lördag 30 november 2013

Just do it!




Sista november. Lördag. Vaknar sent och känner mig lite urlakad. Var i kallbadhuset igår och svettades nog lite för länge i bastun. Men man får ta det onda med det goda. Efter ett par timmar bastu och kallbad är nacke och rygg mjukare och bättre.
Idag blev det som sagt sent. Och jag äter frukost länge.
Kikar på min ”att-göra-lista” där några punkter återstår... ja, den fylls ju på hela tiden men där finns, just idag, bland andra en som hängt med rätt länge: Dammsug bakom kylskåpet!
Vet inte varför det är något som jag skjutit upp i månader? Det är ju bara att lyfta fram skåpet och fixa. Just do it!
Och precis så var det. Plocka ur. Lyft fram. Dammsug. Diska hyllor och fack, torka ur invändigt. Plocka in. Mindre än en halvtimma tog hela proceduren. Tjoff, tjoff, tjoff! När det var klart belönade jag mig med en stor kopp kaffe, en tjock sockerkaksskiva och en näve pepparkakor. Sen rullade det på av bara farten. Fågelmatarna fylldes och hängdes upp. Solrosfrö, hampfrö och talgbollar. Och sedan ett par timmar med stångsåg, busksax och motorsåg. Röjde upp det sista i åkerholmen vid jordkällaren. Ett projekt som påbörjades den 23 oktober men som sedan dess har stått stilla. NU ÄR DET KLART!

(Inlägg från den 23 okt: http://sunebroman.blogspot.se/2013/10/buskar-och-ris-2.html).

fredag 29 november 2013

Slån i glaset!






I mitten av oktober var jag, tillsammans med en vän på Öland och kollade fågel. Sista dagen på ön passade vi på att plocka var sin burk med välmogna slånbär. I blogginlägget från den 13 oktober berättade jag om våra planer på att förädla bären.
Förädlingsprocessen har nu nått så långt som till halvtid. Och målet är att det skall finnas en färdig slånbärslikör till jul.
Receptet som jag följer har jag fått av min skådarvän.
Så här har jag gjort:
Väl hemkommen stoppade jag mina bär i frysen. Nedfrysningen gör samma nytta som en rejäl frostknäpp ute i naturen. Den 1 november tog jag fram bären och så här ser receptet ut:
7 dl slånbär som frosten har nupit. 
7 dl ren sprit (minst 40-procentig). I mitt fall Absolut Vodka.
Lägg bären i rymlig, väldiskad glasburk med tättslutande lock. (Bild 1)
Slå över sprit så att det täcker bären. (Bild 2)
Låt stå i rumstemperatur i en månad.
Efter en månad (i dag. Bild 3):
Sila ifrån spriten och häll på flaska. Låt stå.
Från att ha varit en färglös vätska har spriten nu färgats intensivt röd. (Bild 4 där blixten lyser genom flaskan).
Lägg tillbaka bären i den rymliga burken och tillsätt 0,6 dl socker per deciliter avrunnen sprit. (I mitt fall 6 dl avrunnen sprit = 3,6 dl socker). (Bild 5)
Sedan skall burken vändas då och då så att socker och bär blandar sig. Den skall stå i en månad i rumstemperatur. Och det är viktigt att vända den regelbundet så att sockret inte sjunker till botten utan löser sig. Sockret kommer efterhand att dra ur sprit, arom och färg ur bären.
När denna månad är till ända lupen:
Sila ifrån sockerlagen och blanda med den tidigare avrunna spriten.
Eftersom det om ganska precis en månad är jul så tänker jag att det passar bra att provsmaka då.
Och först då får visan ”Hej, Tomtegubbar” sin riktiga och bokstavliga innebörd!!!
Hej, Tomtegubbar... SLÅN I GLASEN!

Ljusmosaik


torsdag 28 november 2013

Sista lasset

Idag rullade jag hem sista sista lasset med stormfälld björk. Nu ligger allt omsorgsfullt kluvet och travat under skyddande plåt. Drygt två kubikmeter. Hela dagen har jag kunnat njuta av slösande sol. Tror bestämt att jag fått lite solbränna! Vet inte om det är möjligt i november... men när jag kom in sent på eftermiddagen hettade det skönt i kinderna. Nu är det bara en dryg månad kvar tills det vänder och dagarna åter blir längre.
Tills dess: Passa på att ta vara på mörka sköna kvällar!

onsdag 27 november 2013

Stormfälld kakelugnsved




Så när som på ett dygn är det nu en månad sedan stormen Simone drog in över oss. I sin framfart  över Jönsalyckan (torpställe i skogen) fällde den ett par höga björkar. (Se inlägg från i måndags).
Idag har jag ägnat dagens mest ljusa stunder åt att upparbeta vindfällena till ved. Tre lass med hjulingen har det blivit.
När man, som jag, har förmånen att vistas utomhus om dagarna blir det också lite jobb-bonus med iakttagelser i naturen.
Mitt i en pissepaus upptäcker jag allt det vackra omkring mig. Det plötsliga omslaget till milt väder har förvandlat rimfrost till miljoner små vattenpärlor. Det disiga och fuktiga skänker lyskraft åt alla de gröna nyanserna.
Och där mitt i diset får jag en rejäl och oväntad släng av julstämning… det är ju ”julpynt” överallt!!! Lingonris, granrisgrenar, vit lav och vackert dekorerad björnmossa! När jag står där och drömmer om glögg, pepparkakor och levande ljus får jag en, som jag tycker, bra idé… (för övrigt dagens enda).
Jag bestämmer att denna, slitsamt upparbetade, bjökved endast får eldas i kakelugnarna. Den är helt enkelt ämnad, förutom att sprida värme, också att skapa stämning. 
Detta infall känns bra. Jag känner mig nöjd med det och därför lägger jag extra omsorg på att finklyva mer än om den skulle eldas i pannan.
För att riktigt betona att denna veden är speciell och för att den skall kännas mera exklusiv och mera värdefull har jag gett den epitetet ”stormfälld”. Lite i stil med andra liknande äkthetstillägg som Riskrökt korv från Prinseryd, Svartgräddat knackbröd från Engenhärda eller Svårfångad torsk från Ishavet.
Alltså: Stormfälld kakelugnsved från Jönsalyckan. Med undertexten: Stämningsskapande. Endast för kakelugn.

måndag 25 november 2013

Spånat


Stormvinden Simone sänkte solida savfyllda stammar. Så skickligt slog sefyren sin strike. Segerviss. Sju skator skrattade sarkastiskt sin skadeglädje.
Senare: Stubbsittande skärslipar sågmannen sågkedjan sylvass. Sågarens sköra senor spänns. Svansen startas snärtigt. Sågaren sågar sina slagna slanor snabbt. Spånorna sprutar som störtskurar. Svetten sudlar skjortan. Sågen styckar stockarna som spetsig sabel slaktar smällfeta svin. Skivorna sannolikt senare skiftande skepnad slutligt som spisved. Sist svävande som skorstenens svarta slingor.
Skogshuggaren stoppar sågen. Står stillsamt spörjande som silhuett. Solen sänker sig sakta. Se, så sanslöst snyggt sceneri! Sövande susar skogen. Spillkråkan skriar!
Salut!


söndag 24 november 2013

Speglat Ljus och Reflekterat



Rune har namnsdag idag. Ett faktum som fått mig att reflektera lite extra då jag i detsamma noterar att Rune ju är väldigt lik Sune. Ordet alltså.
Sune Liknar Rune – SLR!
SLR är och också förkortning för – Single Lens Reflex – enögd spegelreflexkamera. Innan SLR-kamerorna blev allenarådande fanns det tvåögda dito. Exempelvis Rollieflex. Det ena ögat användes som sökare för att söka upp motivet. Det andra släppte in bilden i kameran.
Idag har jag använt min SLR för att fånga spegelbilder och återkastat ljus. Finessen med SLR är att man använder samma öga att leta upp motivet med som sedan släpper in det i kameran. Singelögat är garant för att det man ser i kameran är detsamma som hamnar på minneskortet. (Brukar stämma för det mesta.)
Första bilden i min serie är tagen i en skvallerspegel. Spegeln är som ögat hos cyklopen – bara ett. Återspeglingen i cyklopens öga skvallrar om var jag befinner mig i det ögonblick bilden tas. Och vad som händer. Spegeln speglar händelsen och händelsen som speglas är återspeglad.
Andra bilden är tagen vid bäcken här utanför. Det starka eftermiddagsljuset gav liv åt bilder och reflexer i vattenspegeln. Extra livlighet skapades också av oron i det strömmande vattnet. Det som avspeglades omvandlades till rörlig bild. Till en streaming movie.
Bilden längst ner är ytterligare en spegelbild av mig. Och mina glasögon. Bilden av nunan bringas sin tillfälliga existens i ett av lillstugans fönsterglas. Efter lite trixande kunde jag spegla den del av mitt yttre som jag avsåg. Och lyckades dessutom fånga några små solreflexer i mina ögonlinser...

lördag 23 november 2013

Finnekumla församlar för Filippinerna



Denna lördags eftermiddag, den 23 november kl 15.00, var tiden kommen för Röda Kors-basaren i Finnekumla församlingshem.  Och jag var där, inbjuden av en vän. Tillställningen har lång tradition och den meste traditionsbäraren är utan tvivel Martin Josefsson. Martin har agerat auktionsropare i detta sammanhang sedan mitten av 1950-talet!
Årets basar inleddes med framträdanade av kören Kantona som underhöll med en rad sånger där även publiken fick vara med på ett hörn och förstärka.
Sedan blev det kaffeservering. Med hembakat såklart. Så himmelskt gott! Och därefter dragning i lotterierna.
När auktionen sedan drog igång svingade Martin, förutom auktionsklubban, både brödkakor och syltburkar. Med kraft, humor och engagemang pressade han upp priserna på allt som gick under klubban. Då och då gjorde Martin en paus mellan utropen för att dra en lustig historia. Själv rycktes jag med i budgivningen och gick hem med två julkärvar, en sockerkaka, en skrivbordslampa, ett par byxor, två par arbetshandskar och en lotterivinst!
Jag vet inte om jag behövde något av det jag köpte. Men i förvissning om att pengarna från kvällens basar går till hjälpinsatser på Filippinerna kändes det fint att vara med och bättra på auktionsresultatet. Så nu när jag tänder den nya lampan, äter av sockerkakan, drar på mig byxorna och hänger upp julkärvarna... sänder jag mina tankar till de som förlorat allt.  Samtidigt hyser jag förhoppningar om att det insamlade från Finnekumla Röda Kors-basar 2013 kan göra skillnad...

PS. Detta inlägg är uppdaterat måndag den 25 november kl 15.52. Körnamnet var fel vid första publiceringen.

fredag 22 november 2013

Kallis badar i ljus

Idag har jag lyxat med ett par timmar i kallbadhuset. Tre rejäla basturundor med några kalla dopp emellan. Att kallbada är lite som tillmakning. Tillmakning var en gammal metod att spränga berg. Man eldade på berget så det blev rejält varmt. Därefter hälldes kallt vatten på varvid berget gav vika och sprack. Ungefär så är det med en spänd och öm kropp. Efter några uppvärmningar och nedkylningar ger spänningarna vika och blodcirkulationen ökar. 
I kväll fick jag också det perfekta tillfället att fotografera kallbadhuset i den nya fasadbelysningen. Den kompletterande belysningen invigdes för ett par veckor sedan. Det är tjugosex sponsorer som gjort det möjligt att förverkliga idén att sätta mera ljus på stadens smycke. Nu formligen badar huset i varmt välkomnande ljus...


Klicka på bilden så blir den lite störrrrrre...

torsdag 21 november 2013

Musor och oknytt





I kväll var jag på vernissage på Abecita Konstmuseum. Där presenterades två nya fotoutställningar som skall hänga fram till den 16 februari.
Den ena utställaren är modefotografen Sandra Freij (bild 2). Sandra är från Borås och verksam i London. Hon visar vackra, spännande och lekfulla bilder från ett antal projekt med skiftande teman under rubriken ”Sandra Freij – Musor, drömmare och fashionistas”.
Den andra utställaren är Mats Andersson (bild 4). Mats är reklamfotograf från Jönköping och temat för hans bilder är ”John Bauers skogar”. Under tre års tid har han letat motiv och stämningar i de skogar där John Bauer själv vandrade vid tiden kring förra sekelskiftet. Om man tar god tid på sig finns det mängder av spännande saker att upptäcka i Mats bilder. Fantasin väcks till liv och ibland kan man riktigt haja till. Jag gjorde det!
Under kvällen fanns också möjlighet att beskåda några av Annika Ekdahls enorma gobelänger (bild 5). Annika fick i år Europas största textilpris – The Nordic Award in Textiles. På bilden ovan ser du en av dessa gobelänger i jätteformat med namnet ”Definitely Gold” från 2008. Att kika på Annikas hemsida ger en inblick i hennes fascinerande värld av trådar och färger. Man häpnar!

Första snön



Idag när jag lät ridån gå upp var delar av naturscenen vit. Nattens nederbörd låg som en vacker dekor på utvalda mål. Jag har i det längsta väntat med att lägga på vintersulorna men idag blev signalen om stundande vinterväglag tydlig och övertygande.
– Nu är det dags!
Från den 1 december är det ju dessutom krav på vinterdäck. Så för den som inte konverterat ännu är det hög tid att krypa till fälgkorset.

onsdag 20 november 2013

Molnet och informationen


Datormoln eller kortare ”molnet” är ett begrepp som svävar i etern allt oftare. Nätets moln är en substanslös, osynlig och luktfri informationsbärare. Som en osynlig gas av ettor och nollor. En mängd gränslösa tjänster. Lagring av information. Funktioner och processorkraft. Mängder av data i ett digitalt megaterraflöde. Som användare av internet har jag närkontakt med molnet dagligen. Min bloggprogramvara på Google är sådan en molntjänst.
Förutom detta ”fiktiva” moln har jag idag själv skapat ett alldeles eget. Mera fysiskt moln. Ett askmoln. Askmolnet är den substans jag erhåller ur min panna efter att jag kramat värmen ur veden. När jag tömmer mina hinkar brukar jag se till att askan kommer så nära sitt ursprung som möjligt – alltså tillbaka till skogen. Momentet kan ibland ge en del fina effekter. Stoftet kan ses svävande i luften och drivas med vinden över marken. För det mesta ser jag med spänning fram emot den magiska stunden när askan skall spridas. Idag var det dock ett sällsamt illa valt tillfälle. Asktömning helt utan finess. Det var i det närmaste helt vindstilla... vilket gjorde att jag själv fick närkontakt med det mesta av molnets innehåll. Mer precist: Jag blev stående mitt i det!
Senare på dagen kände jag en nåt  irriterande i näsborrarna. Med ett enda kraftfullt fräsande fick jag ut allt det som kommit in via molnet... en svart och svårtydd slemslabba på det vita snorpappret – det var den information jag fick...

tisdag 19 november 2013

Manuell gallring


Det har varit en blöt tisdag. Men oavsett väder försöker jag alltid att komma ut och  jobba några timmar. Musklerna, kroppen och knoppen behöver provoceras så de inte lägger av helt och hållet.
Idag har jag fortsatt med gallringen i det jag kallar ”hamlingslindlunden”. Skrev här på bloggen den 8 november om den under rubriken ”Lindlund etabl 1997”.
Idag har jag gallrat manuellt. Det betyder ingen motorsåg. Istället har jag använt min fantastiska lilla ficksåg. Det är en Silky Pocket Boy Svart. En femton centimeter lång japansåg med 10 tänder på 30 mm.
Den är helt grym. Avverkar snabbt och effektivt. Fördelen att använda denna såg vid arbeten likt detta är att jag har full kontroll på sågsnittet. När jag gör gallringen vill jag inte ha några stubbar kvar. Kapningen skall göras så nära marken som möjligt. Här skall ju räfsas och slås med lie om ett par år. Då duger det inte att ha hundratals stubbar som sticker upp överallt. Med den lilla sågen går det också tyst och fint. Helt obemärkt för omgivningen. Jag kan lyssna på regnet och vara uppmärksam på sånt som händer runt omkring mig. Den lilla sågen gör jobbet och jag kan samtidigt se mig om och reflektera över mitt pågående arbete. Idag har jag avverkat cirka 80 unga stammar.  Nästa gång, innan jag slutgallrar, skall jag märka ut de jag tänker spara. Med märkningen hoppas jag få en hyfsad helhetsbild över hur lunden kommer att se ut i färdigt skick.




måndag 18 november 2013

Konsumtionsparadisets straffarbete



Varje gång jag besöker återvinningsstationen känner jag nå'n slags förnedring. Det känns som ett straff som skall avtjänas. Ett straff för att jag har konsumerat en alltför stor mängd förpackningskrävande varor av allehanda slag. Jag har ofta också en känsla av att det är meningslöst med det här sorterandet. Med andra ord: Jag är skeptisk till det. Blir det plus (+) i slutändan?
Detta tvivel till trots utför jag pliktskyldigt de sopritualer jag blivit lärd.
Hemma i min källare har jag ett välfungerande sorteringssystem. Välfungerande, i detta sammanhang, betyder följande: I städskåpet finns ett sopnedkast där jag skickar ner alla förpackningar utom glas. (Glasburkar och -flaskor bär jag ner efterhand i en liten hink). Allt som jag kastar ner i sopnedkastet landar i en stor korg. När den är fylld går jag igenom innehållet och sorterar det i rymliga behållare. Plast för sig, plåt för sig, pant för sig och kartong för sig... etc, etc.
Efter en tid när behållarna är fyllda är det (logiskt nog) dags att tömma. Då plötsligt känner jag att jag dragits in i ett alldeles för stort, tidskrävande och intimt umgänge med mina förpackningar.
Minst en sex–sju gånger träffas vi. Ofta mer. Första gången är när jag plockar varan från hyllan i affären. Ner i min kasse. Bära den hem. Därefter några gånger under tiden som innehållet förbrukas. När förpackningen är tom skall den göras ren och torka. Sedan ner i sopnedkastet. Där nere träffas vi igen för att sortera. Hej saftflaska! När det sedan är dags för tömning blir det ett nytt återseende. Lastas i bilen och företa en kortare resa.
– Hej, hej Kesoburk, nu är vi på utflykt. Hoppas att du mår bra?
Det som bland annat stör mig är att jag inte kan tömma mina välsorterade behållare rakt ner i containern utan återigen måste plocka varje förpackning en och en. Alltför ofta resulterar detta kastande i blödande knogar, eller någon annan blessyr. Det slår nästan aldrig fel. Även om jag för det mesta ser till att ha handskar på.
Jag undrar också varför inte förpackningsindustrin har ännu högre krav på sig att förtydliga vad som är vad och var det som är vad skall återvinnas. Hur svårt vore det med ett märkningssystem med TYDLIGA symboler på ALLA förpackningar som skall återvinnas i förpackningsinsamlingen. Motsvarande symbol på behållaren för återvinning... då skulle man slippa alla bilder på vad som får slängas och vad som inte får slängas och var det skall slängas och hur det skall slängas... och när det skall slängas... om det skall slängas...

fredag 15 november 2013

Syskontrio

Idag fyllde min faster Anna-Lisa 90 år. Tillsammans med mina farbröder Sven-Åke och Sigge reste jag till Nynäshamn för att uppvakta. Det blev tre härliga dagar med massor av minnen  och berättelser från flydda tider...

torsdag 14 november 2013

Novemberkaktus

På min fönsterbräda blommar nu novemberkaktusen som finast. Det är skönt att se att det finns liv trots att mörker och kyla omger oss. Och när det mesta runt omkring kämpar för sin existens. Novemberkaktusen har stått i ett fönster på ett vindsrum sedan förra året. Övergiven. Knappt fått vatten. Oansenlig och ganska dyster har den sett ut. Men den senaste veckan visar den upp sig i sin vackraste skepnad.
Jag har fått den av vännen Lena för några år sedan och när den nu blommar så blir det att jag tänker lite extra på henne.
För så är det med krukväxter som man får och skott man tar... de sänder tankar tillbaka till givaren när de blommar...

onsdag 13 november 2013

Operation märkning

Har plockat ur fyra såna här fönster ur gamla huset. Det är dags att fräscha upp bågarna. Det gamla kittet skall värmas upp. Glaset plockat bort. Bågarna skrapas, olja och grundas. Tillbaka med glaset, stifta, kitta och måla.
När det gäller sådana här gamla bågar som snart skall fylla hundra år (2014) så är det säkrast att märka upp var glasbitarna hör hemma. För se... det finns individuella skillnader på i stort sett varenda ruta.

tisdag 12 november 2013

Värme och värmande gåva



Idag har det minsann regnat hela dagen. Regn och blåst har rasat. Jag har kompenserat det med att elda rejält i pannan. Inomhustemperaturen har pendlat mellan 23 och 25 grader. Riktigt gôtt! Fick ett telefonsamtal igår. En bekant i färd med att tömma några bokhyllor hörde av sig.
– Jo, jag undrar om du är intresserad av några fotoböcker. Jag håller på att flytta och det blir för mycket prylar att ta med. Jag tänker göra mig av med dom. Troligen köra dom till återvinningen.
– Ok, svarade jag. Vad är det för böcker...?
– De heter Kamera. Det är årsböcker. De äldsta från mitten av femtiotalet.
– Jag kan vara intresserad, svarade jag. Utan att riktigt förstå hur det gått till. Jag har ju redan fullt av prylar och tänker ofta på att rensa ut.
Men, tänkte jag... om min bekant är så hygglig och erbjuder något som han tror att jag vill ha, så kan jag inte bara säga nej utan att ha kollat. Det lät lite intressant. Kanske en inspirationskälla.
Så idag... fyllde jag tre banankartonger med en bildskatt från 1955 till 2011. Varje år i en inbunden volym med bilder från viktiga händelser i Sverige och Världen. Ett fotografiskt tidsdokument.
Jag blev helt fast. Har suttit här ikväll och bara njutit, förskräckts och fascinerats! Och glömt bort tiden. Magiska stunder!

måndag 11 november 2013

Kompanjoner i Simonsland



Idag novemberlunch i Borås med Emeritus-gänget. The Company Restaurant i Simonsland var målet för målet. Den nya restaurangen har tilldragit sig mycket uppmärksamhet. Inte minst i lokalpressen har den fått en god portion textreklam. Framförallt miljön har blivit en snackis och den är verkligen speciell. En god lunch är ju till stor del beroende av miljön. Även sällskapet kring bordet bidrar i hög grad till trivseln. Idag, på the Company, har jag upplevt plusvärden av bådadera.
Den stora restaurangen är terrasserad och uppbyggd liksom i små avdelningar. Olika möblemang gör att den stora lokalen inte alls känns stor när man väl slagit sig ner. Av de olika möbelgrupperna blir det som små rum utan synliga gränser. Vardagsrum. Lunchrum. Fikarum. Sällskapshörn. Man väljer efter hur många man är. Hur avskilt man vill sitta. Och hur traditionellt sittandet skall vara. Idag valde vi fönsterbord. När det senare var dags för kaffe, kunde vi flytta över till en soffgrupp strax intill. Här finns mängder av möjligheter att variera sin lunchmiljö. En spännande upplevelse som gav mersmak.
Jag käkade cajunstekt kycklingfilé med rostade rotfrukter och krämig pepparsås. Vad gällde maten så var såsen bäst. Kycklingfilén var torr och de rostade rotfrukterna var mjuka och sladdriga... kändes inte så väldigt rostade... Så betyget på maten blev inte så högt i denna fashion-miljö. Jag hade gjort den bättre själv. Men miljön kan jag inte matcha så därför får the Company en chans till.
Efter mat och kaffe och massa prat knallade vi runt och kikade lite på Simonsland-lokalerna. Textilhögskolan bor här. Och textilmuséet är på väg in. Även här passar ordet ”spännande” bra in. Verkligen ett skönt ställe. Även om det är mest betong, stål och glas känns det varmt och välkomnande på nåt sätt. Det finns små oaser av avskildhet. Genomsikt och höjd gör att rum och rymd växer... inne flyter ihop med ute och den högst påtagliga närheten till Viskan skapar harmoni...  vattnets spegel reflekterar himlens ljus och det mjukt pulserande flödet tar fantasin med sig på färden... Tänk va’ många som stått här och tittat ner i Viskans vatten... låtit drömmarna följa med i virvlarna... iklädd den mest knallröda av alla galadressar...