lördag 31 maj 2014

Åskskuren



Har lite svårt att acceptera att jag inte orkar göra allt jag vill. Och i den takt som jag önskar. Idag har allt gått på ren och rå vilja. Efter två timmar på väggen med slipmaskinen var det dags för lunch. Som en sombie lyckades jag med konststycket att steka några skivor blodpudding. Och att äta. Sedan blev det sofflocket. En tupplur på minst en halvtimma. Sedan på't igen. Ytterligare drygt två timmar timmar slip- och skrapjobb. Sedan middag och ytterligare en tupplur. Eftersom jag agerat hundvakt idag blev det också en liten nätt promenad. Fem kilometer, typ.
När kvällen kom började åskan att mullra. Mest på avstånd. Och regnet föll. Ett befriande och uppfriskande regn. Det kändes precis som om energin återvände i takt med att åskvädret drog förbi.
– – – – –
Jag och hunden går ut i regnet. Hör hur dropparna smattrande tar sig ner genom trädens lövverk. Ser hur det glittrar i gräs och blomster. Ser hur solen bryter igenom och spänner regnbågen som en bro över ”Huludalen”. Mellan Berg och Skog. Känner hur det doftar. Försommarluften är tung av dofter. En mixture av allt som växer. Allt som genom spröda cellväggar läcker dofter och essenser. Allehanda gräs och örter. Träd och buskar. Picea, syringa, convallaria, sorbus...
En liten katt gömmer sig under den gamla stugan. Hon har tagit skydd för regnet. Nyfiket kikar hon ut genom gluggen i stenfoten. Nyfiken på mig och på mitt fyrbenta sällskap...


– – – – –


I torsdags skrev jag här på bloggen om stararna. Om deras ungar. Och om att de snart skulle lämna sina bon. Jag visste nog inte riktigt själv hur det verkligen stod till. Men den inbyggda känslan, efter många års iakttagelser, sa mig att det inte skulle vara länge kvar. Jag gissade att alla stararna skulle vara ute innan maj slog om till juni.
Idag var de flesta bohål och holkar tomma. Ett frenetiskt svirrande och skränande har hörts hela dagen från träden runtomkring. I morse flög de ut. Ett kaxigt jubel har utgått från alla lyckliga ungstarar och deras föräldrar... Vingarna bär! Kolla på mej! Se hur jag flyger... Det här är ju skithäftigt... Kom så drar vi en runda! Kom så kollar vi hur det står till hos alla andra... Kom så letar vi käk! Nu får vi äntligen välja själva vad vi skall  äta... Det skall bli skönt att slippa såna där äckliga trädgårdsborrar som vi har fått i en hel vecka nu... både morron, middag och kväll... yipppieee, jag dyyyyker...!

fredag 30 maj 2014

Tröstegök och syréndoft




I kväll gol göken i Intagskullen. Östergök. Syrenerna blommar och doftar. På det hela taget riktigt go' stämning. Särskilt på kvällskvisten när vinden har lagt sig och alla gräsklippare och trimmers har stannat för natten. En stund i kväll ägnade jag åt att installera möbler i trädgården. När jag var i färd med det kom Malin och Axel strosande på stigen i åkerkanten. De stannade upp vid en av mina holkar. Den svarta i dubbelbjörken. Vet inte vad de pratade om. Men jag tänker att det var viktigt. Och jag blir alltid glad när föräldrar och andra vuxna tar sig tid att iaktta och reflektera över företeelser i naturen tillsammans med barnen. Skapar nyfikenhet. Ger naturen ett värde. Det skänker hopp och tröst, tänker jag...

torsdag 29 maj 2014

Klara färdiga flyg!

Sommaren har maxat. Just nu är den högproducerande med gott om föda för fåglar. Det verkar ha blivit ett bra år för stararna. Föräldrarna har haft några hektiska veckor men snart har de klarat sin plikt och sitt stora ansvar.
Nu i kväll när jag gick runt och kollade i markerna här utanför hörde jag hur ungarna flygtränade inne i alla holkar och bohål. Det smattrade av ivriga vingar. Ur varje litet fågelhemman kikade nyfikna ungar ut. För att, från bokanten, få de allra sista flyglektionerna. Och för att bekanta sig med den närmaste omgivningen. De höll också koll på föräldrarnas mattransporter. Den som sitter i gluggen kniper nästa leverans.
Inom några dagar har alla ungarna lämnat sina bohål. Kanske inte ens maj hinner slå om till juni innan det hela är över för den här gången. Så nära är det. Inom kort gapar trädhål och holkar tomma. Efter de senaste dagarnas stoj och skrän blir det då ödsligt tyst.
När ungarna väl kommer ut är de flygfärdiga. De ger sig med en gång iväg på födosök tillsammans med föräldrarna i den närmaste rejongen. Men efter bara några få veckor drar ungfåglarna iväg. De flyttar till höst- och vinterkvarter. Bortåt nordsjökusten bär det av. Danmark. England. Tyskland. De gamla fåglarna stannar kvar här till sensommaren men blir sällan regelbundet synliga på häckningsplatsen.
Som jag tidigare nämnt har jag haft åtta par som häckat här i år. Med en genomsnittlig kullstorlek på fem ungar torde det bli 40 nya unga starar som skall vara en viktig del av garanten för artens fortbestånd. Totalt alltså 56 som jag haft den äran att vara granne med under vår och försommar. Många kommer att gå åt på vägen. Men förhoppningsvis kommer många också att klara sig bra och återvända.
Försommargrönskan med sin mångfald av gula och gröna nyanser börjar sakta övergå i mera enhetlig blågröngrönska. Fortfarande har vi några veckor kvar då dagarna blir längre och längre. Det gäller att passa på att njuta. Att ta till vara dagarna. Att samla på ljus. Och på upplevelser...

onsdag 28 maj 2014

Att sätta avtryck


Idag på förmiddagen gick jag en runda i ängarna tillsammans med en vän. Alldeles bredvid den smala vägen upptäckte vi det lilla kidet från igår. Geten hade lämnat den lilla där i gräset. Och manat henne att inte röra en fena. Blickstilla låg hon med öppet öga. Hon såg oss. Vi såg henne. Hon stannade kvar. Vi hastade bort. Skyndade oss för att inte störa. Senare på dagen kunde jag inte stilla min nyfikenhet på annat sätt än att återvända för att se om kidet ännu låg kvar. Men, nej. Det enda som fanns kvar av vår upptäckt var en pytteliten lega i gräset.
Ett diskret litet avtryck i tid och rum...

tisdag 27 maj 2014

Dagens underbara under

Förmiddagen idag har jag skrapat färg på gamla huset i Skog. Vid pass klockan tolv ställde jag mig i duschen för att friska upp mig inför lunch med gamla kollegor. Insvept i min handduk korsar jag köksgolvet. Min vana trogen, eller kanske mera som en reflex, tittar jag ut genom fönstret. Jag hajar till! Något oväntat! En, till synes ensam, råget kommer sakta gående över Björkebackaåkern. Hon hukar lite. Lystrar. Provsmakar några örter i sin väg. Så stannar hon. I en liten smal skuggstrimma blir hon stående. Blickar bakåt över ryggen åt mitt  håll. Ser hon mig genom fönstret? Har jag rört på mig för mycket? Men hon tittar inte på mig. Hennes uppmärksamhet är riktad på något helt annat. Hon har sällskap. Hennes lilla nyfödda kid följer henne i spåren. Kryper under henne och börjar dia. En kort stund står de där. Tålmodig mamma. Ivrigt barn. Snabbt lyckas jag få fatt på mitt korta tele. Smyga ut på farstutrappan. Andlöst. Först bara titta. Sedan några bilder. I bakgrunden syns den stora almen i bäckravinen. Och det gamla huset där jag för en stund sedan skrapat färg. Naturen är nära här. Fåglarna och djuren. I varje stund händer något värt att notera. Att stanna upp inför.  Omgivningen bjuder oräkneliga scener. Med sekvenser av dramatik, gyllne ögonblick och underbara under...

söndag 25 maj 2014

Kors i kovallen!



De senaste dagarnas värme och regn har gjort att växtligheten fullständigt exploderat. Nu går allt väldigt fort. Det är svårt att hänga med. Det som stod i knopp igår är fullt utslaget i dag. Och det som blommade som bäst i förra veckan har mestadels blommat över.
Blomsterprakten är fantastisk här just nu. Helt på topp står alla de tre arter av kovall som växer här i ängarna. Mest talrik i år är skogskovallen. Den är i det närmaste marktäckande på stora ytor i sluttningarna. Ängskovallen som normalt brukar inta den ledande positionen är lite mindre utbredd men fortfarande väldigt riklig. Den har sitt starkaste fäste i, stora ängen, Sorgedalen. Lundkovallen, eller Natt och dag som den numera kallas, är spridd över stora delar av arealen. Främst på skuggiga ställen. Men även ute på de gamla vallarna. Den hör egentligen inte hemma här i mina ängar. Den har kommit hit med frö från Södermanland. Min pappa hade med sig det från Torö i Nynäshamns skärgård en gång när han hälsat på sin syster där. Natt och dag trivs tyvärr alltför för bra. Den blir betydligt mera högväxt och vegetativ än de andra kovallerna. Det gör att den skuggar marken och hotar att konkurrera ut en del känsliga arter som pyrola och kattfot. Eftersom kovallerna är ettåriga har jag ibland gjort allvarliga försök att utrota Natt och dag. För att klara det måste man vara på bettet redan i den tidiga blomningen för fröet mognar fort. Det går att hålla den ganska bra i schack med denna tidiga plockning. Samtidigt är den väldigt vacker. Det är på sätt och vis roligt att ha den här, så det gäller att finna balans.

Bild 1) Ängskovall  (Melampyrum pratense).
Bild 2) Skogskovall  (Melanpyrum silvaticum).
Bild 3) Natt och dag [Lundkovall]  (Melampyrum nemorosum).

fredag 23 maj 2014

Kvällsdopp i skogens öga


Den andra september 2011 var vännen Håkan och jag hos Dan i Erikshult. Vi gjorde en promenad till hans nyanlagda damm. Dan var stolt över sitt projekt och ville förstås gärna visa.I blogginlägget med rubriken ”Ett nytt öga i skogen” skrev jag: Ett spännande projekt som skall bli intressant att se utvecklas.I kväll hade vi åter nöjet att gästa hos Dan. Och naturligtvis stod ett besök vid dammen högst på att-göra-listan. Och just se hur projketet framskrider.Utmed den slingrande vägen genom hagarna stod forfarande några äppelträd i blom. En liten fårflock betade och lammen hoppade glatt omkring på stenarna. Såg ut som om de lekte kull. Längre ned i skogens halvskugga under en ek blommade liljekonvalj. I den varma sommarkvällen sjöng svarthätta, lövsångare och trädpiplärka med höga röster.När vi kom fram till dammen lämnade en kull med tio små gräsandungar strandkanten. Alldeles nykläckta såg det ut. Andmamman tryckte i det längsta i en tuva men när vi kom för nära lyfte hon och flög iväg. De nio små paddlade en runda i dammen men la sig ganska snart tillrätta på samma ställe som de kom ifrån. Klart att det blev en del uppståndelse när vi kom. De hade ju haft det stilla och lugnt här.När de små dunbollarna simmade runt krusades vattenspegeln. Kvällsolen alstrade små reflexer. Det klara och friska vattnet blev med ens helt oemotståndligt. Badtokig som jag är blev jag helt enkelt tvungen att provbada i skogens öga...Länk till inlägget 2011:http://sunebroman.blogspot.se/2011/09/ett-nytt-oga-i-skogen.html

torsdag 22 maj 2014

Gäster hos Bolon











Våren 2011 såldes semesterhemmet Udden. Typografernas stuga vid Åsundens västra strand fick ny ägare – Bolon Mattans Fastighetsbolag. Ett par år senare slutade jag mitt arbete på Ulricehamns Tidning. I samband med det publicerades det som en nyhet. Rubriken löd ”Siste typografen lämnar UT”.
Under mina år på tidningen upplevde jag att vi hade fin sammanhållning och god kamratskap. Främst då bland de som var mina yrkesbröder. Gemenskapen stärktes mycket tack vare att vi ägde det fantastiska sommarhuset tillsammans. Vi hade en träffpunkt utanför arbetet. Som knöt oss samman.
Lördagen den 19 januari 2013 skrev jag ett inlägg här på bloggen med rubriken ”Plats för nyheter” http://sunebroman.blogspot.se/2013/01/plats-for-nyheter.html. Där står det om hur den siste ”typografen” lämnar sitt jobb och hur typografernas stuga samma vecka får ge vika för grävskopan. Den siste ”typografen” fick gå. Typografernas stuga förvandlades till kaffeved.
Kvar fanns: Vemod. I alla fall fram tills dess att de flesta av alla frågorna fått sina svar. Nu så här i efterhand kan jag reflektera över det som skett. Och konstatera att det i många stycken varit befriande. Att lämna jobbet har sina sidor. Precis som tidningen har sina. Men när innehållet känns urvattnat och det mesta blir repriser. Då frågar sinnena efter stimulans. Efter nya utmaningar. Nya uppgifter. Med innehåll. Med mening.
Att huset på Udden revs var egentligen väldigt passande. Det markerade tydligt att en epok var till ända och att en ny var i antågande. Vi som haft huset som en oas. En tillflykt. Ett ställe att ladda batterierna. Vi behövde det inte längre. Vi hade gått vidare. Fyllt våra liv med nytt innehåll. Nu stod huset inför samma framtida utmaningar. Det skulle fyllas med nytt innehåll. Svara upp mot nya uppgifter. Åter komma till heders. Få en ny glansperiod.
Det blev ett helt nytt hus på det gamla husets plats... och med en stor del av det gamla husets själ!

– – – – –

Idag har vi, jag och mina forna arbetskamrater, varit inbjudna till en heldag med Bolon. Vi gick på studiebesök i mattfabriken tillsammans med Lars. Stolt visade han varje del av hela den imponerande anläggning. Vi fick också höra Annica berätta om framtida utmaningar och mål. Hon berättade också med värme och inlevelse om hur mycket huset redan har betytt för henne och för företaget. Efter rundvandring bar det sedan av till det nybyggda huset för lunch. Det blev en fantastisk upplevelse för oss alla. På många sätt var det som att komma hem. Mycket är sig likt. Udden är för oss förknippat med så många fina stunder. Dagens upplevelser förlänger raden av outplånliga minnen...

– Tack för en fantastisk dag!


Bild 1) Annica berättar.
Bild 2) Lars guidar.
Bild 3) Det nya huset på Udden från sydost.
Bild 4) Interiör – spegelväggen.
Bild 5) Roland – södra gavelrummet.
Bild 6) Lage i trappan.
Bild 7) Roland, Wicke, Los och Lage.
Bild 8) Förra ägarna – ”typograferna”:
              Lars-Erik, Harry, Roland, Lars-Olof, Ingemar,
              Sune, Lage, Rolf, Jan, Stig-Eric.
              Saknas: Stig.


söndag 18 maj 2014

Fallskärmar och paraplyer




Kan knappast nog uppskatta den välsignelse som föll över mig och mina odlingar idag. I går kväll sådde jag 25 sträckmeter grönsksfrö i mitt lilla trädgårdsland. Vattnade helt enligt regelboken i raderna före sådd och lade fiberduk på. Nu i kväll föll regnet över nysådden och gav precis det som jag bad om i min tysta bön.
Andra frön har också virvlat runt här idag. Då menar jag inte främst Ebba och Lisa utan alla maskrosfrön som de blåst ut över nejden. Lika fint och lika roligt varje gång. Nästan som att blåsa såpbubblor. En välriktad blåsning och så kolla hur många frön i luften det blev...
Maskrosfröna svingar sig ut. Som fallskärmshoppare hänger de små kapslarna där och dinglar. Förmågan att styra är minimal. För att inte säga obefintlig. Men förhoppningen är såklart att landa på ett rikt och bra ställe. En plats där det lämpar sig att lämna fallskärmen, slå rot och stå upp som en ny, vackert blommande gul ros till nästa år. Under vårt maskrosblåsande förde den svaga sydvinden in det område med regn som väderprognosen utlovat. Tur för oss att kvarglömda paraplyer fanns i gamla stugan. Med paraplyerna i högsta hugg... på vildaste Madicken-vis kunde vi leka att vi var fallskärmshoppare på nya uppdrag...

lördag 17 maj 2014

Partner i jordbruket



Äntligen blev det lite fräs på trädgårdsarbetet. Mycket tack vare att en nära vän beredvilligt ställde sin Partner till förfogande...
Det är kanske lite sent att sätta potatis nu. Men å andra sidan – bättre sent än aldrig, tänker jag. Det kan ju visa sig vara en lyckoträff. Vem vet innan loppet är kört. Det har ju inte varit någon direkt värme den senaste tiden. Och i jorden än sämre. Idag har jag jordbearbetat totalt cirka 60 kvadradmeter. En del av den ytan är vikt för rödbeta, kålrot och morötter. Och dessa har jag sått idag.
Potatislandet har jag berett med jordfräsen, krattat bort de värsta torvorna och plockat lite sten. Jag var också iväg en sväng och lyckades få tag på ett par påsar med sättpotatis. Det sista som gick. Det blev inte att välja sort. Det var att ta det som fanns. Timo och Marine. Två för mig helt okända knölar. Skall bli spännande. Förutom dessa två nyförvärv har jag ytterligare två sorter som jag fått av min farbror Sven-Åke. Cherie och Amandine.
Planerar också att sätta en rad bondbönor, en rad med märgärtor och en med sockerärtor.
Dagen till ära körde jag med min souvenir-T-shirt från Landsort. Tyckte att typografin på den matchade dagens sysslor. Att fixa ett LAND och att välja SORT...

fredag 16 maj 2014

Starar i lind och alm




Det tar ett tag att klura ut vad som har flyttat in i holkar och hålträd. De två senaste kvällarna har jag vandrat runt här i Skog för att se hur många starar som häckar i år. Hittills har jag hittat åtta par. Tre av paren i gamla hålträd. Två av dessa har flyttat in i lindar. Ett av dem i en alm. Fem par har fått nöja sig med att bo i holk. Eller om de har fått förmånen... jag vet inte riktigt. Svårt att veta vad som står högst på önskelistan vad beträffar bostäder för starar. Men faktum är att det finns ett förhållandevis stort antal prima starholkar som står obebodda detta år. Tror jag räknade till nio.  Holkar som förr om åren haft lyckade häckningar.  Om vi då, samtidigt betänker att nära hälften av årets starpar valt hålträd torde det vara det mest attraktiva. Två av paren som häckar i holk i år har dessutom flyttat in i holkar avsedda för göktyta. Alltså inte i starholk! Satte upp fem sådana för några år sedan men några göktytor har inte behagat komma. Det är annars ett av mina mål. Att få tillbaka häckande göktyta. De fanns här på 1960-talet.
Förutsättningen för att stararna över huvudtaget skall komma in i holkar avsedda för göktyta är att de genomgår en ombyggnation. Det jobbet beställdes antagligen i slutet av förra häckningssäsongen och lämnades ut på entreprenad till en av traktens mest effektiva hackspettar. Han har mejslat upp ingångarna till erforderlig storlek... och i sin iver har han även hackat sönder ett stort antal mesholkar...

Bild 1) Staren som bor i almen på väg ut från boet.
Bild 2) Stare som bor i holk på en ask på väg hem med käk till barnaskaran.
Bild 3) Nyutslagen lind med de röda knoppfjällen kvar.
Bild 4) Almens frö i knippe.

torsdag 15 maj 2014

Skriet

Idag har jag använt några timmar för att göra upp kampen med ett par vindfällen från skogen. Är just nu duktigt trött på att hålla på med ved. Det har blivit  alldeles för utdraget i tid. Ved skall vara kapad, kluven och klar senast i mars. Det är inte ett sommarjobb! Att stå och klyva ved när naturen grönskar är förenat med olust, stress och ångest...
...och som bekräftelse på alla dessa tungsinnets känslor dök detta förvridna ansikte upp just som jag spräckte en kubb...

onsdag 14 maj 2014

Kyckling special




– Tjäna Sune, hur ä läget? Frågan fick jag levererad i telefon och det var vännen Göran som hörde av sig.
– Jo tack, det är bra, svarar jag. Jag håller på att laga kyckling special.
– Kyckling special, vad är det för nå't, undrar Göran.
– Helstekt kycklingfilé, kokt matvete och stuvade nässlor, svarar jag.
– Det låter gott, säger Göran.
Efter att vi avhandlat det som samtalet egentligen var ämnat att handla om avslutades detsamma. Jag återgick till matlagningen.
Kyckling special? Var fick jag det ifrån egenligen? Om sanningen skall fram så fanns inte den rätten i den stund som jag berättade om den. Den var ett utslag av vild fantasi som uppstod i ögonblicket. Namngivningen gjordes utan ceremoni. Snabbt. Utan att tänka.
Det som dock, trots allt, var sant var att jag faktiskt hade en kycklingfilé som låg i järngrytan och småstekte i smör och rapsolja. I grytan fanns också ganska rikligt med grovmalen svartpeppar och en näve örtkryddor. I en kastrull strax bredvid kokade ett par deciliter matvete. Det där med nässlorna var liksom inte riktigt genomtänkt. Jag hade sett att det fanns några stycken nere vid komposten. Och jag hade tänkt att plocka dem innan det var dags för touch up runt kompostbehållaren med trimmern. Nu plötsligt blev det mera handling än tankar. Nässlorna skördades och förvälldes. Ur kylskåpet hämtade jag fram en burk keso med bästföredatum 18 april, en burk med soltorkade tomater i olja med bäst före 30 juni 2012 och några skivor färsk pepparsalami.
Salamin och tomaterna klippte jag i småbitar med en sax. Sedan blandade jag ner det i keson.
Nässlorna stuvades och smaksattes med en liten bit av en buljongtärning.
Lagom till att vetet var färdigkokt hade jag stuvningen klar. Skar upp kycklingfilén i skivor. Lade upp en del av kesoblandningen (som för övrigt smakade helt fräscht) och toppade med lite nyskördad gräslök. Därtill matvetet och ett par skedar svart vinbärsgelé. Gelé är jag lite svag för. Har nästan alltid det till mina kycklingrätter. Så det fick åka med här också. Nässelstuvningen hade jag på sidan om. Hällde på lite efterhand som jag också fyllde på med mera vete. Så hade jag då skapat min improvisationsrätt som för mindre än en halvtimma sedan alls inte fanns. Kyckling special! Och jag kan rekommendera den. Själv kommer jag att laga den fler gånger nu när det faktisk också finns ett recept!
Efter den sena lunchen. Eller snarare lunchmiddagen tog jag mig en välförtjänt tupplur. En halvtimmas sussa på maten bör man unna sig när man känner så. Det kan pensionärer och arbetslösa göra utan att skämmas. Och dessutom berätta helt öppet och ogenerat om.
Eftermiddagen bjöd på ett fantastiskt vackert ljus. Åskan mullrade en kort stund och mörka moln tornade upp sig i sydväst. Solen lyste igenom den späda grönskan och väckte ytterligare dess lyster. Under tiden som sol och mörka moln spelade sin dramatik på himlen körde jag gräsklippare. Senare på kvällen vandrade jag runt i åkerkanterna på de nyklippta stigarna. Rödhaken sprudlade silver i skymningsbägaren. Taltrasten ropade ut sin frenesi. Björktrasten sket en lång stråle och lämnade hastigt sin vaktpost. Gnisslande och ivrigt flaxande flög han in i ett skyddande buskage.
Själv gick jag en sväng uppåt Intaget. I virrvar av buskar och sly hade vildapeln kvällsöppet i några av sina ljusrosa blommor... helt betagen tittade jag in ett slag...

tisdag 13 maj 2014

Vårens första pipor




Det är så här års den perfekta tiden att skära rönnpipor. Inspiration fick jag av ett inlägg på facebook idag på förmiddagen. Det var min kusin Lasse som delade med sig av sin viktiga vårmarkör:
– Man måste göra minst en rönnepipa varje vår, annars är det som det fattas nå't. Inte för att de låter så mycket. Det är mer doften och känslan, skrev han.
Och precis så är det. Man behöver upprepa för att behålla känslan och kunskapen. Jag måste dock erkänna att jag inte tagit mig tid att skära rönnpipor varje vår. Faktum är att det kändes som om det var rätt längesedan.
Men känslan var densamma. Och doften. Doften förde också tankarna långt tillbaka i tiden. Den förde mig till livets allra första upplevelser av rönnpipor. Då, när min pappa gjorde de första och visade mig. Det var innan jag hade egen kniv. Han fick tälja pipor på löpande band. Och jag minns hur imponerad jag var över att han kunde trolla fram ljud ur en pinne. Det blev lätt både fem och tio pipor som han fick göra för att stilla min fascination och nyfikenhet. Och jag minns också hur jag ställde piporna i ett glas med vatten för att de inte skulle torka ut. För att de skulle gå att använda nästa dag också. När jag senare fått min allra första kniv. Jag var väl kanske sju år. Ja, det var då vi började med kniv. Och vi hade kniv i bältet, alla mina kompisar och jag. Vi var scouter och vi lärde oss tidigt att umgås rätt med kniv. Det var liksom självklart att ha kniv. Det första riktiga verktyget. Kniven blev en vän som vi delade massor av tid med. Vi täljde vandringsstavar, grillpinnar, spjut, pilbågar, pilar, slangbellor och rönnpipor. Ja, vi täljde ibland bara för täljandets skull. Liksom för att känna att vi med knivens hjälp kunde forma och skapa. Sinnets koppling till handen. Och handen till sinnet. Och ett tidsfördriv. 
Idag tog jag mig tid att göra vårens rönnpipa. Första försöket misslyckades. Det gick inte att få något ljud alls ur den första pipan. Den andra däremot blev desto bättre...