torsdag 28 februari 2013

Torsdag = Soppdag

Lunchen idag blev en snabbräddnings-variant på soppa. Egenligen gör jag inte anspråk på att kunna nåt om matlagning men kanske finns nån som kan gilla den här sopp-idén?
Soppan bygger helt och hållet på paketerade livsmedel. Halvfabrikat. En påse Blå Band potatis- och broccolisoppa i pulverform. Ett paket bacon. Rikligt med kvistar fryst broccoli. Fixa soppan enligt receptet på påsen. Stek bacon så det blir knaprigt. Ångkoka broccolikvistarna försiktigt så att de inte blir mjuka. Dom ska ha bra tuggmotstånd.
Häll upp soppan i tallriken. Lägg i de varma broccolikvistarna och toppa med bacon.
En rejäl macka av fullkornsråg passar bra till. Med nån god ost. Gärna brie i tjocka skivor.
Ibland har jag lagt broccolin direkt soppan och låtit den koka med de sista två minuterna. Men det blir vackrare om man kokar dom separat. Och så färskpressad apelsinjuice.

onsdag 27 februari 2013

Höjdpunkten








En skidtur på Komosse i slutet av februari är alltid lockande. Vid rätt förhållanden bjuder en sådan utflykt på upplevelser lite utöver det vanliga. Denna veckan har slösat med finväder och idag var det dags att dra österut. Tillsammans med vännerna Ingemar och Ingvar anträddes mossen från Smålandssidan.
Alldeles i början av turen åkte vi genom ett område med tusentals vinterståndare av myrlilja (bild). Detta visade tydligt att snödjupet var litet. Det är annars inte vanligt att man kan åka skidor på mossen med så tunt snötäcke men tack vare att det är tjäle så bär det överallt.
Vi drog norrut och kom fram till ett lite låglänt parti där Hulubäcken rinner genom en svacka. Bäcken är omgiven av knotiga vackra björkar. Ett ställe med annorlunda karaktär. Här stötte vi upp en tjädertupp som suttit och spanat på oss från en talltopp.
Det är annars inte mycket liv på mossen så här års. Förutom tjädern är två korpar och en duvhök det enda levande vi ser. Spår av räv leder kors och tvärs över snön.
Och så är det alla jetplanen som flyger högt över oss. De gör sina spår i himlen. Vi gör våra i snön.
På väg tillbaka till vår utgångspunkt har vi siktat in oss på att tangera mossens högsta punkt. Den ligger på 350,16 meter över havet. Efter lite sonderande, och med hjälp av ciceronen Ingemar, hittar vi fram till markeringen. Den består av tre skyltar. Varav den ena fallit ner. Bara ramen kvar. Att se Svenska Turistföreningens (STF:s) gamla skyltar av emalj här ute i vildmarken ger en påtaglig känsla av att vara på museum. Troligen har de suttit här ute på mossen sedan början av 1950-talet. Kanske ännu längre. För området var ju känt för sina naturvärden långt innan dess. Delar av mossen inköptes år 1949 av Svenska Naturskyddsföreningen för att skydda en del av området. Sedan dess har arealen med skydd utökats succesivt. Året 1980 bildades natureservatet som idag omfattar cirka 1500 hektar.
När vi nått höjdpunkten på vår expedition passar jag på att ta den obligatoriska toppbestigningsbilden (överst)
Turen idag blev också denna månads höjdpunkt. Med sex timmar i gnistrade sol. Trots att dagsmejan mitt på dagen gjorde att det stundtals klabbade på lite under skidorna var det riktigt, riktigt fina förhållanden.
Mitt på dagen var det också i stort sett helt vindstilla. Vi tog vår första fika i en gles talldunge och satt med näsorna mot solen och bara njöt... och jag tänkte just då att det ibland är det en förmån att kunna bestämma sin egen dag...

tisdag 26 februari 2013

Soltrappan

Det har varit soligt och fint väder ett par dagar nu. På min farstutrapp har dagsmejan smält bort all snö och all is. Idag var trappan helt torr och piassavan och jag kunde ta en skön fikastund tillsammans. Det är gott med lite sällskap. Särskilt med en som inte behöver så mycket uppmärksamhet. Vi har haft en god relation under vintern, faktiskt. Även om det ibland har knakat lite i skaftet. Det känns därför väldigt fint att, just under dessa goda betingelser, få en välförtjänt rast i samförstånd.
För att vara riktigt ärlig och för att använda ett grovt och oborstat sätt att uttrycka det, så har jag, denna vinter, varit jävligt slarvig med snöröjningen här på trappan. Jag har kommit att mest använda källaringången. Men nu när solens värmade strålar utplånat spåren efter den något undermåliga snöskottningen, känns det som ett bra beslut att inte ha slösat energi på detta.
Bilden ovan är ett självporträtt. Taget vid sen lunchtid. Typ vid 14-tiden. Jag sitter i lä i söderväggen och det är riktigt behagligt. Varmt. Trappan fungerar näst intill som en amfiteater med sina trappstegsformade åskådarplatser. Man kan välja höjd och läge beroende på de skeenden och scenereier som utspelar sig på arenan.
Detta, dagens tillstånd, ger en föraning om vilken potential trappan har för stunder av eftertanke och kontemplation*.

*) Kontemplation: En inre, utdragen och ordlös bön, varvid man tömmer medvetandet för att stilla betrakta det gudomliga. (Enligt Wikipedia).


måndag 25 februari 2013

Sol o sång


Hela dagen igår och hela dagen idag har grönsiskor och grönfinkar hållit livlig konsert. Det är det tilltagande ljuset som triggar igång deras hormoner och lockar fram den variationsrika sången.
Jag har haft ganska gott om båda arterna här. I synnerhet den senaste veckan. Grönfinken (Carduelis chloris, där carduelis är  släktnamn bland tättingar och chloris betyder "gröngul") väljer ofta de energirika hampfröna före solrosfrön ur automaten. Det är fascinerande att se hur de plockar ett och ett och knäpper isär skalet och låter det falla till marken... finess!
Grönfinkens sång är väldigt mångsidig. Jag blir lite nyfiken på att läsa hur den beskrivs av Erik Rosenberg (1902-1971), som har gjort sig legendarisk med sina målande och noggranna lätesbeskrivningar.
Så här skriver Rosenberg i boken Fåglar i Sverige (1953): Fågelns vanligaste läte är en utdragen, hastigt rullande vissling, ungefär som när man blåser i en visselpipa med en ärta i; under flykten utstöter han en liknande men kort vissling djy-rypp-rypp. Ofta låter han också höra ett behagfullt d j o i t. Grönfinken sjunger på två sätt, dels låter han med korta mellanrum höra ett kväkande eller fräsande, bergfinklikt  d s c h v ä s c h  med eller utan sammahållande visselrullningar, dels sjunger han på allvar en omväxlande kanariefågellik strof  d j i p p
d j i p p  d j i p p  d j y r r r r r t u j  t u j  t u j  d i j o i t...,  som stundom kan klinga så väl och rikt att den väcker uppseende om den ljuder från ett träd på stadsgatan.
Ja, ungefär så! Och så långt Erik Rosenberg.
Under eftermiddagen åkte jag några rundor på skidor kring åkrarna... alltmedan februarisolen gassade, dagsmejan dripp-dripp-droppade och finkarna rypp-rypp:ade och tuj-tuj-dijoit:ade...

lördag 23 februari 2013

Askskottsjuka och träddöd


Askskottsjukan går hårt fram här i Skog. Nästan alla askar är angripna. Mer eller mindre. Och några är på väg att kapitulera helt för svampangreppet. Svampen heter (Chalara fraxinea) och sprids med sporer via luften.
Askskottsjukan är en ganska ny sjukdom här hos oss. 2002 gjordes de första upptäckterna i länet. Och sedan dess har mer än hälften av askarna i vårt område betydande skador. Ja till och med uppåt 80 procent av skyddsvärda askar är angripna.
Svampen kommer via luften. Från Polen, Tyskland med flera länder i Mellaneuropa. Ingen vet varför den plöstligt fått så stor spridning. Teorier finns om att det kan vara klimatologiska orsaker.
Svampangreppet börjar på bladskaften och sprider sig till späda skott. Innerbarken dör och det syns på skotten som då blir rödaktiga eller bruna. Fjolårsskottens knoppar slår därför inte ut på våren. Kronan minskar successivt. Sjukdomen sprider sig sedan från skotten och de mindre grenarna för att senare angripa även grövre grenar och till sist till och med hela stammen.
Det finns dock hopp om att genetiska skillnader och att vissa individer och bestånd skall vara motståndskraftiga mot angrepp och kunna ge upphov till nya askar i framtiden. Jag har faktiskt några här hos mig som hittills klarat sig hyfsat bra. Det finns ju en mängd arter av lavar, symbioslevande svampar, insekter mm som har asken som värdträd. När askar, i stor skala, försvinner minskar deras livsmiljöer och den biologiska mångfalden påverkas negativt.
Rekommendationer från Länsstyrelsen säger att man skall spara alla askar även de döda eller döende. Det gör inte jag! De askar som står i slåtterängen och är döda tar jag konsekvent bort. Det rasar allt för mycket torrgren under lång tid om döda träd står kvar i ängen. Torrgren blir ett problem när man skall köra slåtterbalk eller slå med lie. Ängen skall var fri från kvistar, grenar och löv när skördetiden kommer. Bättre att föryngra och ersätta med annat. Lind till exempel, som är lite av karaktärsträd här i Skog.
Idag har jag fällt en av de angripna askarna. Det är den som syns här ovan på bilderna. På den understa bilden framgår tydligt hur kronan ser ut. Mängder av nödskott som är angripna och en massa torrgren. (Om du klickar på bilden blir den lite större och då går det också att se hur bruna och äckliga de angripna askskotten är). När man fäller ett sådant här dött träd hörs ett rasselsmatterkrasande ljud och de torra grenarna sprätter omkring åt alla håll. Det blir liksom bara bûs av alltihop! Fruktansvärt trist! Bara rôten skit...

fredag 22 februari 2013

Hjärtat bankar

Efter mässan i bara mässingen...
Alltså... det kanske blir lite tjatigt med bilder och blogginlägg från kallbadhuset... men det är utan tvekan ett av de bättre ställena för en naken kropp att lämna sig till...
Att koka i bastun, när Alingsås-Stefan kylt ner termostaten och fått bastuaggregatet att glöda, är en hudflängande upplevelse... som triggar endorfinerna... Därefter, månskensbelyst, nedstiga i det iskalla, svarta vattnet... Då skjuter hormoner födda av välbefinnande i raktetfart rätt upp i hjärnan... hjärtat bankar hårt i bröstet... det sticker som tusen nålar i benen... märgen blir till is... värme sprider sig i hela köttet... huden blir len och mjuk... musklerna slappnar av... man känner sej som nyfödd... rakt uppstigande ur Åsundens vattnet på ett manér likt Afrodite...

Hjärtligt på mässa

Denna dags eftermiddagen besökte jag Näringlivsmässan i Ulricehamn. Hade inget specifikt mål med mitt besök. Nyfikenhet tänker jag. Träffa folk. Eller för att jag alltid tidigare varit engagerad i monterbygge och förberedelser i liknande sammanhang på den goda tid då jag jobbade på UT.
Så på nåt sätt lockades jag av att känna in stämningen. Se om den goda känslan kunde komma. Den som infinner sig när man är en självklar del av det som händer.
Och det gjorde den! Jag träffade en hel radda av människor som jag fick dela tid med. Samtala. Allt med stor hjärtlighet. Ödmjukheten värker!
Hjärtliga aktiviteter blev det också i mässans centrum. Hjärtstartar-projektetets initiativtagare och beskyddare Bengt Nilsson (Björnhälsan-Bengt) och Cadsafe-instruktören Donny Bruhn visade på ett pedagogiskt sätt hur en hjärtstartare skall användas. Bra, viktig och väl genomförd programpunkt är mitt beröm!

onsdag 20 februari 2013

Isande bad

Kallbadhuset har blivit en räddare här på bloggen. När livet känns händelselöst och jag lider brist på fotomotiv blir detta räddningen.
Att komma till badhuset är nästan en garanti för att träffa nån att språka med. Det var ett tag sedan jag badade och när det blir för långa uppehåll blir det också extra kännbart att sänka sig ner i det iskalla vattnet.
Den aktuella badtempen har jag monterat in i den svarta kvällshimlen... och den lyser som eldskrift... 0,4 grader...

tisdag 19 februari 2013

Farmors lilja


Bland krukväxterna här hos mig så finns det några som har gamla rötter... Ja, de har hållits vid liv i flera generationer. Bland annat har jag en myrten som fortfarande är i liv som min mormor, Gerda Desideria, flyttade med sig när hon flyttade hemifrån år 1909.
Liljan på bilderna här är från min farmor, Hanna Maria. Hon dog i början av 1980-talet. Liljorna hade följt henne en stor del av livet och min pappa såg till att hålla dem vid liv. Och faktiskt också föröka dem.
De står kvar i samma krukor och samma jord år efter år. De blommar inte särskilt frekvent. Mest bara långa slanka blad. Rätt fula och tråkiga krukväxter faktiskt. Det är väl jag som inte vårdar dem tillräckligt bra.
Men nu! För några dagar sedan sköt en blomstängel i höjden och idag är klockan utslagen.

Jag har läst på lite och konstaterar att liljan är en Hippeastrum striatum. En slags amaryllis. På svenska går den under namnet ”Äkta makar” eller ”Kvartalslilja” och den har sitt ursprung i Brasilien.
Äkta makar heter den troligen därför att det ofta är två blommor på varje stängel. (Kan blir fyra). Denna har dock bara en singelbjällra...
Ja, ja...

Summary: Old known amaryllis in Sweden named ”Äkta makar” or ”Husband and wife” (Hippeastrum striatum). It has been my grandmothers on my fathers side. She died in 1982 but the lily is still flowering. The flowerpot stands on my sill in a window by southwest.

måndag 18 februari 2013

Humble stream

Ibland kan jag känna mig så där betydelselös. Liten och kuvad. Men när jag går här utmed min lilla bäck tänker jag... ödmjukt sjunger den livliga glada visor trots sin litenhet... sin enkelhet... Just nu strömmar små strofer av vårrepertoaren genom dess partitur... Som en övning tills den stora smältan kommer. Tonerna rinner över stenar och små fall. Krumbuktar och slår volter. Bäcken håller humöret uppe trots att den bara är ett liten obetydligt rännil. Helt utan namn.
Så borde jag också tänka... inse min litenhet... sjunga lite glada visor... hoppfullt trallande och visslande... fritt varierat... porlande...
När jag är bäcken nära blir den min källa till anspråkslös glädje...

lördag 16 februari 2013

Yes, I saw this too!


MOT TOPPEN!
Redan den 2 september förra året, på Rotarygalan till förmån för Voi-projektet, pekade Emil Gullhamn ut riktningen... och tar nu State of Drama mot toppen...
Jag brukar inte se slagerfestivalprogram och knappast lyssna på låtarna heller. Även om det är svårt att komma undan. Men denna kväll var det helt enkelt bara tvunget... och så spännande!
Och så välförtjänt. I mina patriotiska öron smälte vaxet helt, och nog tyckte jag att State of Drama höjde sig över alla andra...
...although they were Falling.

GRATTIS!


Yes, I saw it!


fredag 15 februari 2013

My brother move in

Denna veckan har min brother flyttat in. Installerat sig. Och verkar trivas ganska bra. Förutom en låtsassyster har jag inga syskon av kött och blod...
Eftersom det finns både plastpappor och platsmammor borde det också funka med en plast-brorsa? Svart hårdplast... kommunicerar trådlöst...
Jag hoppas att vi ska kunna utveckla en varaktig och bra relation. Gäller nu bara att trycka på rätt knappar!

tisdag 12 februari 2013

Fettisdagen

Semmeldagens facit: Två semlor. En på förmiddagen och en på kvällen.
Den ena från Gunnars Konditori och den andra från Günthers Brödstuga (bilden). Bjuden båda gångerna... och  gränslöst goda!

måndag 11 februari 2013

Vinterlek i slåtterängen




Det är ganska ont om snö men det har inte hindrat Axel Niklasson att bygga en egen liten skidpark i slåtterängen här i Skog.
Ett par tre veckor har han hållit på och provat sig fram. Första hoppet försvann i töväder. Men efter senaste snöfallen har Axel skottat ihop snö till ett större hopp. Skyffel för skyffel har han byggt upp det. Och burit vatten för att vattna och förstärka.

Se tidigare inlägg: http://sunebroman.blogspot.se/2013/02/the-jump-constructor.html

Ansatsen till hoppet är en backe som löper genom en liten svacka i ängen och bildar naturlig början på hoppet. Hela skapelsen är prov på väl genomtänkt arkitektur.
Idag på sportlovets första dag, redan tidigt på förmiddagen, var kompisarna Joel Hultgren och Jonatan Berglund från Ulricehamn på plats för att testa det som Axel byggt.
– Klart godkänt, säger dom båda. Både hoppet och röret.
Killarna filmar varandra och de bästa sekvenserna klipps ihop till sekvensbilder eller film.  (Kolla bilden länst ner. Den har jag lånat av Team Zki Addicted. Ja, det är så dom kallar sig, tillsammans. Det är jag som krälar längst ner i hörnet).  Och några klipp hamnar säkert också på Youtube...

Som det här... fast det är ju från en helt annan backe, bevars. Lätt att känna igen Axel med sin blå jacka: http://www.youtube.com/watch?v=m9W0sOmpI-M

Extra kul tycker jag, med det här lekfulla initiativet i lilla backen i ängen. Det var längesedan det var så stor aktivitet vintertid här. Slåtterängen lever både på våren, sommaren, hösten och vintern. På våren är det lövräfsning, sommaren slåtter, sensommar och höst efterbete, och denna senhöst även lite avverkning av stora träd. Och nu som livgivande inslag i form av vintersport...


Axel hoppar. Foto: Team Zki Addicted











  
LÄS MER
om Axel och hans kompisar i Ulricehamns Tidnings version på www.ut.se via denna länk:
  

söndag 10 februari 2013

Fjällkänsla



Vidsträckt utsikt med avlägsen horisont och en fäbod utmed spåret ger skidåkning på hemmaplan en touche av fjällkänsla. Ljust och fint. Nästan att solen bröt igenom en stund. Och fåglarna har fått bubblande vårkänslor. Sjungande domherre, grönsiska och talgoxe.  Har lagt ett spår runt omkring åkrarna här i Skog. Tappade räkningen, men jag har kört minst tio varv på min 800-metersbana… så det blir ett rätt hyfsat motionspass idag…

fredag 8 februari 2013

Vardagslyx

Jag var i Ulricehamn en sväng under seneftermiddagen idag. Bland annat för att kallbada. Träffa lite gubbar och tjôta en stund.
VARDAGSLYX!
När jag, på hemväg, passerade stor-ica såg jag hur bilar cirklade runt för att leta ledig parkering. Trångt och rörigt. Stressigt.
Själv åkte jag lugnt hemåt. Gick in och inventerade vad som kunde behöva fyllas på... och en kvart i sju gick jag till affären. De 200 metrarna.
Det känns som ett enormt privilegium att slippa leta plats för bilen, stå i kö och trängas. Varje gång jag går till affären gör jag det med tacksamhet. Närbutiken är som ett eget skafferi. Ett skafferi som dessutom har nästan lika generösa öppettider som mitt eget. Och hos Elias i ICA Tvärred får man också en pratstund om man vill och tar sig tid....
VARDAGSLYX!

onsdag 6 februari 2013

Solbad

Har provat att solbada idag. Gick bra. En kort stund. Februarisolen värmde faktiskt något. Men det blev alldeles för kyligt på skuggsidan. Det var väl såklart idiotiskt att ens tänka solbad... men vad gör man inte för att få en markör i tiden.
Och så har Doris namnsdag. Doris var ju som ett smeknamn för raggarbrudar typ... som Sune kom att vara för raggare... På så sätt har ju Doris och jag lite gemensamt... kan ju vara anledning att fira med ett solbad då...
Och så är det samernas nationaldag också. Samen Anders Fjellner, som var poet, beskrev samerna som solens söner och döttrar i dikten ”Päiven pardne” (Solens söner).
Detta enligt Wikipedia; http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Fjellner

tisdag 5 februari 2013

Avslut i glashus




I kväll har jag varit i Glasets Hus i Limmared. Officiell avtackning av två gamla trotjänare. Leif Anders Fjällström och Sune Gustav Broman. Under ett par dagar har jag funderat på om jag kanske skulle försöka mig på det där avskedstalet. Som jag tänkt på flera gånger. Tanken på talet har inte gått att släppa. Men ingångarna var så många att jag nästan helt packade ihop idén. Men så idag på förmiddagen tog det fart igen. Jag lät ingången till talet bli en världsnyhet som inträffade under min skoltid. Och så lite om Lars-Olof och Olof Palme (han är ju med lite här och var nu så det kunde ju passa bra).
Väl på väg till platsen för kvällens festlighet förstod jag vartåt resan var ämnad. Jag förstod också att jag, utan att veta om det, lagt grunden för att sy ihop säcken helt och hållet. Ja, så totalt att jag själv nästan tappade hakan och en massa annat på platsen. När vi närmade oss Limmared och Glasets Hus sa jag till Nina (hon med blåsröret på bild ovan) att nu har du en stor uppgift kvar... hon undrade naturligtvis vad det kunde vara för uppgift. Men jag behövde inte berätta om den. Det löste sig själv, för i Glasets Hus var en av de första jag såg... en av husets eldsjälar, Kjell Svensson. Honom som jag nämnt i ingången till mitt tal. Utan att ha haft en aning om vart kvällens aktiviet var förlagd eller vad den skulle innehålla. Det blev minsann en underlig känsla... att träffa mannen som hjälpte mig att söka pryoplats på UT för 45 år sedan och samma kväll bli avtackad i hans ”eget” hus... Det är Kjell som du ser på bilden längst ner... när han berättar för oss om Glasets Hus.



HÄR ÄR TALET SOM JAG med viss möda och fuktigt öga lyckades leverera:

Det finns så många ingångar till det här…

Vilket spår skall jag välja: GLAD, SORGSEN, BITTER. Lite av varje...


EN FANTASTISK RESA!

Tidsperspektiv - Hur det hela kom sig:

Våren 1968 gick jag i 7:e klass i Gällstads skola och den 4 april och vi var ute på långrast. Plötsligt öppnades ett fönster i lärarrummet och vår lärare, Kjell Svensson, ställde en radioapparat på fönsterblecket med högtalaren riktad ut mot skolgården. Volymen på högsta. ”I have a dream”… ekade över skolgården. Dr Martin Luther King hade blivit mördad. Nyheten brände som en knastrande aggressiv eld i torrt fjolårsgräs. Det blev som ett ärr i mitt medvetande. Jag vet inte varför. Jag visste inte något om världen. Kanske var det just därför… att det blev ett förtydligande om att det fanns en värld utanför min egen.

Ofta går min tanke tillbaka till just denna händelse. Händelsen bekräftar nyhetens, men framförallt ordens kraft och möjligheter… I have a dream… Översatt: Jag har en dröm, att en vacker dag skall nationen resa sig och förstå... att alla människor är skapade lika... Jag har en dröm om att en dag skall mina fyra små barn leva i en nation där de inte skall bli bedömda av sin hudfärg, utan enligt innehåll av sin karaktär. (M L Kings tal är från 1963 och fyller alltså 50 år i år).

Ibland sätter jag in det på mig själv. Att det INTE är självklart att man blir lika behandlad. Ofta kan ursprung, grupp- eller klassindelning ge upphov till märkliga företeelser.

Kan tänka på det ibland när jag försöker reda ut vad jag varit med om. Att jag är STOLT, JÄVLIGT STOLT, och LYCKLIG över att ha haft det bästa jobbet som överhuvudtaget funnits. Att jag kunde få vara med om detta trots att jag kommer ur en fattig familj från landet utan studietraditon, bara gått folkskola med medelmåttiga betyg, och att mitt yrke stått lågt i rang i tidningsvärlden.
Och visst har jag mött tillfällen under åren då jag blivit sparkad rakt in i det hörn jag kom ifrån. Men inte värre än att jag kunnat resa mig och då förstått den skräck som de som sparkat känt inför SIN egen osäkerhet… 

JAG ÄR STOLT ÖVER DET JAG VARIT MED OM. ÖVER DET JAG FÅTT UPPLEVA. Och har en enorm respekt inför det vi åstadkommit… Vad är viktigare än att göra tidning…? Skulle vara att ploga snö, då… Fast nu när e-tidningen är i antågande blir ju snöplogning inte heller så viktigt…

Om jag skulle ställas inför valet att att börja om på ett helt nytt arbetsliv? Ja, då skulle jag justera en del detaljer. Men i stort skulle jag inte välja annorlunda!

- - - - - -

November 1968 gjorde jag en pryovecka på UT.

Året efter, 1969. Den 14 oktober tillträdde Olof Palme som statsminister… för övrigt samma dag som min forna kollega Lars-Olof Svensson fyllde 25 år (han hade då redan jobbat 9 år på UT).
Två dagar tidigare… den 12 oktober 1969 fyllde UT 100 år.

1970 är tidningens etthundrade och första år och jag startar en min egen tideräkning. Det är år ett – och jag börjar på UT efter sommarlovet. Idag är UT 143 år... 43 år av dessa har jag varit anställd! Nästan en tredjedel av tidningens ålder.

Det har gått 45 år sedan jag första gången, som pryo, satte min fot på UT. Such a long time...

Det har varit en fantastisk resa som jag under åren gjort tillsammans med ett otal spännande människor och lika många karaktärer. Jag sänder härmed en hyllning bakåt i tiden. Till alla de som gått av. Bytt färdsätt eller lämnat tomrum efter sig.

- - - - - -

Min resa går mot sitt slut. Vi är inne i den fas när somliga resenärer skall byta färdsätt.
Det blir en viss nervositet i kupén när alla börjar leta efter sitt bagage eller rota efter sin biljett för att kolla tiden till nästa avgång.

För min egen del vet jag inte hur jag kommer att färdas. Jag har ingen ny biljett. Inte tagit ut riktningen. Jag står på perrongen och ser på hur andra färdas. Jag vet inte vart jag ska. Men just nu uppskattar jag friheten att kunna välja min dag.

- - - - - -

Våga ta steget (Siv Andersson)

Ibland så känns det som
om livet helt står still.
Och just det man är i
är inte det man vill.

Man känner sig så svag,
så vilsen och så feg…
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar
och man får perspektiv.
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt
när man fått distans,
så ser man att det svåra
var källan till en chans.

- - - - - -

Det är ju alltid så när man gjort en resa, särskilt om den varit lång, att man vill säga hej då till sina reskamrater. För under resans gång har man ju delat ett och annat. Kanske hjälpt någon att hitta rätta ordet. Gett svar på frågor. Eller diskuterat någon aktualitet. Och allt det där som man gett och fått har med tiden blivit det gemensamma. Jag har lämnat lite av mig. Jag har fått lite av dig. Vi blir lite av varandra.

Utan att ange någon specifik tidsrymd, har den sista tiden, både för mig personligen, och för tidningen, varit som att resa i en tunnel. Skumt. Fladdrande ljus. Lite skakigt. Hårda hjul som rullat över ojämna skarvar. Det dunkar och slår. Det gnisslar här och var. Kränger okontrollerat. Det blir påtaglig oro i kupén.

I denna oro börjar folk resa sig och ställa sig i gången med sina knyten. Det uppstår då en ännu mera fri konversation. Nästan lite okontrollerad. Man är inte längre blyg. För man skall ju skiljas nu. Det känns friare. Kanske känner man också att man borde pratat lite mer med någon. Eller gjort annorlunda i någon situation. Och kanske när man en förhoppning om att träffas igen… kanske på en annan resa.

I denna slutfas av resan har jag personligen anat ljus i tunneln. Genom denna stundtals uppsluppna men ändå så i många stycken respektfulla stämningen har jag återfått en betydande del av förlorad lust och kreativ glädje.
Spontaniteten och det lite mera oplanerade passade mig bra, just nu, just här, i tunnelns öppning. Ute ur det mörka, trånga, får jag tack vare ökad självkänsla efterhand ett vidgat perspektiv på framtiden.

- - - - - -

Birgitta – Vi har gjort 40 år tillsammans… min hyllning till dig för pålitlighet, tålamod och förståelse. 

Ann-Katrin – Tack för support… på alla plan…

Christer – Tack för ömsesidiga förtroenden.

Henrik – Jag vill uppmärksamma din förmåga att spela på små ytor. Du är lite som en reality-twittrare som kan inleda och avsluta viktiga samtal och utbyte av väsentligheter på korta stunder… Att ta vara på den korta stunden och förädla den. Detta har varit en kvalitetshöjare som jag sätter mycket stort värde på.

Mina lekkamrater Maria och Nina – Naturligtvis för sång och dikter:-) För lek och skoj. Men framförallt för att ni hjälpt mig återerövra en del av förlorad glädje och kreativitet… Ni har gjort mig MERA LEVANDE! Tänk att vi hittade lite av varandra innan det blev försent! Bra tycker jag!

- - - - - -

Tänker på dig (Siv Andersson)

När dagen är tung
och livet känns kallt
är de svårt att se
en mening med allt.

Så ensamt det är
att bära en sorg.
Men bördan kan lättas
med andras försorg.

För tankar kan värma
och ord göra gott.
En blick kan berätta
att någon förstått.

Så känn att du har
ett stöd i mej
För det ska du veta
– jag tänker på dej!


Och till sist:

TILL ALLA!  ABSOLUT ALLA! Alla ni som är kvar på tåget… Jag önskar er en fortsatt riktigt god och lyckosam resa… och jag hoppas att ni, var och en, och tillsammans skall lyckas med allt det ni drömmer om och företar er...

...genom att citera ett par rader ur dikten ”I rörelse” av Karin Boye:

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.