tisdag 25 augusti 2015

Robinson

Den här sommaren har varit rätt tuff för många småfåglar. Brist på insekter gjorde att det blev svårt med mat till ungarna. Trots det lyckades två hårt arbetande rödhakemakar mata fram en kull i min närhet.  Under slåttertiden hördes deras varnings- och kontaktläten borta i ravinen. Tick, tick, tick! Parallellt med att de unga rödhakarna växte upp hade jag en sommarkatt här hos mig på besök. Simba. Jag har berättat tidigare om honom. Och om hans alltmer växande färdighet och intresse för jakt. Bland allt det han släpade in i mitt kök fanns två unga rödhakar. När Simba flyttade hem till sin urbana miljö blev det lugnare i de närmaste omgivningarna. Efter att ha lekt med de små krabaterna lämnades de livlösa inför mina morgontrötta ögon. Och till mitt förtret. Jag gillade Simba. Men jag ogillade hans alltmer ”lyckade” jakter. Han hade ju Friskisar i skålen? Och ibland lite Pussi! Bara några dagar efter att Simba lämnat jaktmarken dök det upp en liten nyfiken krabat. En ung rödhake. En kavat liten typ. Jag kallar honom för Robinson (som enda överlevare och som travesti på hans engelska namn Robin). Robinson verkar lite övergiven och sökande. Kanske tror han att Simba bara bjudit in hans syskon att leka en stund. Och hoppas att de skall komma ut snart. Han behöver ju deras sällskap. Robinson tittar uppfordrande på mig. Nästan anklagande. Och jag vet inte vad jag skall säga till honom. Hur skall jag kunna ta hand om detta lilla fågelhjärtats röst? Jag har inte svaret. Bara sorgen.
– – – – –

Det är trevligt med husdjur. Det är viktigt också. Ensamma människor behöver en kamrat. En hund. En katt. Barn mår bra av att växa upp med djur. Det är otvivelaktigt något positivt med det. Svårt att förneka. Men vetskapen om att kringstrykande katter dödar mer än 10 miljoner*) småfåglar varje år gör det hela känslomässigt väldigt grumligt.

*) = Siffran är hämtad från Naturskyddsföreningen på nätet och härstammar från en undersökning gjord av Ekologihuset i Lund.

måndag 24 augusti 2015

Nyanlända estradörer


Så kom de då äntligen, slåtterängens estradörer. Jag kallar dem för estradörer eftersom det känns som om de uppträder på en scen. Till allmänt beskådande för vägfarande här genom byn. Den torra sensommaren har gjort att det varit dåligt med återväxten Det har inte hänt mycket under veckorna efter slåttern. Men eftersom de anlitade kossorna är sinkor lär det ändå vara okej. Sinkor är kor som är tagna ur mjölkproduktion under slutfasen av sin dräktighet. För att få korna i sin – att sluta mjölka – får de äta mager kost. Vanligen halm. Ganska snabbt upphör mjölken att strömma till i juvren. Den sinar. Det är därför en fördel att djuren får jobba lite extra för att hitta mat. Blir det för mycket näringsrikt gräs riskerar mjölken åter att rinna till. Det är ju meningen att det skall vara en vila för kon och näringen skall komma den växande kalven till del.
I min ägo har jag almanackor från gårdens alla år. Ja, till och med ända sedan 1901. I kalendern från 1911 finns noterat en ko med namnet Krona. 19 februari: Krona – och så ett blyertskryss. Och min gissning är att krysset betyder att Krona är betäckt det aktuella datumet. Krona är troligen min morfar och mormors första ko på gården Skog. De flyttade ju dit 1909. I korta noteringar genom åren har gjorts viktiga anteckningar om betäckning och kalvning. Det är väl ungefär det som är skrivet. Och så när de sålt kalv. Och köpt gris. Under åren som följde efter 1911 fanns kor med namn som Sjerna, Lillsjerna, Storsjerna, Spätta, Mona, Maija, Kattrina, Vita, Murka och Britta.
Åren har gått. I almanackan från 1956 står noterat den 5 december: SÅLT Spätta och Mona!
Från 1911 till 1956 fanns det alltså kor på gården. Fyrtiofem år.
Min mormor dog 1948. Min morfar i mars 1954 – samma år som jag föddes. I december 1956 sålde de kvarlevande syskonen de två korna. De sista på gården i Skog. Och därefter dröjde det drygt 50 år innan det åter kom kossor i markerna. 2007 var första gången som jag lånade in två kor för att ordna efterbete. Det är alltså nionde året nu som slåtterängarna efterbetas sedan dess. I år – 2015 – heter kossorna Kajsa och Silva. Det är Silva som har den ljusa mulen och vita strumpor.

söndag 23 augusti 2015

Grön soppa



För ett tag sedan skrev jag om hur potatisbladmöglet angripit potatisblasten. Och hur rådjuret provsmakat min rödbetsblast. Det finns ständigt hot mot det som odlas i jämna rader. Nu har kålfjäril och rovfjäril börjat lägga ägg på både grönkål och kålrotsblast. Den senaste veckan har larver börjat kläckas och äggen blivit mångfaldigt fler. Dessutom har torkan börjat påverka växtligheten. Min grönkål började se både perforerad och vissen ut. Idag har jag skördat en del av kålen. Plockat de nedre bladen på stängeln. Repat bladen och förvällt. Hackat och fryst in. Nästan ett och ett halvt kilo blev det. Och dessutom en mustig grönkålssoppa till lunch enligt följande:
Grönkålen, cirka 2 liter repad, förvälldes cirka fem minuter i lätt saltat vatten. Hällde bort kokvattnet och grovhackade kålen. En stor klick smör i grytan som fick smälta. Vetemjöl rördes ned tills allt smöret sugits upp. Drygt en liter vatten och två grönsaksbuljontärningar, svartpeppar och timjan. Detta fick koka upp och småkoka några minuter. Därefter i med grönkålen. Körde mixern tills allt blev en slät soppa. Därefter ett par vitlöksklyftor som pressades ner i soppan. Koka i 15 minuter. Samtidigt mjukstekte jag en hackad gul lök i stekpannan. Kokade några morötter – egen odling – i slantar. När morötterna var nästan klara fick de sällskap av några bönskidor från egen odling. Bönorna fick koka med ett par minuter. Ytterligare en kastrull sattes på spisen. I den lade jag ett lagom gäng grönkålsstjälkar som fick koka tills de var mjuka... cirka 10 minuter. När den stekta löken, kokta morötter, skurna bönor och grönkålsstjälkar var klara fick de plumsa ner i grönkålen i den stora grytan. Ett par kokta ägg. Några hårda ostmackor och lite pysvatten... Lunchen klar! Bon appétit!

Ängsvädden drar #2



Under den gångna veckan har augustisolen flödat över ängsbackarna i Skog. Vid slåttertiden beslöt jag att spara en del ytor med riklig blomning. Sådana ytor där det inte blir något efterbete. Nu har de flesta sommarblommmor blommat ut. Alla fibblor utom flockfibblan är längesedan över. Det enda som återstår av fibblorna är en del fröställningar. Det som nu blommar allra mest är ängsvädden. På de oslagna delarna blommar tusentals. Och ängsvädden är mäkta populär hos bin, humlor, blomflugor och fjärilar. Framförallt fjärilarna har hittat hit de senaste dagarna. Jag räknade till ett tjugotal citronfjärilar, minst lika många pärlemofjärilar och kålfjärilar, ett tiotal nässelfjärilar, några påfågelöga, en guldvinge och ett par amiraler. Dessutom en sorgmantel hastigt förbiflytande. Det har varit ett härligt fladdrande och surrande över blomkorgarna. Inom några dagar väntar ostadigt väder. Med svalare luft. Mera vind och troligen en del nederbörd. Säkert kommer det att bli flera varma fina dagar under den tidiga hösten men då är dagarna kortare och de varma timmarna färre. Hoppas att fjärilarna har hunnit med det som behövs för att säkra arterna inför nästa sommar...

Bild 1: Kålfjäril
Bild 2: Kålfjäril
Bild 3: Amiral

fredag 21 augusti 2015

Förkortat lidande



I går förmiddag vid kvart i nio for jag till Ulricehamn. Jag hade tid hos naparapaten för att justera min smärtande nacke. På väg upp för Lycke lider ser jag något mystiskt avteckna sig som silhuett mot den klarblå himlen. Jag saktar ner farten och fäster blicken på det som hänger i kabeln över vägen. Jag blir omkörd av en bil och i detsamma som den omkörande passerar under det hägnade föremålet fladdra det till. Det är en fågel! Det är en morkulla! Som hänger i kabeln. Och den är levande! Det hela känns både bisarrt och brutalt. Jag stannar bilen och kliver ur. Har lite svårt att se hur det hela hänger ihop... men efter en kort stunds överläggning med mitt något konfunderade inre konstaterar jag att morkullan har fastnat med undernäbben mellan kablarna. Det är tre kablar som är tvinnade och mellan två av dem har näbben kilats fast. Hur märkligt kan detta låta? Ja, förklaringen är väl troligen så att fåglen dragit lågt över skogen i gryningen. Flugit längs med kabeln och kommit så nära att näbben hakat i och fastnat.
Där står jag under den hängande fågeln. Jag ser dess dödsångest lysa ur det blanka ögat. Blicken skriker på hjälp. Det riktigt blixtrar i ögat. Jag känner mig maktlös. Handfallen. Och med en tid att passa. Sätter mig i bilen. Åker därifrån. Tröstar mig med att det inte kan dröja länge innan döden infinner sig och befriar morkullan från sina plågor.
Bilden av fågeln finns där på näthinnan hela tiden. I bilen på resan mot stan. På britsen hos naprapaten. På väg hem. Jag tänker att nu borde fågellivet slocknat. Jag hoppas det.
När jag kommer över krönet vid Lycke ser jag på avstånd en traktor, en bil och tre gubbar under elkabeln. Och morkullan är borta.
Lennart, Göran och Per-Ola, tre barmhärtiga samariter, hade med gemensamma insatser förkortat morkullans lidande.
Per-Ola hade gått en runda med hunden och upptäckt katastrofen. Djurvän som han är stod han inte ut med att se på när morkullan plågades. Han tillkallade hjälp hos grannen Göran. Och under tiden som de med allehanda snabbt ihopsamlade hjälpmedel stod på platsen kom Lennart förbi med traktorn. Han var på väg till macken för att tanka. Med hjälp av frontlyften kunde de nå upp och plocka ner fågeln.
Morkullans undernäbb var avbrutet och sargat. Det enda som återstod var att avliva henne.
– Ja, säger Per-Ola, nu ser det i alla fall lite bättre ut...

måndag 17 augusti 2015

Grevinnor, hjältinnor och andra kvinnor








För ovanlighetens skull presenterar jag idag en liten samling porträtt här på bloggen. De är tagna för ett par veckor sedan i samband med uppdraget att ta den officiella affischbilden på medlemmarna i Kindsguide inför deras nya och stundande arrangemang.
Lördagen den 6 september arrangerar guiderna nämligen, tillsammans med Hofsnäs Herrgård, en dramatiserad äventyrsvandring för publik.
Det är en familjeföreställning med historiska förtecken. Under rubriken ”Grevinnor, hjältinnor och andra kvinnor” får publiken möta kvinnorna på Hofsnäs från förr. Förutom den historia som berättas under vandringen kommer det också att bjudas på smakbitar ur de olika rollfigurernas skafferier.
Under tiden som de vuxna möter gestalter från förr har barnen möjlighet att stifta bekantskap med drottningen och hjältinnan och hjälpa dem att lösa mysteriegåtor längs vägen… Spänningen stiger!

Bild 1: Grevinnan – Spelad av Anna
Bild 2: Hjältinnan – Åsa
Bild 3: Drottning Blanka – Jessicka
Bild 4: Pigan – Camilla
Bild 5: Malin Ribbing – Gun
Bild 6: Författarinnan – Lena
Bild 7: Hoffan – Tina

Klicka på länken och läs mer på Kindsguidernas hemsida:

söndag 16 augusti 2015

1661

Idag har jag upplevt ännu en i raden av levnadens födelsedagar. En av gratulanterna denna ”hög-tids-dag” ställde frågan: Hur gammal blir du nu egentligen? Jaaa, svarar jag – om du vänder på siffrorna i dagens datum så har du svaret. Jag har någon slags dysfunktion som gör att jag tvångsmässigt nästan alltid måste trixa med siffror, se mönster och leta samstämmigheter. Ja, det gäller både siffror och bokstäver faktiskt. Till exempel brukar jag, när någon frågar om mitt födelsedatum säga att det är fyrans tabell... 4–8–16... alltså 19540816. Och just nu i år kunde jag alltså ståta med att födelsedatumet omvänt anger min ålder. Och det blir också lite rolig symmetri i sifferkombinationerna 1661 respektiver 6116.
Nåväl, åren går. Jag har inte haft så ont av det tidigare. Att fylla 50 var helt okej. Ja till och med trivsamt och kul. Men passagen till 60+ kändes tung och svår. Och den känslan består. Det blir inte bättre nu när jag tvingas in på den sextioandra rundan kring solen. Samtidigt finns det ju alltid något spännande på gång i livet. Eller något viktigt. Och mycket att glädjas åt. Och att vara tacksam över. Jag försöker mer och mer använda ordet tacksamhet... som hjälp att övervinna det som känns svårt, motigt och tungt. Att känna och uttrycka tacksamhet ger nya energier och vaccin mot missmod och leda.
Idag fanns det naturligtvis extra mycket att visa tacksamhet över och inför. Gratulationer i alla tänkbara kanaler. Telefonsamtal, e-post, vykort, brev och massor av fb-grattisar. Och så mina gäster såklart. Och minst men inte minst Ebba och Lisa. De allra tydligaste mätarna på hur snabbt tiden flyter fram. Och all den energi som kommer från deras upptåg och skratt... Varje gång vi träffas är det nya färdigheter som presenteras. Utvecklingen går i rasande fart. Idag visade Ebbs stolt att hon utan besvär kunde lyfta och bära lillasyster Lisa, 16 kg tung...
– TACK ALLA FÖR EN VÄRDEFULL DAG!

onsdag 12 augusti 2015

Sista pusselbiten

Idag har jag satt in de återstående fyra fönsterbågarna på den östra gaveln. Därmed är alla pusselbitarna på plats och 2015 års utomhusmålningsprojekt avslutat...

måndag 10 augusti 2015

Stängslat för betande



Idag har vi gjort förberedelser för efterbete. Sören och jag. Det är nionde året nu som ängarna blir betade efter slåttern. Någon gång i nästa vecka gör de entré. Två kossor i rött och vitt...

söndag 9 augusti 2015

Nischad samlare

Träffade min vän biodlaren idag. Vi stod under en av de stora lindarna i Skog. Ännu långt in på kvällen hördes bruset av tiotusen tunna vingar uppe i kronan. Det har varit perfekta förhållanden under några dagar nu och biodlaren berättar för mig om den febrila aktiviteten i kuporna. I de allra starkaste samhällena har bina dragit in 15 kilo nektar på bara några dagar. I sin källare har han flera lådor med lindhonung och det sprider sig en stark doft av mentol. Samma doft ligger som en filt över markerna här under de lugna kvällarna.
Lite ny kunskap har jag också fått idag. Via Facebookgruppen Lienätverket kom ett meddelande från Tobias Ivarsson. En kille ursprungligen från Timmele och med ett förflutet i Ulricehamns fältbiologer. Tobias är en fena på insekter. Och även om jag inte känner honom personligen känner jag till att han under sin ungdom ägnade massor av tid till att artbestämma och beskriva trollsländor.
Tobias skrev alltså idag ett meddelande på facebook. En uppmaning. Han hade haft kontakt med insekterna i ängarna och förmedlade från den delen av världen en vädjan: Med tanke på den kalla och regniga sommaren har inte många insekter hunnit göra det de ska, skrev han. Jag citerar fortsättningsvis: Blåklocksbiet (Melitta haemorrhoidalis) till exempel samlar pollen endast från blåklockor (campanula) och arten flyger därför i slutet av sommaren. Slås ängarna allt för noggrant försvinner hela födoresursen för arten i ett slag. Därför är det extra viktigt att man lämnar oslagna partier i ängen. Speciellt detta år. Andra viktiga senblommande arter är ängsvädd, gullris och flockfibbla. Också värda att spara således.
Efter att ha läst detta meddelande känner jag mig både nöjd och nyfiken. Just detta år har jag lämnat större oslagna ytor i ängarna än vanligt. Massor av ängsvädd är på gång att börja blomma. Flockfibblor står i långa rader i ett av brynen. Blåklockor, gullris, röllika och käringtand blommar fortfarande rikligt på några av de sparade ytorna. Även lite åkervädd finns kvar.
Min nyfikenhet då? Vadi består den? Jo, blåklocksbi...? Ett alldeles nytt begrepp. Jag visste faktiskt inte att det fanns ett sådant bi. Min nyfikenhet är väckt och därav också nästa nyfikenhet. Finns det blåklocksbin i ”mina” blåklockor? Jag gör en liten utflykt och upptäcker genast några ivriga bin i blåklockorna. Och mycket riktigt... det är blåklocksbin! 
Jag slår mig ner på marken intill och följer deras rörelser mellan klockorna. De är snabba och gör hastiga besök i klocka efter klocka. På deras bakben syns de välfyllda pollenkorgarna med ljust blåaktigt frömjöl från klockornas ståndare.
När jag kommer in i mitt vindskydd gör jag en internetsökning på ”blåklocksbi”. På wikipedia kan jag läsa: Blåklocksbiet är ett solitärt bi, det vill säga att de inte bildar samhällen. Biet är specialiserat i sitt födoval och samlar pollen från blommor tillhörande blåklockssläktet. Biet förkommer alltså bara där det växer blåklockor (campanula). Honorna gräver ut ett bo i maken, där larverna sedan utvecklas. Efter övervintringen kommer nästa generation fram. Hanarna tillbringar ofta nätterna i klockväxternas blommor, medan honorna oftast övernattar i boet. Så långt wikipedia.
Ja, tänk vad det finns som jag gått förbi(!). Och tänk så viktigt det blir när jag får insikten om insekten. Och undrar jag... hur känns det att övernatta i en blå klocka?

lördag 8 augusti 2015

Installation anno 1936




Jag har nu kommit till en punkt då jag monterar ner stora delar av de nära 80 år gamla elektriska installationerna. Har vänt och vridit på frågor om dessa historiska spår skall lämnas kvar eller tas bort. Nu blir det en kompromiss. Med viss motvilja. Men ändå ett beslut för att komma vidare. Jag har valt att plocka bort all gammal kulo som leder utmed taklisterna i övervåningen. Kvar kommer jag att lämna den gamla mätartavlan, ett par keramiska kopplingsdosor och den kulo som löper mellan dessa. Tanken är att jag före målning av tak och tapetsering av väggar skall plocka bort kabelstiften och lyfta kuloledningen. På så sätt kan jag kan måla och tapetsera utan att kladda ner de gamla eldonen. Det blir den rest som jag lämnar kvar av den första elektriska installationen som gjordes i gamla huset. Huset byggdes 1914 och elen drogs in något år i senare hälften av 1930-talet. Troligen 1936. Det betyder att min morfar och mormor med sina fem barn levde utan el i det ”nya” huset i drygt 20 år. De installationer som gjordes var väldigt sparsamma. Fem glödlampor och tre dubbla vägguttag. Det var allt. En glödlampa i farstukvisten. En glödlampa i köket. En glödlampa i trapphuset. en glödlampa i det nya vindsrummet. Ett dubbelt vägguttag i köket. Ett dubbelt vägguttag i den nya vindsrummet. Och ett dubbelt vägguttag i det gamla vindsrummet – det som jag nu är i färd med att ytrenovera. Elen kom in via två koppartrådar från en stolpe på gårdsplanen. Fästa i två keramiska isolatorer på väggen och in genom två små keramiska genomföringar till mätartavlan innanför. Denna installation kompletterades något år senare med en nedgrävd kabel till fähuset och en glödlampa där. Det var allt. Ända fram till någon gång på 1970-talet. Då uppdaterades elen med ny central. Jordad ledning och flera vägguttag. Det skedde i samband med att det gjordes en djupborrad brunn som krävde trefas för att fungera. Min plan är att göra en lågbudgetuppdatering av all gammal el. Den gamla känns osäker och har för länge sedan gjort sitt. Lågbudget innebär nu att jag byter allt det gamla mot nytt men lägger inte till något extra.

fredag 7 augusti 2015

Blasted!


Igår kväll fick jag för mig att gå och lägga mig tidigt. Tidigt för mig betyder före midnatt. Har kört med vakenmissbruk i allt för långa perioder under sommaren och är just nu inne i en sådan. Kände dock under kvällen att sömntåget var på väg in på perrongen. Och passade på att hoppa på. Klockan var väl vid pass 22.30. Jag somnade, för ovanlighetens skull, nästan bums. En timma senare väcktes jag av katten Simbas ihärdiga jamande. Mjau, mjau, mjau, mjau... Jäkla katt! Jag for upp med ett skutt... sömndrucken och ilsken. Betedde mig allmänt ohyfsat mot den helt oförstående stackars katten. Efter en stund gick jag så åter till sängs... men då fanns det inga mera sömntåg att åka med. Det sista hade redan gått. Inte ens en nattlig spårvagn. Det var bara att stiga upp. Käka några knäckemackor och dricka en mugg te. Så småningom blev det väl trots allt lite sömn.
På morgonen tog jag en stor mugg nybryggt starkt kaffe. Gick ut och satte mig på trappan. Lät den sömndruckna blicken scanna av den närmaste omgivningen. Drog några djupa klunkar kaffe och andades in den tunga doften av blommande lind. Svepte med blicken över grönsakslandet. Min stolthet. Över potatis, grönkål, morötter, kålrot och rödbetor... men va i hela...!!! Rödbetorna ser konstiga ut... jag verkligen konstiga... Halva blasten är borta! På alla rödbetor! Sablar! Ett rådjur hade haft kalas i natt. Nu var min fina rödbetsodling helt fördärvad. Blasted!
Så slår det mig i detsamma att det naturligtvis var detta som föranledde Simba att väcka mig mitt i natten. Han hade varit ute och sett vad som pågick. Han ville, i all välmening, göra mig uppmärksam på det. Trög som jag var gick det inte alls in i min skalle att katten hade något viktigt att berätta. Så på sätt och vis får jag väl skylla mig själv.
Förmiddagens aktivitet blev att sätta upp ett nät kring återstoden av rödbetorna. Rädda vad som räddas kan. Det blev också en räd bland de andra växterna i landet. Och så det fördömda bladmöglet. Både Cherie, Amandine och Rocket har fått svåra angrepp av potatisbladmögel. Även här gällde tesen ”rädda vad som räddas kan”. För att undvika brunröta återstod bara att klippa av all blast och hoppas att knölarna får ligga friska och fina tills de är dags att skörda.