lördag 18 januari 2014

Toppverandan tar form


Jag har ibland önskat mig en veranda. Det finns nästan ingen plats som är så skön som en sommarveranda. Oisolerad och med enkelglasade fönster. Ljud och ljus som flödar in. Man kan ställa ett fönster lite på glänt och höra regnets droppande. Följa vattnets kretslopp. En dag då åskan rullar in. Sitta där och höra mullret på avstånd.
Det närmaste jag kan komma en veranda här hos mig, är att inreda vindskupan – ”frunten”.
Jag kallar bygget för en toppveranda. Den har massor av glas och är oisolerad. Och ligger på övervåningen där den branta vindstrappan kommer upp. Här hoppas jag få distans till helvetet. Och ha hyfsat nära till himlen. Kanske det närmaste jag får lov att komma. Denna plats skall vara en tillflykt. Som ett minimalistiskt kontemplationstempel. En plats för reflektion. En plats för vila. En plats för samtal. En plats att besöka när man har svårt att komma vidare. Här kan man sitta och spana. Rakt ut i luften. Lyssna. Röka. Dricka kaffe. Tugga tuggummi. Läsa dikter. Studera vårens nyväckta husflugor. Höra deras surrande. Se deras försök att, med huvudet, spräcka fönstrets glas och vinna den efterlängtade friheten. Där de strider mot osynliga krafter. Den tunna genomskinliga hinnan av glas som både skiljer isär och smälter ihop allt varande. Så tunn men ändå så omöjlig att komma igenom...
Så kan livet i ibland te sig. Osynliga krafter styr våra liv. Krafter som vi inte kan rå på. Krafter som hindrar oss. Krafter som tvingar oss. Krafter som gör oss små.
Verandan skall vara en plats dit alla dessa krafter inte kan nå. De skall inte ha någon ställning här. Här skall vara en skyddad sfär. Här skall jag lyssna till mina andetag, min mage, min puls och mitt hjärta. Här skall alla surrande flugor befrias...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar