Röjepiga – Fagningsblomma

När vitsippan blommar är det dags att röja i ängarna. Vitsippan har också fått namnet ”fagningsblomma”. Precis som ”röjepiga” så ger dessa namn tydliga signaler om att det nu är dags att ge sig ut med räfsa och tändstickor för att städa bort nedfallna kvistar och fjolårslöv.
När vitsippan blommar är den rätta tiden. Oftast slår den ut och är som finast just när marken har torkat upp något efter vinterns och vårens fukt. Det har blivit lite varmare i luften. Dygnsmedeltempen har höjts. När vitsipporna börjar växa och blomma hjälper de också till att lyfta det gamla lövet från marken så att de går lätt att städa bort.
Fagningen i ängarna har alltid varit ett viktigt moment i ängsbruket. Gamla nedfallna pinnar från träden är besvärliga att ha i markerna när man skall slå med lie. Gammalt löv som är fullt av svamp- och algsporer ville man inte ha in i ladorna med höet. Det skulle snabbt fördärva kvalitén på fodret. I synnerhet förr i tiden då det kanske var svårt att få höet riktigt torrt. En annan effekt, och kanske den viktigaste, är att röjningen ger marken en kickstart. Löv som hindrar solljus och värme att nå marken städas bort och de ytor som blivit tidigt röjda svarar snart med en snabb tillväxt av gräs. Nog så viktigt i ängarna där det gällde att få ut det maximala av arealen.
För mig personligen är röjningen på våren den finaste och bästa aktiviteten i ängsskötseln. Och i naturen överhuvudtaget. En sådan kväll som i kväll till exempel... Rödhakarna sjöng på kapp... de trillade sitt silver från granarnas toppar. De annars så högröstade trastarna fick stå tillbaka i kvällens konsert. Rödhakarna ägde scenen. I bakgrunden hördes också på avstånd ett par tranor ropa. Och morkullorna drog. Varv efter varv.
När jag räfsat några timmar, skymningen faller och kvällskylan kommer är det ett skådespel att tända lövhögarna, känna värmen och se på hur alla löven förtärs av elden...