torsdag 31 oktober 2013

Summering efter 10 månader

Idag är det den 31 oktober. Och det är Edit som har namnsdag. Edit betyder, översatt från engelska, redigera eller edera. Redigera betyder typ ”samla, ordna och utge ett litterärt alster”. Edera i sin tur betyder ungefär ”utge”.
Så idag passar jag på att fira min Edit – min edition. Sune Bromans blogg kanske inte kan göra anspråk på att vara ett litterärt alster. Men skillnaden är hårfin. Om jag själv får avgöra. Alltså! Idag firar att jag editerat min blogg i tio månader, varje dag utan avbrott. Jag har skrivit det förut, och jag gör det igen: Jag är ganska stolt över att ha gått i land med den föresatsen. Och jag gläds oerhört av att ha dig som följare! Jag vet att just du och några stycken regelbundet kikar på mina bilder. Det är jätteroligt. Vare sig du bor i Karlskoga, på Kinnekulle, i Haparanda, i Tucson, eller är en av mina närmsta grannar...
I december 2012 hade jag 1536 sidvyer här på bloggen. Under perioden januari till september ökade bloggbesökandet från strax över 3000 sidvyer (januari) till cirka 3800 (september) per månad. Sidvyer betyder att varje inlägg som aktivt klickas ger en markering. Det betyder att om någon går in och tittar på alla septemberinlägg genom att aktivt klicka i länklistan blir det 30 sidvyer.
Denna månaden – oktober – har antalet sidvyer uppgått till 6325! Alltså 2500 mer än föregående månad. Och då är torsdagsdygnet ännu inte slut.
Bakgrunden är naturligtvis bland annat bilderna och texten om ”Kattfamiljen” från den 4 oktober. Den har fått över 400 markeringar. Genom länkningar, delningar och ”löpeld” på nätet tuffade det inlägget upp till det mest lästa av alla mina inlägg under mina fyra bloggår.
Oktobers tvåa heter ”Fotograf i 100 länder”. Det handlar om Per-Anders som gör reportagefoto i hela världen. Också där handlar det om delning och länkning. Dels från Abecita Konstmuseums Facebookgrupp men också från Per-Anders egen fb-grupp. Inlägget ”Mitt risiga liv” kommer på tredjeplats bland oktobers mest lästa. Undrar lite varför?
Inför fortsättningen måste jag villigt erkänna att det är ganska knepigt att hitta variation i inläggen. Det är också en utmaning att kunna presentera något som känns bildmässigt acceptabelt varje dag. Ambitionen är att det skall vara en dagsfärsk bild och det har jag lyckats med i de allra flesta fall. Jag tror att det finns en handfull undantag. Av 335.
Nu i oktober är det alltså ”all time high” vad sidvyer beträffar. Det gör mig lite nervös. Och jag får en släng av prestationsångest. Finns det förväntningar? Skall jag höja ribban?
Nja, jag tror att jag måste acceptera den verklighet jag lever i. Mestadels ensam. Mestadels hemmavid. Mestadels ganska likartade dagar. Havregrynsgröt. Motorsåg. En fågel. Ett rönnbär. Några äpplen. Och ibland, veckans höjdpunkt, kallbadhuset. Det är nog den nivån som får vara utgångsläget. Sedan kommer det naturligtvis att poppa upp ett och annat som kan vara av större allmänt intresse. Det hoppas jag! Verkligen! Annars blir mitt liv inte bara risigt. Det blir fullständigt hopplöst dötrist! Skitkiligt!
Detta är min summering so far and no further.

I samband med detta inlägg publicerar jag några nygamla bilder från månaden som gått.
Det blir ytterligare en bild på lodjursfamiljen från inlägget ”Kattfamiljen träder fram” den 4 oktober. Det är den bästa bilden från det tillfället. Den är ganska hårt berabetad men jag tycker att jag fått den ganska bra. Med tanke på omständigheterna, som man brukar säga. En bild är från en fantastisk paddling – ”Tolken tur och retur” den 15 oktober. Och slutligen en bild på en kärrsnäppa tagen på Långegrund nu i veckan... närmare bestämt den 29 oktober. Ett oförglömligt tillfälle på hemmamarkernas egen vadarstrand...





Ännu mer (om) vatten

Det är minsann inte någon risk att samtalsämnena sinar så länge vattenståndet i Åsunden förändras. Ner eller upp. I grund och botten lika mycket värt att notera bådadera. Och diskutera. Idag hade lokaltidningen en artikel med rubriken ”Botten upp”. Fattar inte riktigt hur den rubriken skall tolkas? Att botten har kommit upp, kanske? Eller skål och botten upp?
Hur som helst med det.
Nu tappas det upp (eller rinner det ner) rent och friskt badvatten i rusande fart. Inte kommer det att dröja länge innan  blottlagda bottnar är dolda igen. Alltså försvinner bottnarna... vilket alltså betyder botten ner! Alltså ner under vattenytan. Fast botten går ju varken upp eller ner. Den finns ju där även om den inte alltid syns...
Till exmepel kan man gå på botten även om den inte syns... vilket ännu mera stärker det faktum att den finns där... nere. Förutsatt att det inte är bottenlöst då, förstås.
Vid kallbadhusets stege har det länge varit snålt med badvatten. I alla fall i om man kikar i lodriktning. Neråt. Det har blivit extra mycket klättrande på badstegen för att komma ner och njuta det uppfriskande doppet.
Vattentemperaturen är på stadig väg neråt. Idag var den +10°C. Det är en temperatur som gör att badet blir just vad det heter... kallt! Vilket också, i sin tur, gör att man kommer snabbt upp... från botten... botten och upp!

onsdag 30 oktober 2013

Bäckar små


Vatten som saknas. Och vatten som är är i rörelse. Ämnet blir liksom aldrig helt uttömt... tvärtom... nu fylls det på igen!
Den lilla bäcken som rinner i ravinen mellan slåtterängarna här i Skog har plötsligt fått liv. Hela sommaren var den uttorkad. Inte en droppe vatten. Helt tyst. Förstummad.
Förra året var det alldeles annorlunda. Ja, helt tvärtom. Då porlade den glatt varendaste dag... sommaren igenom... och mixade sin livlighet med trädgårdssångarens soloslingor. I år fick sångaren klara sig utan ackompanjemang. För en dryg månad sedan for han till Afrika.
Idag när vi skriver den 30 oktober verkar vattnets kretslopp åter ha kommit i fas. Solen som bygger molnen och driver vindarna har börjat återtransporten av det som varit på drift. Lustigt nog har bäcken blivit fylld till brädden efter bara några få regndagar. Och den nöjer sig inte med att sorla och porla. Den brusar!
Att det gått så snabbt, gissar jag, beror på att marken är uttorkad och har svårt att ta emot vatten. Regndropparna har runnit ovanpå jorden. Samlat ihop sig till små rännilar. Och förenat sig för gemensam färd till den tömda sjön...
Tack vare många bäckar små pekar nivåkurvan uppåt igen... 163,05 möh... Nu kan alla musslor som hållit andan snart andas ut...

PS. På den över bilden kan du, med lite fanstasi, se Simone vilande bland molnen. Hennes mun är öppen och hon drar den sista sucken innan hon upphör att existera...

tisdag 29 oktober 2013

I stormens spår



I går rådde stormande aktiviteter i radio, teve och på internet. Bilder över Simones framfart distribuerades på alla tänkbara sätt. Ständigt uppdaterade. Reportrar utskickade i regn och blåst förväntades förmedla den mest dramatiska bilden av ovädret i antågande. Realtidsblogg och chatforum rapporterade om vädret från i stort sett överallt.
Efter några timmar var allt över. Och lugnet lägrade sig.
Idag gick jag till skogen för att räkna fallna träd. Och visst hittade jag några, men inte värre än att det går att röja upp och förvandla till ved på ett par, tre dagar.
Senare, när jag gick min förmiddagsrunda vid sjön, såg jag resterna av det som stormen piskat upp. Några skumvirvlar gungade lojt där vågorna mötte stranden.
Ett stort skumsjok ändrade oupphörligt form och storlek. Vattnet lekte med skumkroppen som pulserade fram och åter. Drogs isär. Tätades ihop. Ständigt i förvandling. Som en amöba. Eller som flödet av satellitens ovädersbilder över södra Sverige.
I skummet fanns också en skiktbild över hur den nattliga vinden strömmade likt ett vatten kring mitt hus. Som ett foto från en vindtunnel för aerodynamiska tester. En skissartad bild som visar vindens form och rörelser i linjer. Och hur den ändrar riktning vid hinder som den möter och hur den omsluter tingen i sin väg.
I en annan modell framträder stormens öga. Mitt i det livliga och kaotiska. Som navkapseln i ett snurrande hjul. Inne under ögats kupol, i bubblan råder den totala stillheten. Och på hornhinnan ser jag min egen spegelbild...
Jag lyfter handen för att på något sätt få ett kvitto på att jag verkligen är där... en bekräftelse... Samtidigt en signal till det inre lugnet... om att jag vill få del av det...

måndag 28 oktober 2013

Spår i sanden



Igår skrev jag om vattennivån i Åsunden och om fåglar på Långegrund. Jag håller mig kvar därute även i detta inlägg.
Just nu, när jag sitter och plitar dessa rader, är klockan vid pass 16.47. Nervöst lyssnar jag på vinden som efterhand väntas öka till bortåt 25–27 meter per sekund i byarna. Maximum i vindstyrka blir framåt 22-tiden med cirka 9 m/sek i medelvind. Då är det kolsvart ute och det brukar vara ganska ruggigt att höra vinden bända och bryta i allt den får tag i. Extra spänt blir det för mig och alla andra som har skog stående på rot. Om det vill sig illa kan det bli en stor förödelse.
I morron bitti vet vi vilka spår som stormen satt i vårt landskap.
Åter till Långegrund. Under hösten har jag regelbundet gjort utflykter till grundet. Du som följer med här på bloggen vet. Efterhand som stranden blottlagts har det också satts fler och fler synliga spår i sanden. Längs vassarna vid Högholmen kan man se hur vildsvinen patrullerat var och varannan natt. De är flera stycken i flocken. Vuxna i varierande storlekar och kultingar. Längre ut på grundet är det gott om spår av rådjur och älg.
Man ser hur de kommit från Björksundshållet och gått ut på grundet. I vissa fall leder spåren vidare ut över sjön i rikting mot Sandö. Självklart rör sig både älg och rådjur här även när det är högre vattenstånd. De är ju simkunniga och vattnet utgör inget hinder. Mera är det så att det är nu vi kan se vilka rörelser som djuren har... nu när spåren blir kvar några dagar i sanden.
Jag har också lärt mig känna igen ett par av mina gelikars stövelspår. Det gör att jag känner mig lite som detektiv och kan ha ganska god koll på vem som varit ute och skådat redan tidigt på morronen.
Efter ett regn blir stämplarna lite suddiga och det ger också möjlighet att vara uppdaterad på nya rörelser längs stranden...

Dagens bilder: 1) Spår av vildsvin, 2) Spår av älg och rådjur, 3) Spår av fågelskådare.

Fotnot: Björksund, namn för Högagärde i Birgit Sparres romansvit om gårdarna runt sjön.

söndag 27 oktober 2013

Bottnen är nådd









Många följer med intresse hur vattenståndet i Åsunden sjunker för var dag. Senaste noteringen är från igår (lördag 26/10) och visar 163,03 meter över havet.
Vattenståndet har ju varit lågt hela sommaren så det är ju inte på något sätt förvånande att det nu är all time low. Under hela 1970-talet var det regel att det var lågt vatten på höstarna. Vi var alltid på Långegrund i september–oktober och kollade på vadarfåglar från arktis. Det gick betesdjur därute på sensommar och höst. Och det fanns små gräsöar ute på grundet. Gräsöarna är sedan länge borta. Stränderna är hårt eroderade. Som jag minns det var medelvattenståndet betydligt lägre då än vad det varit de senaste tio åren... jag kanske tjugo. Tycker nog att lite lägre medelvattenstånd vore bättre än de extremskillnader som vi sett de senare åren...
Som många dagar tidigare denna höst blev det en tur till Långegrund. Där var också vännen Jan med sin kikare. Det var inte mycket fågelliv därute. En flock krickor gick på land och plockade med nåt. En ensam tofsvipa stod längst ut på grundet. Avvaktande. Kanske väntande på en reskamarat på flyttning. En flock vinterhämplingar dök upp och väckte liv i ödsligheten för en kort stund. Och ett par kärrsnäppor som dröjt sig kvar stod och hukade i vattenbrynet. Det var i stort sett allt. Den enorma stranden vid Långegrund är täckt av dammusslornas skal. I tusental och åter tusental. Musselkropparna ligger nu i sönderfall i det varma höstvädret och det sprider sig en stank av förruttnelse.
Vi tar också en liten titt i Ruggeboviken. Ännu mera dött. En ensam ormvråk lyfter. Några skarvar på långt avstånd. En flock med sångsvanar. Elva stycken. Ruggebo stenar, som ofta är helt dolda av vatten, ligger nu helt blottlagda mitt i viken och ett par ”nya” grund har kommit i dagen. 
Jag tror att bottnen är nådd. Väderprognosen spår regn under överskådlig tid framöver...

Dagens bilder: 1) Torrbotten med musselskal, 2) Fiskeklubbens hamnbassäng, 3) Rastande kärrsnäppa, 4) Jan på Långegrund, 5) Långegrund panorama (klicka för större bild), 6) Holme med ”höstgräs” vid Sandö, 7) Ruggeboviken översikt, 8) Ruggebo stenar.

lördag 26 oktober 2013

Ett moget beslut



Igår rensade trastarna rönnarna på bär och sedan en tid tillbaka har både trastar och skator visat intresse för mina äpplen. Än så länge är frukterna lite för hårda för att fåglarna skall  börja festa på allvar. Och i grannskapet finns träd med andra sorter som ännu så länge klassas som mer aptitliga i trastmunnar.
Mina äpplen är av sorten Ingrid Marie. De mognar sent. Har haft äpplen hängande kvar på trädet ända till jul något år. Men då blir svinnet stort. De hinner frysa och tina flera gånger och det tål de inte så bra.
Efter moget övervägande var det nu alltså dags för skörd! Även om äpplena ännu inte helt är färdiga att äta så var de i alla fall mogna nog att plocka. De flesta släppte ganska lätt från grenarna. Kärnorna är bruna och fina. Alla äpplena ligger nu i en stor, rymlig låda på frostsäker plats. Och jag kan plocka in och lägga i min äppelskål efterhand som de eftermognar.
För att inte förlora det dekorativa inslaget helt och hållet behöll jag alla de mindre äpplena kvar på trädet. De är vackra färgklickar. Och det vore tarvligt av mig att inte reservera några måltider för mina vinterfågelgäster...

fredag 25 oktober 2013

Trastarna tar tabelras




Idag är det den 25 oktober och bara drygt ett dygn kvar tills vi ställer om från sommartid till normaltid. Kvällen kom väldigt abrupt redan idag, tyckte jag. Hur skall det då bli framöver?
Kortare dagar betyder mindre tid för fåglar att söka föda. Samtidigt som den föda de kan hitta under de ljusa timmarna blir allt mer livsavgörande. De vet ju inget om klockor och normaltider... men känner naturligtvis på sig vad som är att vänta.
Jag hade en blandad flock med trastar här hos mig under förmiddagen. I flocken fanns både björktrastar, rödvingetrastar och koltrastar. 
Under högljutt tjatter och en del gnabbande tog de för sig av rönnarnas bär.
Bären tycktes kunna räcka åt alla men ändå blev det rätt stökigt. Gissar att det var en kamp om de finaste och mest lättåtkomliga.
Eftersom klockan var närmare tio på förmiddagen var det definitiv inte frukost det handlade om. Nej, av födovalet att döma var det dagens fruktstund...
När sedan fågelflocken var försvunnen var det precis samma med de röda bären...  Rent bord – tabelras... eller som det hette i Emils Katthult – tabberas...


tabelra's el. table rase [tabbelra's] bildl.: rent hus, rent bord, fullständig förödelse. (Ur Illustrerad svensk ordbok).
Ordet kommer från latinets tabula rasa som betyder: tavla utan skrift, tom tavla. (Uppgift från Wikipedia).

torsdag 24 oktober 2013

I ur och skur och Opus i dur





Dagens väder har bjudit kraftiga regnbyar och sol på samma gång. Häftiga ljussituationer med starka reflexer och vackra regnbågar. Blev tvungen att inleda på detta sätt för att finna anledning att dela med mig av den övre bilden... Den är tagen på Brunns gärden vid lunchtid. Mörka moln tornade upp sig och solen slog på helljus... Lite dramatiskt, visst?

TEMAT IDAG är – rishögar och buskar – en varsamt justerad variation av gårdagens – buskar och ris.
Har farit med bilen (en Opel) till provning. Och huvudet till frisören. Ja, du förstår säkert var jag menar med temat... Bilen blev godkänd och klarar sig därmed ifrån epitetet ”rishög” ännu ett tag. Skallen har dock inte blivit utsatt för provning. Det hade nog inte gått lika bra som med bilen. Nej, istället blev den som nypolerad (något som bilen inte varit på länge) och de lätt förbuskade ögonbrynen till prydlighet avverkade.
Under tiden som jag satt i frisörstolen och lät mig poleras (snaggas) klurade jag på varför bilprovningen tagit namnet Opus? När jag senare läser i min ordlista blir jag inte jättemera klok: opus skrivet el. tryckt arbete, verk; musikverk.
Vad har bilprovning med musik att göra? Men sedan. När jag granskar mitt besiktningsprotokoll under stillsamma former går det upp för mig hur det ligger till.
I rutan nere till höger står det:
BESIKTNINGSRESULTAT
Fordonet har godkänts vid kontrollbesiktning.
Det är här som musiken kommer in. När bilägaren får papper på att det älskade fordonet är godkänt för vidare färd uppstår ljuv musik. I dur. Och det är besiktningsprotokollet som är partituret... Opus 1. Om fordonet då, ve och fasa, skulle vara underkänt... blir  annan tonart.. mera mollstämt i Opus 2... tänker jag....

onsdag 23 oktober 2013

Fotograf i 100 länder





I afton har jag upplevt en fantastisk fotokväll på Abecita Konstmuseum. Ett tvåtimmars föredrag med bildvisning av fotografen Per-Anders Pettersson.
Per-Anders har hela världen som arbetsfält. Han har arbetat med fotouppdrag i 100 länder. Främst arbetar Per-Anders med projekt i Sydafrika där han är bosatt.
Kvällen bjöd en mycket gripande, färgstark och omtumlande upplevelse. Det fanns också gott om tid att kika på utställningen – ON ASSIGNMENT  – som pågar fram till den 17 november. Min upplevelse av Per-Anders bilder  som visas på utställningen är att de präglas både av dramatik och närvaro. Framförallt närvaro. Jag kunde inför flera av hans bilder känna att jag själv stod mitt skeendet...
Inte dåligt att bara ta bilen, åka till ett regnigt Borås och bli förflyttad till ett rykande inferno i Kuwait! Eller gå ombord på en överlastad båt och som ende vit ge sig ut på en femveckors färd på Kongofloden.
En spännande, men också inspirerarde kontrast till min egen fotovardag som just nu mest består av ris och buskar...

Tips: Besök utställningen och/eller kika på Per-Anders bilder på hans hemsida. Starka intryck!

Buskar och ris #2




År 2002 högg Martin (äldste sonen) och jag ner det stora buskaget på åkerholmen mellan jordkällaren och boningshuset. Då hade buskarna vuxit sig stora som träd. Något år senare ångrade jag det tilltaget litegrann. Det var liksom lite oöverlagt att kapa ner rubbet. Hade vi farit lite lugnt fram hade det stått en liten fin samling med hamlade lindar där idag.
Nu, elva år senare, har buskaget åter igen blivit helt förvuxet. Buskar på gränsen till träd har åter skjutit i höjden. Vis av misstaget från förra gången har jag nu istället börjat gallra fram en eller ett par stammar ur varje samling. De skall få växa vidare och så småningom bli hamlingslindar. Åkerholmen är i övrigt ganska spännande med ett par grova och höga almar, en lind och förutom stenrösena också en samling stora vackra stenblock. Vid almensfot växter också vårlök, blåsippa, pärlhyacit och påskliljor. Alla blommorna behöver mer ljus för att öka i antal. Hoppas och tror att det kommer att bli riktigt fint med några vårdade hamlingsträd i sluttningen mot sydväst...

tisdag 22 oktober 2013

Buskar och ris




Höstarbetet i slåtterängar och beteshagar betyder detta år hamling och buskröjning. Öppna upp och släppa in mer ljus. Hamlingen gjordes i huvudsak vid hamlingskursen i början av månaden. (Inlägg här på bloggen den 2 och 4 oktober).Idag har jag satsat alla eftermiddagstimmar på att röja buskar. Några lindbuskar i ett odlingsröse, en gammal hasselbuske och ett stort knippe stam- och stubbskott på en al har jag kapat ner. Och dragit fram till den växande rishögen.Att hålla på med det här jobbet är friskt och härligt. Lagom fysiskt. Man blir mjukt och skönt trött i hela kroppen. Skallen blir fri från grumliga tankar. Och det går fort att se resultat. Redan nu fantiserar jag om hur det kommer att se ut om några månader när det är dags för lövsprickning...

måndag 21 oktober 2013

Skitmycke bajs




Häromdagen plöjde jag upp jord till ett litet trädgårdsland. Idag har jag samlat koskit efter sommarens betesdjur. Må vara att jag är en av få som mockar skit ute på betesmarkerna. Men bristen på jordförbättringsmedel driver mig till det. Och det är ju gratis. Färdigsketet och klart! Jag ser det som en resurs och vill inte att den resursen ska gå till spillning...
Känner mig nästan som en massaj på savannen... ute och letar djurspillning för att torka och elda med. Eller att ha till husbygget.
Här ligger fina kakor. De ser kanske lite tråkiga ut på ytan. Särskilt de som legat längst. Men inuti är de lika fina som när de var nybakta. Och luktar friskt och fräscht. Variationen i form och nyans är ganska stor. En del är dekorerade som tårtor med gula löv som hösten lagt dit. Någon svart som paltbröd. Många bara grå. Som vädret. Jag rullar sakta över min ”savann”. Som på safari. Spejar från min utkik. När jag ser något stort stannar jag och skyfflar upp.
En del skitar är riktigt, riktigt maffiga. Imponerande! Med min (för tillfället) svaga rygg är det med viss risk som jag tar hela mockan i ett tag.
Ja, vissa är så stora att till och med savannens elefant kunde känna avund... inte för att den gör ifrån sig volymmässigt mindre... men för att kossan i förhållande till sin storlek kan bajsa så grymt stort!
Jag har samlat ungefär 200 komockor. Till mitt lilla nyplöje blir det fyra mockor per kvadratmeter. Jag har ingen sakkunskap i ämnet men när jag spridit ut det brunagula guldet känns det rätt så lagom. Eller kanske till och med lite tunt. För den som har större arealer blir det omräknat lika med 40.000 mockor per hektar... Det låter skitmycke... men det är nog vad som krävs om det skall märkas?

söndag 20 oktober 2013

Snövit och de tre sparvarna


Idag har varit en gråkall dag. Tvekade länge innan jag gick ut. Det blev, precis som igår, en utflykt till grundet. Nordostlig vind. Drivande regn. Kikaren blöt. Kameran likaså. Vattendroppar och imma på glasögonen. Klart ogästvänligt. Men som det alltid är med naturen... Det oväntade kan dyka upp närsomhelst. Och närvaron är bästa garantin för att få uppleva det.
Jag tror att jag är ensam. Ingen är väl tokig nog för att ge sig ut i detta ruggiga... Men, jo! Över den ödsliga torrlagda sjöbottnen kommer en kvinna i snövit kappa. En skarp kontrast till det svarta och grå. Målmedvetet och raskt går hon ända ut dit grundet slutar. Ända fram till fåran där Ätrans vatten rinner genom sjön.
Samtidigt hörs ett mjukt trestavigt småputtrigt lockläte... "pyrr-yrr-ytt"... och ett par små mjuka visslingar... "pjyu"... Snösparv! På stranden alldeles framför mig landar tre sparvar i vinterdräkt. Precis innan de tar mark syns deras stora vackra snövita vingfläckar...
Detta är vad jag ser genom regnvåta linser: En snövit vandrare på musselstranden och tre sparvar från norr på flykt undan snö, kyla och svält.
Snösparvar visats under häckningstid ovan trädgränsen i högalpin miljö... Nu springer de här framför mina fötter och letar efter frön i små starrtuvor. Manéret är deras signum. Kvickt och rastlöst kilar de runt. Nästan tryckta mot marken. Precis så som man ser dem göra på stenhällar och kring snölegor i fjällen.
Snön är på väg... budbärarna har anlänt!

lördag 19 oktober 2013

Strandvandring




I morse var det frost. Minus 4 grarder här hos mig. Hela landskapet nedtonat med isfilter. Alla färger med mindre intensitet.
Jag investerar min morron- och förmiddagstid i en strandvandring. Tänker att jag har tillbaka upplevelsekapitalets ränta framåt kvällen. Går längs stranden vid Haganäs. Ser alla spårstämplar av vildsvin, älg och rådjur. På långt håll ett par sångsvanar som ligger och sover. Jag stör deras vila. Oroligt simmar de längre ut i viken. 
Längs den torrlagda stranden växer näckrosor. Deras kraftiga jordstammar är hårt förankrade i sandbottnen. Anlagen till nästa års blad påminner lite om bläckfiskarmar... och hela växten blir med ens som levande!
På stranden finner jag också hårslinga. Ja, enligt floran heter den faktiskt så (Myriophyllum alterniflorum). 
Säven bugar djupt utmed den väg jag går. De mörka axen hänger frostiga inne bland ljusa stänglar.
Hösten fortsätter att bjuda på vackert väder. Efter ett par timmar skiner solen igenom och det grå försvinner. Allt det frostiga förvandlas till blänkande droppar.
Ute på en av holmarna sitter örnparet spejande över sitt revir och i en buske långt ut på grundet landar en varfågel... på långt håll ser den ut som en stor bomullstuss. Lätt att upptäcka men vaksam och skygg...