kameraägare i Tvärred och det fotograferades flitigt. Ur detta växte ”Tvärred i färg” – ett samarrangemang mellan fotoklubben och hembygdsföreningen. ”Tvärred i färg” blev en årlig resumé av händelser på orten i ord och bild med Bertil i huvudrollen. En roll som han spelade i många år. Och som han älskade. ”Tvärred i färg” blev hans favoritscen. Alla kunde bidra med bilder och historier från året som gått. Bertil for runt till socknens alla hörn. Lånade diabilder och lyssnade till berättelser. Berättelser som han sedan under en lång föredragskväll återberättade, blandade med sina egna upplevelser. Han letade upp och berättade för bygdens folk om sådant som de själva inte kände till. De lät sig roas, överraskas och lockades att berätta mer av sin historia.
Det var alltid spännande och roligt när mina egna bilder jag lånat ut dök upp på duken. En viktig bekräftelse på att jag fanns med i ett sammanhang. Under dessa kvällar fick vi vänta länge på kaffepausen. Och det blev ofta sent innan vi åkte hem.
Bertil kunde fånga sin publik och berättelserna väckte intresse och nyfikenhet.
 

ALLT DETTA SAMMANTAGET imponerade och inspirerade mig. Visa bilder och berätta. Där bilden var bärare och förstärkare. Att vara i fotolabbet. Framkalla och kopiera. Fotolabbet var inrymt i en liten skrubb i skolan. Tänk vilka magiska ögonblick som jag upplevde i den lilla skrubben. I det gulgröna mörkrumsljuset där bilderna växte fram. Det var Bertil som lärde mig grunderna. Han avsatte tid av lediga kvällar för att vi som ville lära skulle kunna komma vidare på egen hand. Och han såg till att det alltid fanns färsk framkallare och fixering i dunkarna. Vi tävlade i fotografi och jag blev flera gånger stolt klubbmästare. Vi hade utställningar och visade diabilder för varandra. Han uppmuntrade oss. Han gillade att se oss växa. En fantastisk tid. För mig har detta haft en enorm betydelse. Och för detta är jag så oändligt tacksam. Bertil var även intresserad av natur och fåglar. I slöjden byggde vi fågelholkar. Holkarna sattes sedan upp i skolans närhet och vi använde lektioner i naturlära för att kontrollera häckningsresultaten. Dessa intressen har sedan dess följt mig under hela mitt liv. Naturen, fåglarna, fotografiet och berättandet.

UNDER SKOLTIDEN och fotoklubbstiden skildrade Bertil sitt Gotland i ord och bild. Naturen, geologin, kulturen, historien. Massor av bilder. Och massor av kunskap. Det dröjde till mitten av 1970-talet innan jag fick se allt detta med egna ögon. Tillsammans med ett par av mina kompisar anträddes expeditionen till ön i östersjön. Vi cyklade. Vi tältade. Och bodde några nätter i Gardells hus i Lärbro. Från huset gjorde vi utflykter i närområdet. Till vår hjälp hade vi bland annat ett omsorgsfullt vikt blad av Bertils gotlandskarta med Lärbro i mitten. Fullskriven i marginalen med noteringar om sevärdheter i det lilla formatet. Ett orkidekärr. Ett säreget träd. En vacker strand.
Vi sökte upp de exotiska platserna. Alla de ställen som vi hört Bertil berätta om och visat bilder ifrån. Karlsöarna. Ireviken. Ullahau. Tingstäde träsk. Lummelunda. Hoburgen. Langhammars. Vi fick se tordmule och sillgrissla. Vi fick höra sommargylling och nattskärra. Vi hittade skogsliljorna. Den röda, den vita och den stora. Vi letade fossil under klinterna.
 

Allt stämde. Allt fanns i verkligheten.
Det var sant!
Och allt detta fick vi ta del av tack vare Bertil.
 

SLUTSCENEN:
Inledningsvis berättade jag om att jag blev bjuden hem till Bertil. Vid den tidpunkten hade sjukdomen tagit det mesta av talet. Vi satt vid köksbordet och pratade. Bertil hade svårt att få fram det han ville säga. Han var tvungen att noga planera varenda mening för att slippa förklara igen och igen. Ytterst krävande för den ivrige berättaren och med rädsla att lyssnaren inte skulle förstå. Men jag kände att min fantasi hjälpte både mig och honom att hitta rätt i samtalet.
Innan jag skulle åka hem gick vi ner i hobbyrummet. Jag skulle få gåvan. Spegeln.
Och så stod jag där tillsammans med läraren och inspiratören. Framför alla speglarna. Allt vi upplevt och all tid som svunnit tog plats i en liten skärva av ett blänkade glas. Och jag fick välja vilket jag ville.
När jag gjort mitt val och tackade, rann tårar över Bertils kinder. Det stockade sig i halsen. Han ville säga något men allt grumlades. Istället drog han med handen över min kind. Som välsignelse och ett yttersta tecken på vänskap.


Bild 1) Bertil Gardell visar bilder vid ”Tvärred i färg” 1976. Att arrangemanget fick heta Tvärred i färg bottnade ytterst i att det vid den tiden som det startade var ganska nytt med diafilm och bilder i färg.

Bild 2) ”Minnespegeln”

måndag 12 mars 2018

Snöbollar, talgbollar, dunbollar


Ute i min snöbollsbuske hänger talgbollar. Och häromdagen hade jag besök av en flock dunbollar. Ja, det där med talgbollar överensstämmer inte med sanningen. Jag har slutat att köpa talgbollar. Min erfarenhet är att de oftast består av härsket fett som rest långa vägar innan det bakades ihop till de oaptitliga klumparna. Nej, jag gör istället min egen blandning av vanligt margarin och gryn av ekologiskt odlad havre. Fåglarna älskar det receptet. Alla vill ha. Främst är det mesana som slåss om de bästa sittplatserna kring mataren. Hackspettarna tar sin del. Och skatorna vill gärna roffa åt sig. Jag missunnar inte skatorna men de är många i grannskapet och de små margarinbollarna förslår inte långt. För att göra det svårare för skatorna har jag hängt foderbehållaren inne bland grenarna i busken. När det var som allra kallast ville också ekorren ha energirik snabbmat. Att sitta och skala solrosfrön till frukost efter kalla nätter med ner mot fjorton grader kändes nog lite pilligt. Särskilt som det fanns lättillgängligt margarin inom räckhåll.
Så en dag dök det plötsligt upp en liten flock med stjärtmesar. Sex stycken var de. Med lite fantasi kunde jag föreställa mig snöbollsbusken i sommardräkt. Mesarna är faktiskt väldigt snöbollslika. Små dunbollar i vita puffiga dräkter. Näpna med pepparkornsögon och långa svansar. Stjärtmesar äter sällan eller aldrig frön. De syns dessutom sällan inne i bebyggelse. Vintertid drar de omkring i små grupper på födosök. Och de vill ha insekter. Spindlar, snöloppor, larver. Men när kylan slår till händer det att de kommer fram till fröautomaterna. Då letar de efter frörester på marken. Sånt som andra tappat. Som går att äta direkt utan att behöva skalas. Vid besöket i snöbollsbusken var de mest intresserade av margarinet. Vid de tillfällen jag fyller på behållaren brukar jag samtidigt stryka av mina margarinkladdiga händer på buskens grenar. Detta hade mesarna upptäckt pickade ivrigt på barken för att komma åt fettet. I små, små portioner. Trevligt med oväntat besök...


tisdag 27 februari 2018

Medgång

medgång lycka, framgång; lyckans dagar.
(Illustrerad Svensk ordbok 1958)

söndag 25 februari 2018

Som en oljad blixt





Den gångna veckan har det ägnats mycken uppmärksamhet kring vallning och skidval. I herrarnas stafett vid OS i söndags spårade det ur rejält. Högt ställda förväntningar på resultat och medaljer ”gled” laget ur händerna. ”Dåliga skidor” fastslogs vara orsaken till utebliven medaljyra. Vallateamet hade kort sagt dabbat sig.

Och så idag när Charlotte Kalla gav sig ut på damernas tremil... då tog hon ”fel skidor”. Ja, hon körde på ett par som gick bra men hon bytte ändå. Förståsigpåarna avgjorde strax att detta misstag sänkte henne från en tippad pallplats till förarglig femma.

Hur kan det vara så svårt med skidval och valla? Och varför krångla till det?

Alldeles i början av 1980-talet skaffade jag ett par rejäla laggar. 245 cm långa och 7,5 cm breda Tegsnäs Rajd. Björkskidor med ”rödsula” och kabelbindning. När de inköptes var de vallningsfria tack vare det naturligt feta belaget av redwood-fanér. Och det har funkat! För det mesta. Nu har det gått nästan 40 år. Skidorna har väl inte varit ute på tur varje vinter, men när tillfällen givits har jag passat på att åka.


Just nu är det, som ingen kunnat undgå att uppleva, ett fantastiskt vinterväder. Tillika skidväder. Bästa sedan-jag-minns-inte-när. I torsdags var jag tillsammans med en vän ute på Komosse och klämde lagg. I flödande sol. Vi skidade i uppkört spår ut till Björnön. Men sedan fick vi spåra. Ingen hade åkt österut mot högsta punkten. Vid middagshöjden blev det dagsmeja och fick jag problem med ifrysning. Skidan blev fuktig. Små iskristaller frös in i belaget. Plötsligt gick det trögt. Och snö fastnade under. En tanke kom till mig… kanske är det dags att på något sätt preparera mina skidor?

Nästa dag kikade jag på Tegsnäs-skidans hemsida. Där kunde jag läsa följande: Har du en skida med ”rödsula” bör du olja in belaget med rå eller kokt linolja några gånger per år för att undvika sprickbildning i belaget. Såpass! Några gånger per år!

För att få veta lite mera slog jag en signal till Tomas på Tegsnässkidan.

Jodå, Tomas bekräftar att det är linolja som gäller. Han påpekar också att jag bör upprepa proceduren ett par gånger så att träet blir mättat.

– Om du ändå får ifrysning kan du stryka på paraffin. Ett vanligt stearinljus eller värmeljus fungerar bra. Men det måste ske i rumstemperatur annars är det svårt att få paraffinet att fästa. Alltså: Kallparaffinering! Absolut inte smälta med värme.

När jag provade mina skidor efter första inoljningen fungerade de perfekt. Bra glid! Inte bakhalt! Ingen ifrysning!

Jag körde lätt och smidigt varv efter varv på kilomterslingan kring mina åkrar.
SOM EN OLJAD BLIXT!

Härvid konstaterar jag att linolja är ett universalmedel. Jag har kittat fönster med linoljekitt, målat huset med linoljefärg, målat plåttaket med linoljemönja, använt linsåpa till skurgolven, blandat linfrö i mitt dagliga bröd och tagit en tesked linfröolja i samband med frukost varje dag för att höja halten av omega-3-fettsyra. Så varför inte ställa om till ett ekologiskt hållbart alternativ, och olja in hela landslagsmaskineriet inför Vinter-OS i Peking 2022!


NJUT AV ATT FINNAS TILL!


måndag 19 februari 2018

En dag till att leva



Sent i natt körde jag från Göteborg. Klockan blev strax efter 23 innan jag kom ut på motorvägen mot Borås. Det drev snö i luften. Det var blött och svart på asfalten. Någon strängar av snö och slask. Upp emot Landvetter ökade sörjan på vägen. Jag tog det lugnt i mitt högerspår. Bakifrån kom bilar i hög fart. En karavan av taxibilar, troligen på väg till flygplatsen. Alla fem tätt tillsammans i vänsterspåret. Aggressivt. Min framruta fylldes av slask och stänk. Tillsammans med snön som flög i luften och mörkret blev det svårt att se var vägmarkeringarna fanns. Allt kändes plötsligt så hotfullt.

Närmare Borås tilltog snöfallet. Vägbanan blev mer och mer täckt av snö. Snöfallet flimrade framför mina strålkastare. Tvingades att sänka farten ytterligare. Till mellan 60 och 70 vilket egentligen var alldeles för fort. Mina medtrafikanter tycktes dock inte alls bekymrade över väglaget. I vänsterspåret kom dyrbara lyxbilar varvade med små skruttbilar och lastbilar med släp. Alla i hög fart. Lika hög fart som skyltningen tillät.

Jag förundras inte ett dugg över att det händer olyckor på vägarna. För mig framstår det som ett under att det verkligen inte händer mer. Så fullständigt huvudlöst som de flesta denna natt framförde sina fordon. Varför har alla så bråttom? Vad är det som driver på?

Tacksamheten över vad jag upplevt på konserten var stor. Men tacksamheten över att komma hem, utan skador och med livet i behåll... den var långt mycket större!

Stanna upp, ta det lugnt och NJUT AV ATT FINNAS TILL!

Soundtrack from the edge of Tvärred





Göteborg lördag utsålt, Göteborg söndag utsålt, Oslo måndag, Malmö torsdag utsålt, Gävle fredag utsålt, Luleå lördag, Cirkus Stockholm söndag utsålt. Daniel Norgrens solotruné 2018 drar fulla hus på de flesta orterna. I går kväll spelade han inför 1200 själar i Göteborgs konserthus... och jag var en de andäktiga.
Förra gången jag upplevde Norgren var i november 2013 i ett fullsatt Folkets hus i Borås. Då spelade han med orkester för sin hemmapublik.
Sedan dess har han turnerat flera gånger. Bland annat i USA. Och till hösten bär det iväg dit igen.
Just nu gör Daniel soloturné. Det är tillbaka där det började. För tio år sedan drog han runt som enmansorkester och ackompanjerade sig själv med trumma och cymbal.
När Daniel tar emot publiken i Göteborg framkallas en förnimmelse av att vi sitter på en soffa i hans eget vardagsrum i Rude. Han är ensam hemma. Ljuset är sparsamt. Från min läktarplats nummer 984 går det inte att se att det sitter tusen personer nedanför. Scenen är sparsamt möblerad. Ett piano. På ena sidan några lampor, ett par korgar ved. På andra sidan sitter huskatten vakande. På golvet intill står ett kraftigt skruvstycke. Kepsen, den röda rutiga skjortan, de säckiga jeansen är gängse. Enkelt, tydligt, trovärdigt.
Rekvisitan finns invävd i musiken. När Daniel sätter sig vid pianot känns det som att han tänder i kakelugnen... tändstickan flammar upp... veden brinner... ett varmt vemod sprider sig tillsammans med tonerna och sången. Lågorna fladdrar. Daniel jammar. Tänjer gränser. Skruvar känsligt på stämningen. Katten spinner. Publiken är knäpptyst. Begrundande. Ljudspåret böljar över skogen, vidderna... öppnar en dörr... in i hjärtat...


Daniel Norgren i tidigare inlägg:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/straight-from-heart-of-tvarred.html
http://sunebroman.blogspot.se/2016/02/kulltur-i-moll-och-dur.html