onsdag 13 september 2017

Namnet Sorgedalen

Här på Skog har alla gårdens delar sina egna namn. Björkebacken, Ekebacken, Moahûla, Laggårsakern (Ladugårdsåkern), Breaker (Bredåker), Stûveakern (Stugåkern), Maaker (Madåkern), Sänkebär’sänga (Sänkebergsängen), Björkklinten, Moahûleakern (Moahåleåkern), Intagslyckan, Intagskullen, Intagseken, Jönsalyckan, Källarelia (Källarliden), Breakers röse (Bredåkerns röse), Skogskälla, Intagskälla, Jönsakälla. Och så Sôrjada'ln – Sorgedalen. Jag använder oftast namnet Sorgedalen när jag skriver eller berättar om området. Sorgedalen är den största sammanhängande delen av den totala slåtterängsarelen. Den omfattar 0,52 hektar.
Enligt en sägen lär Sorgedalen ha varit en begravningsplats. En kolerakyrkogård. Enligt min far berättad av Amy Haglund (f. Johansson 1881).
Min far, Karl-Gustav Broman, skriver i Tvärredsboken 1988: ”Sorgedalen” Denna slåtteräng ligger vid den väg, som numera kallas Rudevägen, men som var landsväg innan den nuvarande vägen mot Fästeredssund byggdes. Namnet Sorgedalen har ängen möjligen fått efter att, enligt sägen, ha utgjort begravningsplats vid någon epidemi för längesedan. Namnet lär återfinnas på en del gamla kartor och handlingar. Så långt utdraget ur Tvärredsboken, sidan 370.
I sammanhanget måste förtydligas att ”di gamle” här i Skog aldrig sa Sorgedalen. Nej, de sa Sôrjada’ln… eller Sôrjadar’n.

Under våren 2007 funderade jag extra mycket på vad som egentligen kunde ligga bakom namnet Sorgedalen. Jag hade just då erfarit att motsvarande namn finns på en karta över Torpanäset. Det är ett sjönära område strax söder om Äspingsudd. På kartan är det ett litet sankomårde helt i strandkanten. Här heter det dock inte Sorge-dalen utan Sorga-dalen. (Nämnas kan i sammanhanget att hela gården Skog på 1600-talet hörde till Torpa.)

I ett dokument med nament ”Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar i Åsundens församling” (Herjulfsdotter och Andersson, Ask & Embla hb 2006–2007, sid 62) står att läsa:
Kolerakyrkogård
I Skog vid Hulu, Tvärred finns en plats som kallas ”Sorgedalen”. Dalen är cirka 140x90 meter stor. Enligt traditionen skall Sorgedalen ha varit begravningsplats vid någon farsot, kolera eller liknande. Sorgedalen är ett mycket vackert område. Några gravvårdar eller annat som visar på en begravningsplats finns inte. Så långt den kulturhistoriska inventeringen. Det finns ingen uppgift i rapporten varifrån uppgifterna kommer.

I början av april 2007 tillskrev jag Göran Stenbäcken, Borås, fil mag i nordiska språk, litteraturhistoria och historia och sporde honom om namnet Sôrjada’ln. Jag hade hört Stenbäcken i lokalradion där han förklarade dialektala ord och dess ursprung. Han var också en fena på att just prata dialekt med alla de varianter som vi, framförallt förr, mötte i bygderna kring Borås.

Svaret från Stenbäcken som jag fick den 4 april 2007 lyder (radfallet bevarat):
Sôrjada’ln
Sor = sur och dyig.
Kan ha benämnts Sor-dalen i muntlig form. När lantmätarna skulle skriva det blev de en definition som stämde med deras egen vokabulär.
*Sor (ej skrivet men med stor sannolikhet härlett till språklig riktighet.)
Soradalen
*Sor = sur
≈ Surdalen.
Sôra-daln.
Så långt Göran Stenbäcken.

För mig är det lite svårt att ta till mig just att namnet skulle benämna en sur och dyig plats. Idag är den största delen av ängen torrbacke. Visserligen rinner det en bäck i områdets ytterkant men den borde inte påverkat hela områdets namn. Mitt i ängen är det dock en liten fuktig sänka. Kanske 3x15 meter. Det kan vara något källdrag som ger upphov till denna lilla ”fuktiga fläck”. I denna fuktiga del växer bland annat jungfru marie nycklar och smörboll.

Kanske har området för längesedan haft en annan karaktär. Varit fuktigare. Möjligen har det gränsat till sjön Yttre Åsunden och då, för längesedan, utgjort en strandnära vik likt den som finns vid Torpa. Sjön har ju gått långt in över Hulu tegar. Och nere vid det som idag heter Parkvägen var förr en liten mosse.

Ja, mycket går att spekulera i vad gäller namnet och dess ursrpung. Kanske är det en fuktig sänka (som mestadels torkat ur under århundraden men behållit sitt namn). Eller kanske är det en begravningsplats som använts vid någon koleraepedimi. Eller kanske rentav är det både ock?

Ibland har jag funderat på om jag skulle ansöka om tillstånd att låta sprida mitt stoft här i slåtterängen efter mitt frånfälle. I så fall skulle ängen kunna återta sitt särmärke som begravningsplats…

1 kommentar:

  1. Spännande med språk och ursprung till ord och namn! Så gärna man önskar att man hade facit.

    SvaraRadera