Årets första fotokväll på Abecita Konstmuseum gick i modefotografiets tecken. Boråsbördiga Sandra Freij berättade ingående om sin fotografiska utveckling och karriär. En resa som började i hennes morfars fotoalbum, förde henne vidare till Mullsjö, London och världen. Hon berättade bland annat om hur hon upptäckte relationen mellan måleri och fotografi och hur det öppnade en helt ny värld för henne. Då hon själv ansåg att hon inte var tillräckligt bra, rent tekniskt, på att måla kom fotografiet att bli hennes stora möjlighet.
Sandras morfar var lokförare och hobbyfotograf. En kombination som, hon kunde se, gav tydliga avtryck i hans fotografi. Bilder tagna i tågkupéer och hemma i lägenheten hade något slags poetisk dramatik som hon fascinerats av. Bilder som lämnar en hel del till betraktren att fantisera och fundera över. Att ställa frågor som; vad hade skett strax innan och vad sker efter att bilden är tagen? Sandra följde i spåren efter sin morfar. Tankarna och manéret tog hon med sig och förde in i sitt eget fotografi. Det hon kallar den ”genetiska koden”.
För mig var det skönt att översköljas med bilder från en helt annan horisont än den som jag har framför mitt eget objektiv. Spännande motivlösningar och kompositoner. Färger och uttryck. Intressanta tekniska idéer. Allt sammans blir som en frisk och väldoftande dusch att gå till sängs efter. Att sluta ögonen. Att se allt spelas upp på näthinnan och låta inspirationskraften bära långt in i drömmar och fantasier... God natt!
Se också tidigare inlägg:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/musor-och-oknytt.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar