Häggen har slagit ut och det första sommarregnet väter marken. Jag blir alltid lite melankolisk när häggen blommar... det är ju den tiden då allt är som vackrast och man måste vara närvarande hela tiden för att uppleva, se och känna. Allt händer på en gång. Gräs och örter växer flera centimeter varje dygn. Och det finns ingen pausknapp att trycka på... Bara att hänga med så gått det går för att ta in och uppleva allt det fantastiska i denna brytningstid då allt är så vackert att det gör ont!
Träden har slagit ut. Mer eller mindre. Eken är lite försiktig och asken likaså... de är frostkänsliga och vill inte riskera att bli nupna i bladen. Jag tittade länge på min största ek. Just nu är det lite, lite grönt på grenarna men hela det stora skelettet syns fortfarande mot den regngrå himlen. Bara ett par dagar till ser den ut så... eken... sedan blir grenverket dolt av tusen och åter tusen gröna blad...
I min rabatt utmed husväggen är det totalt kaos. Naturen håller på att ta över helt men ett par stänglar av udda tulpaner skjuter upp ur allt det vildvuxna och skräpiga. Den ena en albino med små färgstänk i topparna... den andra en tredubbel krona i eldens färger... De två – varandras ytterligheter... en blek och en färgstark.... Tillsammans med ett knippe maskrosor är det allt som blommar just nu i rabatten... men dessa är mer än tillräckligt fantastiska...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar