Hugsvalan

Idag har jag tillsammans med forna kollegor Lage, Lars-Olof och Rolf tagit avsked av vår gemensamme vän och yrkesbroder Stig Åkesson. Det blev en finstämd stund i Vistasalen vid Vist kyrka. En stund av minnen och tacksamhet. Att medvara i de flyktande minuter som bar på det tydliga avslutet kändes viktigt och värdefullt. Just den stunden som sätter punkten. Men i detsamma också leder framåt. Precis som i en löpande text. Varje menings alldeles egen punkt. Men som sedan följs av nya meningar. Till nästa stycke. Till nästa avsnitt. Till hela berättelsens slut.

För mig blev denna stund i Vistasalen också en stund till minnet av min pappa. Just denna dag, på förmiddagen den 16 oktober, för exakt 15 år sedan dog han. Och när jag tänker tillbaka på den dagen och dagen innan drar jag mig detta till minnes:
Under seneftermiddagen den 15 oktober 2000 stod jag ute på Långegrund och spanade efter höstflyttande fåglar. Det var, årstiden till trots, ganska skönt i luften. Men ont om fågel. Just som jag bestämt mig för att gå hemåt upptäckte jag en ladusvala. Tätt över vassen inne vid land flög den omkring. Vilsen. En ensam svala i mitten av oktober. Sent för en som har långt att flytta. Det varma höstvädret kanske fått henne att dröja kvar. Eller hade hon varit sjuk och inte tillräckligt hunnit ladda med energi för att påbörja sin långa resa. I kikaren såg jag hur hon lämnade sjölandet vid Haganäs. Men plötsligt tvekade och vände. Kraften verkade inte räcka. Som om vingarna inte ville bära. Som om hon, på samma gång, både ville flyga och stanna. Ett par gånger upprepade hon sin ansats men vände. I nästa försök blev hon mera beslutsam. Tog snabbt höjd över vassarna och gav sig ut över sjön. När hon så passerade mig längst ut på sandreveln kvittrade hon till, sådär som svalor ofta gör… i ett lågmält farväl… som att hon observerat mig därute. Och som en liten, liten prick såg jag henne försvinna borta i horisonten mot Torpa.
Samma kväll pratade jag med min pappa i telefon. Vi pratade om vad jag sett. Och vi pratade om en resa som var planerad.
Dagen efter, måndagen den 16 oktober, hade han skapat sig ett par timmars egentid. Han var ute tidigt i det vackra höstvädret med såg och yxa. Under morgontimmarna hade han fällt en lind på tomten. Det arbetet blev det sista i hans liv. När linden fallit och låg kvistad orkade inte hjärtat mer. En infarkt satte stopp. När jag gick till nattlig vila efter en lång och omtumlande dag drog jag mig till minnes den lilla svalan från dagen innan. Svalan som efter mycken tvekan äntligen vågat anträda resan över till andra sidan.
I den stunden upplevde jag som om svalan bar på en själ och hade tagit som sitt uppdrag att föra den till en annan plats.
Ett par veckor senare träffade jag konstnären och bildhuggaren Morgan Andersson. Han fick min berättelse. Och tillsammans med den fick han också linden som min pappa fällt. Av lindens stam skar Morgan fåglar… och en av dem blev en svala… en ladusvala… en hugsvala…