tisdag 29 november 2016

Träd fram


Den 8 december 2012 fälldes en jättelik lind här i Björkebackens sydostliga del. Stor och yvig. Under sina sista tjugo år hade den menligt påverkat blomningen i ängsbacken. Det blev helt enkelt allt för skuggigt. Efter att linden fällts växte det massor av stubbskott. De första åren hade jag ingen tanke på att släppa upp ett nytt träd på det gamlas plats. Jag avverkade årsskotten med lien och betesdjuren tog hand om resterna. På samma sätt blev det med den lind som stormen Gudrun fällde i Sorgedalen i början av januari 2005. När trädet föll bröt det upp en stor sten som rötterna hade omfamnat under årtionden. Växtkraften är enorm kring de kvarlämnade stubbarna. Unga skott skjuter upp i hundratal och om de får vara i fred blir ganska snabbt nya träd. Lindarna är makalöst vegetativa. De slår allt vad gäller tillväxt.
Nu har jag omvärderat beslutet städa kring stubbarna. Jag har bestämt att spara några unga stammar för att skapa nya hamlingsträd. Som komplement den samling som redan finns här på gården. De nya lindarna i Sorgedagen har stort försprång. Idén att spara något här slog rot några år tidigare. Och betesdjuren har faktiskt inte hängt med i tillväxttakten. Det har blivit som en stor buske där de yttersta stammarna har skyddat några i mitten som djuren inte kommit åt. Nu har jag sparat fyra småträd som höjt sig över de andra. Genom att röja upp kring de utvalda stammarna får de som blir kvar mera växtkraft.
Ersättarna har fått träda fram. Och om sisådär fem–tio år är det dags att topphugga…


Länk till 8 december 2012:
http://sunebroman.blogspot.se/2012/12/mer-ljus.html

söndag 27 november 2016

Klockor i advent



I den högsta rönnen dinglar alltjämt några röda bär. Kvar i glesnande klasar. Trastar på flyttning har tagit sitt. Nu är sidensvansarna här. I grannskapets bärande träd plockas de magra resterna efter trastarnas partaj. Sidensvansarna hörs vida omkring. De signalerar sin närvaro med metalliskt svirrande ljud. Som små ringklockor låter de. Rösterna blandas till ett sirligt klockspel. Ett värmande inslag i kylig advent.
Ute på grundet har kung Bore gjort skulptur. En mångfald av irrgångar som här och var blir till stjärnor av fruset vatten. Redan halv tre dalar solen bakom Ugglekullen.

söndag 20 november 2016

Mörkertidsmånaden



Två tredjedelar av ”mörkertidsmånaden” har passerat. Väderprognosen spår blåsig natt till måndag. Kulingstyrka över land. I stunden känns det som november är dödens månad. Allt är vissnat. Livlöst. Grå skyar drar fram och åter som solkiga, trasiga draperier över himlen. Dagsljuslågan flämtar likt lågan i den lampa där oljan är på väg att sina. Trots all ovisshet om morgondagen framskymtar skönhet i detta drama. Allt levande har naturlagarna att förhålla sig till. Mörker. Kyla. Vind. Väta. Härskande krafter slår med ökande styrka ju längre in i november vi tränger. Det gäller att spara energi. Och den som hushållar bäst blir den som överlever.
För min egen del håller jag värmen med levande eld. Just nu, i skrivandets stund, brinner delar av min grannes plommonträd i vedpannan. Det susar hemtrevligt i elementen. Rullgardinerna är neddragna. Jag hukar i mitt vindskydd. Ett levande ljus. I väntan på natten… rykande skogste... den stora muggen…

söndag 13 november 2016

Mystiska spår




Gick mej en tur ut på grundet idag. Frostigt landskap. Hela sjön från grundet och västerut isbelagd. Överallt på stranden finns spår av tidigare besökare. Stövelspår. Harspår. Hästspår. Minkspår. Rävspår. Hundspår. Spår av fåglar. Häger. Kråka. På ett ställe ser jag hur besvärligt det varit för ett rådjur att komma över en snötäckt blankis.
Så plötsligt upptäcker jag ett alldeles extra märkligt spår. Det ser ut som ett fågelspår. Av en hönsfågel. Men tänker jag... det måste vara något fel på den fågelns fötter. Den mittersta klon verkar vara förtjockad eller har osedvanligt mycket dun.
Tar några bilder och försöker förstå vad jag sett.
Jag går längs stranden. Genom den gulnade bladvassen. Lyssnar till några mesar som drar i tåg inne i strandskogen... blåmes, titor och stjärtmesar. Fortsätter min promenad precis där sand möter is. Och där framför mina fötter sitter en orörlig figur... En padda med bister min. För mig är detta möte ett overkligt sammanträffande. Aldrig har jag sett en padda ute på vita vidder med minusgrader i luften. Funderar på hur jag skall hantera situationen. Kan jag undsätta paddan på nåt sätt? Stoppa den i fickan och ta den med hem för att placera den frostfritt under min yttertrappa?
Nej, naturen får ha sin gång. Så får det bli.
När jag en timma senare passerar platsen igen är paddan borta. Jag kikar noga men kan inte se den. Kanske har en kråka fått kalas. Eller en häger. Eller har den satt sig i säkerhet.
När jag sedan är tillbaka vid mitt utgångsläge får jag åter se de där mystisk
a spåren. Och det är flera. Ett leder in under flytbryggan som ligger uppdragen på land. Inte förrän då trillar poletten ner...


fredag 4 november 2016

Operation kattfot








Idag är marken täckt av snö. Och under det vita täcket ligger merparten av höstens fallna löv. Bara ett par ekar här ute i backen har kvar sina gyllenbruna löv.
    Jag lämnar senhöst och vinter för ett tag och vrider tiden tillbaka. Tillbaka till sensommaren och den tidiga hösten.
    I samband med slåttern initierade jag ett nytt projekt. Jag kallar det för ”Operation kattfot”. Det är ett arbete som syftar till att rädda förekomsten av kattfot här i ängarna. Och förhoppningsvis också öka tillväxt och spridning.
    Kattfoten är stadigt minskande. På många platser är den längesedan helt försvunnen. Kattfoten gillar att växa på torr, öppen, kvävefattig mark, som gräsbackar, naturbetesmarker och skogsbryn. Den är ljuskrävande, konkurrenssvag och betesgynnad. Igenväxning är främsta orsak till minskning. Ohävd en annan. Med ohävd menas upphörande fagning, slåtter och naturbete. Vid ohävd ökas näringstillgången i marken successivt. Vilket kommer att gynna allmän frodighet med höga örter. Vilket då, ur kattfotens perspektiv, får betecknas som igenväxning med övermäktig konkurrens som följd.
    Här hos mig i Björkebackens sydvästligaste del finns en spillra av kattfot. Jag har försökt att hålla konkurrerande växtlighet borta från plantorna. Några få har blommat de senaste åren. Som mest tror jag att jag haft ett tiotal blomstänglar. Men då enbart med honblommor. Eftersom kattfot har han- och honblommor på skilda plantor betyder avsaknaden av hanblommor att det inte blir någon frösättning.
    Kattfoten har också vegetativ förökning. Den sprider sig med utlöpare från bladrosetterna och kan på detta sätt, när det är gynnsamt, bilda marktäckande täta mattor. Så är det dock inte här. Tvärtom skulle man kunna säga.
    Mitt projekt startade på sensommaren. Jag körde slåtterbalk i Björkebacken. Första gången som detta redskap användes på denna del av ängarna. Slåtterbalken gjorde att jag kom ner i botten av grässkiktet. Alla gamla tuvor och svårslaget gräs klipptes i jämnhöjd med svålen. När jag sedan räfsade bort höet upptäcket jag långt fler kattfotsplantor än jag själv visste om. Tidigare hade jag väl konstaterat cirka tio tynande plantor. Nu när jag började granska varenda kvadratdecimeter fann jag inte mindre än cirka 60 förekomster.
    Åtgärderna som därpå följde var att köra med gräsklippare ställd på lägsta höjd. Detta för att efterlikna hårt bete. Krattade noga bort allt gräs som klipparen lämnat. Främst för att undvika gödslingseffekt. På vissa ställen fick jag klippa med trädgårdssax för att komma ner i botten.

    Därefter märkte jag ut alla förekomster med pinnar. På en del ytor tog jag trimmern till hjälp för att avlägsna konkurrerande växtlighet och samtidigt blottlägga öppen jord kring vissa plantor. Detta för att de lättare skall kunna slå rot med sina utlöpare.
    Förutom dessa marknära åtgärder gjorde jag också en del enkla åtgärder med trädbeskärning för att släppa in mera ljus på marken.
    Jag har också nyligen flyttat några plantor till helt andra ställen på gården. Och valt växtplatser som jag tror skall kunna fungera. För att ta upp plantor tillverkade jag en ”stans” av en konservburk. Stansade ut en planta. Och stansade ett hål på den nya växtplatsen. Förutom att flytta plantor utomhus har jag också ett pågående experiment med ett par plantor i kruka inomhus. Detta för att se om jag kan vegetationsförstärka den och sedan plantera ut den på lämplig plats till försommaren.
    Nästa sommar måste det bli tidig slåtter. Och ambitionen är även en andraslåtter. Dessutom upprepad markbearbetning med gräsklippare, trimmer och ståltrådsräfsa.
 Det blir till att vässa klorna, knäppa tassarna och hoppas att naturen själv också är med i planen. Hotad mångfald kräver överlevnad! Inget annat duger...


MER OM KATTFOT:

torsdag 3 november 2016

Fruktlänken



I mitten av 1930-talet kom min farfar och farmor med sin familj till Skärvenäs. Torpet som senare blev gården Skärvens tillhörde Högagärde och min farfars överlevnadsvillkor var att arrendera. Familjen var mor och far och sex barn. Den näst äldste i syskonskaran, ynglingen som långt senare skulle bli min far, var Karl-Gustav.
Eller Kalle som han kallades. Kalle var född 1916. Så han torde vara i övre tonåren när de kom till Skärvenäs. Som äldste son fick min han jobba väldigt hårt på gården. Det var ett måste för att få det hela att gå runt. Förutom att den egna gården skulle skötas fanns det i arrendeavtalet också inskrivet att dagsverken skulle utföras på gården Högagärde. Bland de sysslor som min far berättat om fanns bland annat vedhuggning och körning. Ved höggs i längder i Skärvenäs och kördes sedan med häst och släde över isen till Högagärde.
Jag vet att min far tog tillvara alla korta stunder mellan allt slit till att förkovra sig i de mest skilda områden. Hösten och vintern blev särskilt viktig i denna strävan att veta mer. Han spelade violin, gick teckningskurser, fotograferade och framkallade, läste engelska, husdjurslära, fysik, praktiserade skomakeri… ja det var så på den tiden. Kunskapssamhället hade nått ut på landsbygden. Och det fanns ju inget annat att göra än att väcka sina intressen och att odla dem. Television fanns ju inte. Och knappt radio heller.
En sak som låg min far varmt om hjärtat var naturen. Framförallt växter. Vilda och odlade. Det fanns ju goda möjligheter att hålla ett sådant intresse vid liv eftersom han ju vistades i naturen året om. Och mötte växterna vid vårarbete, ängsslåtter och höstskörd.
Någon gång i slutet av 1930-talet började Kalle att ympa ädla äpplen i vildaplar.
När jag pratar med hans bror Sven-Åke får jag veta att Kalle hämtade små självsådda aplar ute i markerna som han sedan planterade i trädgården. I dessa gjorde han sedan ympar.
Ett av de träd som min far ympade står på Stora Svea (stora svedjan). En stenlänt betesmark som fortfarande hålls öppen genom bete. Jag besökte den idag för att ta några bilder och för att se om det blivit någon frukt på trädet. Det som är speciellt med just detta träd är att ympställena syns så tydligt. Trots att det gått så lång tid. Och förundransvärt är hur det klarat sig från att, som litet, blivit förskonat från betning av nötkreatur och älgar. Ympstället är ju lägre än två meter över mark.
Äpplena är en typ av vinterfrukt. Jag har någon gång tidigare smakat frukten men tyckte inte att den var speciellt god. Nu hade det mesta trillat ner. Och når jag smakar blir jag överraskad. Äpplet är vätskesprängt och har en frisk, syrlig smak. Skulle kunna kalla den för ”vintrig”.
Trädet är cirka 80 år. Kanske något år däröver, Äpplena är genetiskt de samma som då.
Just nu i dagarna firas alla helgons dag. Vi sänder tankar till bortgångna. Nära och kära. På nåt sätt kändes det som om det var precis där och nu som de där tankarna kom till mig. Äppelträdet och dess frukt blev länken till min far. Och visst är det väl mer än så. En brukar säga att äpplet inte faller långt från trädet… just detta känns alldeles extra i detta sammanhang…
Mycket av Kalles intressen har jag fört med mig i mitt liv. Ympning har blivit ett av dem. I vinter skall jag klippa några kvistar *) från äppelträdet på Stora Svea och till våren ympa in dem i en vildapel här i Skog.

*) Ja, jag har frågat markägaren om lov…