lördag 29 november 2014

Gallring och hamling



Röjningen i bäckravinen och kring Mouhûleakern fortsätter. Idag har jag hamlat en lind på toppen av den lilla kullen som begränsar Moahûla mot nordost. Ett lite knepigt jobb. Alltid när jag hamlar assisterar jag med fyrhjulingen. Reser en stege. Klättrar upp till minst dubbla höjden mot det tänkta kapstället och fäster en wire. Wiren hakar jag sedan fast i fyrhjulingens winsch. Därefter spänner jag försiktigt i fällriktningen. Sänker ner stegen till nästa arbetshöjd och sågar rikt- och fällskär. Fällskäret gör jag med stor brytmån. När jag är nöjd med dessa förberedelser går jag ner på marken. Startar fyrhjulingen och lägger i backen. Gör ett ryck. Oftast lyckas jag fälla trädet i första försöket. Arbetsmetoden är väl utarbetad efter att ha gjort många liknande fällningar.

Förutom denna nyhamling har jag också valt att fälla en lång, gänglig och grenfattig lind helt nära bäcken. Alldeles intill växter ett par unga och mera grenrika lindar som får utvecklas till ersättare. Och kanske även här så småningom göra en hamling...


fredag 28 november 2014

Hjuldagen


Så var det då åter dags att knäböja inför fälgkorset. Det hör hjuldagen till. Från och med måndag är det krav på vinterdäck om vinterväglag råder. Om det finns att läsa på transportstyrelsens hemsida: Vinterväglag anses råda när det finnes snö, is, snömodd eller frost på någon del av vägen. Det är Polisen som avgör om det råder vinterväglag på platsen. Så långt Transportstyrelsen.
Morronsolen bröt plötsligt fram med fullständig kraft. I en smal molnspringa sände den sina bleka strålar. Överraskande. Välkomna. Den novembertrötta själen fick en välbehövlig energiinjektion. En livgivare i rättan stund.
Trots att det snart är december präglades dagens väderstämning mera av vår än vinter. En gröngöling hördes ropa i skogsbrynet. Lika förnöjd som jag över den lilla solstrimman. Samtidigt drog ett tåg med glada mesar fram genom terrängen. Ivrigt sökande efter fredagsgodis. Eller kanske på väg till någon av villakvarterets många utfodringsplatser. Ett gäng skator spatserade obekymrat om kring på grannens gräsmatta. Från ekarnas kronor hördes nötväckornas twittrande… tweet, tweet, tweet… 
Det kändes påfallande konstigt att ligga på knä och muttra med vinterhjul när vårkänslorna flödade fram.
Det som mest påminner om att det trots allt är vinter i rådande är väl att solen inte kommer särskilt högt på himlen även om den lyser. Det mörknar tidigt. Ett annat tydligt tecken är att badtemperaturen i sjön sjunker för varje dygn som går. Idag 6,5 grader… nu biter det!!! Hoppas att mina dubbar också biter om jag hamnar på glid…


torsdag 27 november 2014

Kill your darlings #2



Nu är det fullbordat! Igår den ena. Den andra idag. Tvillingbjörkarna har fallit för bilan. Och, i och med det, börjat sin resa mot eldbegängelsen. Kakelugnsved tänker jag mig. Brasor att avnjutas med aktning och vördnad. I virrvar av lågor och glöd skall minnesbilder projiceras. Som en retrospektiv exposition... och ur skorstenen utandningen – kolets frigörelse – ett dansande väsen över skogen...
...att åter inlemmas i nya löv, grenar, stammar... i nya minnen... i nya bilder... ett evigt kretslopp...

onsdag 26 november 2014

Kill your darlings #1


Det känns aldrig bra att avsluta ett trädliv som är vitalt. I växande. Tvärtom. Oerhört tungt och svårmodigt. Och just därför har jag dröjt i flera år med just dessa två blonda skönheter. Jag har helt enkelt inte haft hjärta att fälla dem. De båda björkarna är tvillingar. Frögrodda samma år. Deras vita stammar och hängande grenar, som ett vackert flor, har motsvarat sinnebilden av de perfekta björkarna. Som ett signum för svensk idyll. De har slagit rot och tillåtits växa upp i en liten ”nipa” i Bredåkers brantaste del mot ravinen. I stort sett lodrätt sluttar det ner mot bäcken. Här har någon i historisk tid, kanske min morfar, kanske min morfars far byggt en stödmur. Under mycket möda och stort besvär har de baxat fram stora block och stenar. Byggt muren och skyfflat jord för att fylla upp på åkersidan. Jag kan tänka mig att det med den tidens hjälpmedel kan ha tagit flera veckor i anspråk. Målet har varit att bygga en jämn kant för att få åkerjorden att stanna kvar. Hindra den att rasa ner i ravinen.
Det jag befarat under lång tid, men som hittills inte inträffat, är att de båda björkarna, i allt mer tilltagande storlek, skulle bilda hävstång, falla omkull och rasera hela den uppbygga stödmuren. Denna risk är nu eliminerad. Ibland finns ingen återvändo... Sometimes you have to kill your darlings...

måndag 24 november 2014

Gubbar på rotlösa stubbar

Idag har jag, tillsammans med vännen Jan, skapat installationskonst i Ruggebo. Kanske låter det lite pretentiöst att kalla det vi gjort för konst. Men på något sätt är det i alla fall en installation. Ett rumsligt integrerat verk. Vad det i verkligheten handlar om är att vi har röjt stigen ner till Ruggebotornet. Vårt fågeltorn i strandkanten. Ett antal askar i varierande grovlek har, efterhand vindarna dragit fram, blåst omkull och lagt sig över stigen. Och stigen har mer och mer börjat likna en hinderbana. Mer hinderbana än lättforcerad väg. Den allra grövsta av stammarna styckade vi upp till kubbar i bekväm sitthöjd. När vi var klara med jobbet och betraktade platsen med de rotlösa stubbarna fick den en touch av monumentalitet. Eller ävensom en ceremoniplats. Här kan nu den vandrande ta sig en paus. Sitta ner och filosofera. Installera sig. Lyssna till naturens ljud. Eller sina egna... allt efter lust och fallenhet...

söndag 23 november 2014

Örnen i alen – ett, två. tre



Idag har vännen Lasse varit här och fyllt min dag med innehåll. Som alltid när vi träffas drar vi ut en sväng med kikare och termos. Oavsett väder. Oavsett odds att uppleva något extra i naturen. Idag var det minsann både taskigt väder och dåliga odds. Mörkt, regn i luften och snålblåst från sydost. Så vad göra. Efter en runda härutanför för att detaljstudera röjningsläget och mina framtida planer i ängsregionen drog vi ner till sjön. Ruggeboviken. Precis som väntat – i stort sett livlöst i viken. Ett par skarvar trängdes på den största av Ruggebo stenar. Den lilla del som fortfarande sticker upp ur högvattnet. En skäggdopping syntes på långt håll. Med låg profil i det blekgrå vattnet. Och ett par knipor.
Så inträffar det oväntade... En storvuxen havsörn dyker plötsligt upp på himlen norr om fågeltornet. En gammal fågel. Vit stjärt. Troligen revirets härskande örnmamma. Örnen gör en vid gir över viken. Med hängande fötter. Ser det nästan ut som om den tänker sig ett fiskafänge... sänker sig över vattnet men ångrar sig och flyger in mot strandskogen på låg höjd. Kommer ut en sväng till och gör sig synlig. Låter sig studeras. Magnifikt. Ståtligt. Tillbaka in bakom träden.
Reflexmässigt sliter jag upp min kamera trots att jag bara har normalzoomen på.
– Pass på, säger jag till Lasse... förvånar mig inte om vi får örenen rakt över oss... det känns som den är på väg söderut.
Vi väntar några sekunder... kanske en halv minut. Men ingen örn.
Våra skärpta sinnen slappnar av... och då, just i den stunden när vi är lite ouppmärksamma... då kommer örnen... seglar upp bakom alarna alldeles intill oss...
Just som den ska glida över den närmsta toppen, högst tjugo meter bort och till synes landa rakt i tornet, får den syn på oss.... tvärvänder blixtsnabbt och försvinner...
Under den korta stunden hann jag huka mig ner på golvet i tornet... fyrade reflexmässigt av två exponeringar helt på måfå... autofokusen tecknar alens grenar skarpa och fina... den flyende örnen förvandlas till ett hjärnspöke...
Samtidigt som jag fotograferar örnen genom alens grenar.... riktar Lasse sin kamera mot mig... Så förvandlas detta ögonblick och stundens dramatik till en fotosession – ett, två, tre...

fredag 21 november 2014

Hornprydd keramik



Idag trillade jag in på Vävkompaniet i Borås. På Marina Bengtssons visning av rakubränd konstkeramik. Har tänkt flera gånger att jag borde kika in och se utställningen men inte förrän nu, på dess näst sista dag, blev det av. Ett 30-tal figurer finns att beskåda. De flesta hornprydda. Lite som storviltjägarens troféer hänger de där på väggarna. Men i mina ögon mera levande. Den rakubrända keramiken skapar livlighet i ytan på skulpturerna. En nästan organisk struktur som i sin tur ger föremålen en energisk laddning. De hornförsedda hästarna, enhörningarna, är lite av Marina Bengtssons signum. Jag har sett dem i en tidigare utställning och upplever, nu som då, att dessa sagoväsen i Marinas tappning förstärker sin ställning som svårfångat mytologiskt väsen. Vackra! Spännande! Fantasieggande!
– Det är något magiskt med rakubränd keramik, man vet inte rikgit hur det blir... Det är oförutsägbart och resultatet blir unikt, säger Marina när hon beskriver fascinationen med tekniken.

onsdag 19 november 2014

Extremt för män med Bad-Olle






I kväll var det premiär för Bastu Extreme i Kallbadhuset. Förre badmästaren Olle Rosell återupplivade sin klassiker från simhallen. Med eteriska oljor – svartpeppar, mandarine och pepparmynta – höll han ångan uppe. Denna kväll var vikt för enbart män. Passande nog just på internationella mansdagen. Många hade hörsammat inbjudan och det blev fullt hus i kallbadets båda bastur.
Efter fyra väldoftande bastuomgångar fick vi skrubba oss, och varandra, med grovsalt. Och efter grovsaltet massage med honung. Det är tur att någon hittar på nåt så ”tokigt” för att lyxa till det. Jag hade nog inte själv fått för mig att smeta in kroppen med flytande honung, bara så där. Det är mest i kvällsteet som jag använder denna sötma. Nu blir det att tänka om. Det går lika bra att intaga honungen via huden nämligen! När jag senare satte mig i bilen för att åka hemåt doftade det som i en sommarvarm bikupa. Och där satt jag som den drönare jag är... smått berusad av bouqueten...
Kvällen till ära uppvaktade ordföranden Janne Fritzon Kallbadhusföreningens förste guldkortsinnehavare. Åke Svensson heter han – guldkortsmedlem nummer 1. Guldkortet är hans egen innovation till föreningen. Det innebär att han har betalt för bad i fem år framåt. 10.000 kronor. För det får han också en del förmåner utöver bad. Nu hoppas föreningen på guldkortsmedlem nummer 2, 3, 4...
För mig är det bara att tacka, bocka, buga för denna pikanta, extrembastukväll tillsammans med glada, humoristiska, upprymda och varma människor...

tisdag 18 november 2014

Basalskottsbeskärning



För ett år sedan gallrade jag fram några unga lindar ur ett stort buskage i källarbacken. Meningen är att det på sikt skall bli ett litet bestånd med dekorativa hamlingslindar. Som alltid när man man gallrar och hugger lind blir det en mängd basalskott. Redan påföljande år är de hundratals och nästan meterlånga. Idag har jag klippt bort alla skotten. Jag gör det för att de små unga lindarna skall få en gynnsam start inför nästa växtsäsong. Troligen lär jag få hålla på att hålla efter basalskotten några år framöver. Men genom att göra det räknar jag med att den mesta växtkraften skall komma lindarna till del. Om skotten får vara kvar växer de snart upp till dubbla höjden och suger musten ur de träd jag valt ut. Det skuggar också stammarna vilket missgynnar tillväxt och etablering av lavar. Det hindrar också insekter som gillar att sitta på solbelysta trädstammar.
Att ligga på knä och klippa årsskott med sekatören kan för den utomstående te sig som ett tämligen andefattigt, oviktigt och meningslöst göromål. Men för mig är det en trivsam och avkopplande syssla. Att vara utomhus är det bästa som finns. Att arbeta vidare med mångfaldsmålet och med landskapets estetik är den kraftkälla som bäst av allt fyller på i mitt energiförråd...

LÄNK TILL FÖRRA ÅRETS INLÄGG:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/10/buskar-och-ris-2.html

måndag 17 november 2014

Åldringens sista suck




I flera hundra år har den stått högst upp i branten i Sorgedalen. Den gamla asken. 300 år... kanske 400 har gått sedan den lilla fröplantan slog sig ner där uppe på toppen av odlingsröset. I tidiga år blev asken topphuggen – hamlad – för att ge vinterfodertillskott åt kreaturen på gården. Lövtäktsbruket har återupprepats vart sjätte-sjunde år... Femtio, sextio gånger har människor kapat kvistar, bundit kärvar och hängt på tork. Lövet har varit begärligt för djuren. Grövre grenar som blev kvar blev till ved. Efter att djuren ätit lövet och barken blev tunnare pinnar och kvistar kvar. De användes för värma bakugnen. År 2006 var ett av de sista åren som asken forfarande hade gröna löv. Vi gjorde då ett försök att restaureringshamla den. Detta för att försöka förhindra att den bröts itu av sina höga förvuxna toppskott. Och för att den skulle kunna bilda en ny krona. Det ingreppet blev den definitiva dödsstöten för det gamla trädet. De få skott som det orkade skjuta från de nygjorda kapställena angreps redan första året av askskottsjukan. På det sättet fick asken inte någon riktig chans att på nytt utveckla sin krona. Den helt ihåliga sammen började så smått att tappa sin bark och till slut stod stammen där helt naken. Instabil. Den lilla rest av rotsystemet som fanns kvar angreps av svampar eller rötades. Varje gång jag gått förbi har jag tänkt... att nästa gång jag kommer är det nog slut. Och i morse när jag tittade ut genom fönstret märkte jag genast att något var förändrat. Gamlingen hade fallit omkull... den orkade inte en vinter till... natten till den 17 november 2014 drog den sin sista suck... och föll till marken.
Nu återstår bara skelettet. Ett ihåligt skal. På sina ställen vackert mönstrat av skalbaggslarver som ätit sig fram mellan ved och bark... och nu har jag att bereda kvarlevorna inför den sista vilan...

lördag 15 november 2014

Borsjtj och surdegsbröd




Rödbetssoppa – eller borsitj – tenderar allt mer att blir min paradrätt. Framförallt till höstsupéerna här i Björkebacken. I kväll var vi fem runt bordet som njöt av den röda soppan. Toppad med heta korvar och krämig youghurt. Extra, extra, extra blev måltiden med förstärkning av ett alldeles enastående bröd, bakat av vännen Malin i Lilla Bageriet. Ett mustigt surdegsbröd kryddat med jalapeño och cheddarost.
Ibland är det roligt att laga mat...
...och att bjuda!